Sen blev det saft och bullar, och vi visade skåpbilen. Ingenting var ju då inkopplat, men barnen kunde se sig om och bl.a. spela akustiskt på den långa sträng jag monterat i Stockholm. Alla barn var inbjudna att spela med oss i en del av föreställningen nästa dag.

Efter lunch hade vi en träff med de samarbetspartners vi bett arrangören hitta åt oss: Anders Dahl, ljudkonstnär, Lena Kimming och Alexandra Wingate dansare. De kom alla med mycket goda idéer. Anders tänkte att vi kunde vara utanför och publiken vara inuti, eller genomgående i bilen. Dansarna ville arbeta med bilen som performativt objekt, vilket ju är precis vad vi tänkt. Jag sa att jag varit uppe på taket och att det funkar. Luc trodde att det vore säkrast om det är högst en person där, så Alexandra blev utsedd eftersom hon är minst. De ville delvis göra en form av cheerleadingdans! och även använda kostymer och färger på kroppen och kläderna.

Det var drypande varmt och jag kunde inte motstå att hoppa in i vattnet utanför skolan. Jag hade inte tänkt på badbyxor så det blev nakenbad. Jag lyckades undvika maneterna!

Sen fick jag den glada överraskningen att träffa två goda vänner från Göteborg: Fredrik och Joanna Hagstedt! Fredrik skulle medverka i ett seminarium som hette “varifrån kommer musiken?” Jag och vår kollega har ett projekt på gång med Fredrik, Katarina Widell och Eva Erbenius.

På kvällen såg jag och Luc två fantastiska och totalt olika föreställningar under festivalen. Den första var ett dadaistsikt barnkalas med Tomas Halling och den för mig nya bekantskapen Krian Aronsson. Uppfriskande underbar och poetisk improvisation och slapstick! Den andra var Carmen Olssons föreställning med sina tre workshopelever som gjorde en butohdans mitt i klöverfältet. Starkt och helt utan musik!

-föreställning: Dagen innan mötte Johannes och jag två dansare och en ljudkonstnär som spelar elektronik och förstärkta föremål. Vi visade dem skåpbilen och det specifika system som byggts upp i den. Två timmar innan föreställningen var vädret lite regnigt. Då bestämde vi att parkera bilen framför ett rum som hade stora fönster som gick att öppna, efter ett förslag från en av dansarna. Till slut använde vi inget externt PA, bara skåpbilens specifika system, som använder stålkarossen som ett stort högtalarmembran. De tre ljudmakarna agerade inuti bilen och de två dansarna rörde sig runt och ovanpå bilen. Jag satt bakom ratten som om jag skulle köra. Jag spelade med ett digitalt system som genererar mycket enkla toner och vitt brus. Allt ljud omvandlades av stålkarossens resonans, med tillägg av resonansen av strängar som spänts på karossen. Publiken var mest barn med sina föräldrar. När publiken blev inbjuden att komma in i bilen och pröva på att skapa ljud med strängar och fjädrar som hade applicerats i den, förändrade jag mina ljud till längre och svepande långsamt förändrade frekvenser med rumsklang.

Efter att ha sett en video som gjordes under föreställningen, kommer några nya idéer för mig. Det allmänna intryck jag har är en hint av vad uppfinnandet av cirkusen kan ha varit. Bit för bit är inte publiken framför bilen längre utan mer runt omkring den (cirkus-->cirkel). Två eller tre saker händer samtidigt, var och en på sitt eget självständiga vis. Dansarnas föreställning är väldigt intressant på detta sätt.
Det är en tidpunkt där en av de två dansarna står på taket, hållande sina armar brett utåt. Det får mig att tänka att skåpbilen kunde bli en struktur för dansarna att göra specifika rörelser. Jag är inte säker på att skåpbilen kunde fungera med konstnärliga föreställningars vanliga metoder, med en scen att parkera den och en publik som sitter tysta framför det som händer.

Vi fortsatte planeringen till frukost. Först var vi konfunderade efter att det mitt i värmeböljan plötsligt började regna! Alexandra hade den smarta idén att låta publiken, om den vill undvika ev. regn, vara i en ledig ateljé. Utanför fönstrena finns en väg från parkeringen så att bilen kunde stå precis framför utan att publiken behövde bli blöt. Det var skönt att inte behöva flytta inomhus och göra en konventionell föreställning och kunna behålla skåpbilen i planen. Smart!

Vi körde ner den och började rigga. När vi så småningom fick ljud visade det sig att det system Luc byggt hittills fungerade alldeles utmärkt! Jag kände en euforisk lättnad! Nu kändes det verkligen som att projektet hade kommit fram! Och när regnet slutade kunde publiken trots allt vara helt nära oss och vi beslutade att skippa ett externt PA. Så när som på en lång sladd med 230V till Anders utrustning, var vi helt självförsörjande! För mindre publik är det idealiskt.

Det kom ca 25 pers, varav ca 10 barn. Eftersom vi ställt in oss på regn satt alla ljudmakare (Luc kallar sig inte musiker, och helst inte jag heller) inne i bilen. Tyvärr såg vi därför bara fragment av dansen, men vi märkte den ändå, inte minst när Alexandra satte hela bilen i gungning! Anders hade spelat in ljud från den Hitchcockinspirerade samlingen kajor som höll till i den “arga bondens” lada bredvid, och från vattnet. Detta blandade sig på ett fascinerande sätt med de levande ljuden. Jesper inledde och vi satte igång. Luc spelade sina PD-patchar med sitt egenkonstruerade handhållna midiinterface, Anders sina preparerade högtalare med linser och kassettåterspolare preparerad med ölburk, och fler saker jag inte kan beskriva. Han hade monterat en kontaktmik på vänster innervägg, jag på höger. Därmed hade vi båda kontrollerad feedback att jobba med. Vårt egna PA hade baselementet på vänster kanal och piezosumrarna på höger, så att vi kunde spela akusmatiskt mellan dessa olika system. Mina platformar hade jag tidigare i Stockholm skurit skåror i på undersidan, vilka fungerar som hakar att fästa på en stålkant som finns långt ner på bägge sidoväggarnas insidor. Därmed kommer dessa också i direktkontakt med skåpbilens stålkaross och även dessa har feedbackmöjlighet att spela med, samtidigt som väggarna förstås också förstärker ljuden akustiskt.

Jag började med att spela på den långa pianosträngen, med två stråkar och flageoletter, spännremmar i taket och sen plattformar. Jag skrapade och kammade också väggen direkt. Det var flera ställen där en tät ljudmassa avbyttes av tvär stillhet eller bara ett enskilt feedbackpip. Vacker, brutal, spännande och innehållsrik musik. Luc har jag spelat med ganska många gånger nu, men Anders hade jag visserligen hört om men träffade och spelade med för första gången. Ett härligt möte som jag hoppas upprepas! Föreställningen avslutades med att dansarna inbjöd barnen att måla på dem och sen in till ljudmakeriet i bilen. Det blev ett öppet slut där jag, liksom under workshopen visade, hjälpte och gav tips medan de prövade allt de fick syn på. Även Anders ölburksinstallation blev justerad. En tjej spelade länge och intensivt på strängen tills hennes föräldrar nästan slet henne därifrån.

Jag hade lite tid över att se några föreställningar. Jag blev speciellt intresserad av en dansföreställning som ägde rum på en prärie vid Botnik Studio. Under tio minuter då publiken anlände och satt, fanns några resonanta ljud som försvann bit för bit. Folk i publiken, som babblade med varandra, slutade tala och blev tysta. Vi kunde bara se tre mörka runda former i gräset. Sen började två av dessa former röra sig som om de var vågor. Vi kunde höra mjuka ljud av vinden, några bilar som passerade på vägen. Jag skulle inte kunna beskriva koreografin steg för steg, men vad jag kan säga är att jag verkligen uppskattade hur några av rörelserna var långsamt framåtskridande, och på så sätt lekte med den mänskliga uppfattningsförmågan. En annan sak är att var och en av de tre dansarna den mesta tiden var självständiga och separerade i en stor fyrkant av klippt gräs. Att se på dem en i taget kunde ge oss intrycket att byta fotografier av varje dansare. Allt detta samverkade i att ge mig intrycket att där fanns underliga varelser i sitt underliga naturliga element, som om jag vore på en annan planet.

Detta första datum var mycket enkelt för oss: en avslappnad plats, bra för semester, och en mycket vänlig publik av unga nyfikna, fantasifulla och roliga människor. Det var bra för oss att upptäcka vårt eget projekt i sådana förhållanden, men jag tror att det nu också vore bra att gå vidare och betona det som är de specifika möjligheterna med detta projekt. Jag skulle vilja upptäcka nya sätt att arbeta med ljud och volymer. Jag skulle vilja överraska och kanske störa mig själv mer.

Nu skulle jag vilja gå vidare i en riktning, vilken är att utveckla skåpbilen i sig för att ha något specifikt för andra konstnärer att arbeta med. För tillfället används skåpbilen till föreställning, men jag skulle vilja att den användes som ett självtillräckligt fenomen, en sorts skulptur som kunde omvandla vilket som helst parkområde till ett utställningsområde.

Vi kunde också utveckla ett sätt att gå vidare i riktningen av en cirkus: att arbeta på korta former som kunde sättas in i en total föreställning.

En annan sak jag tänkte på är min inblandning som konstnär, speciellt som skulptör, i detta projekt. Jag ser detta projekt med skåpbilen som en situation som försiggår som en vardagssituation, en sorts liten förändring av min vardag. Jag inser att det i odefinierade situationer är många saker som händer runt omkring som inte anses ha någon koppling till konst men som blir startpunkten för möjliga konstverk. Som skulptör skapar jag vanligtvis minimala stycken som är väldigt precisa, gjorda av väldigt minimala signaler. Skåpbilen verkar totalt motsatt en sådan minimal väg för mig. Så jag ser den som en utgångspunkt, som en bullrig upplevelse både i ljud- och visuell mening, en rörig situation. Det är ett bra sätt för mig att återupptäcka mina egna aktiviteter.