Bild © Athanasius Kircher |
|
De roligaste dikterna tycker jag är de som hela tiden snubblar på "riktiga" ord och alltid lurar dem att göra annat än de trodde om sig själva. Och som plötsligt drar med sig ett redan innan dikten existerande ord som får begapas på "fel" plats och avslöja sina vanor och sin svaghet inför en ny situation.
Den enklaste psykoanalytiska kunskap säger förstås var och en, att för mig aktuella teman avslöjar sig genom ordvalet i dikterna. "Liber" förekommer vid en tid när jag har med förlaget att göra. "VIGELAND" när jag är extra fascinerad av Emanuel Vigeland. "FABELSVANS" är ett norskt sagoväsen — fast det hade jag glömt vid tiden för skrivandet — jag trodde att jag själv hittat på det. Men valet av orden är alltid gjort av musikaliska skäl. (Nåja, när ett uttryck som "fett-/slickande bantare" dyker upp, finns anledning att tvivla på om inte en och annan rent språklig skämtsamhet dyker upp.)
Det kommer också ord – ja ibland tränger de sig på med en sådan kraft att jag gång på gång måste stoppa dem — ord som jag veterligen aldrig någonsin använder till vardags, men som absolut vill göra sig hörda av klangliga skäl. Vissa av dem har jag mindre motstånd mot än andra.
Bilder formas av de sönderslagna ordbitarna och malplacerade hela orden, och bildar kollissioner som inte alls var meningen eller är uttänkta. Därav på köpet mycket bisarra situationer och formuleringar.
Ibland låter ett ord, trots att det är ganska avlägset, tydligt som ett helt annat, t.ex. "svettlebernöja" som låter som "fiskleverolja".
Vid en viss punkt började jag skriva med stora bokstäver, och efterhand blev det naturligt att göra så. Det fjärnar bokstäverna en smula ifrån den vanliga utilistiska språkliga funktionen. Jag har velat trycka dikterna i stor stil också för att de ska läsas högt, stående och med rörlig kropp. Då måste det vara lätt att hitta var man är.
Att skriva ljuddikt är ett sätt att roa mig. Jag erkänner att de allra flesta av dessa dikter tillkommit under ensamma stunder på krogen, i många fall under viss alkoholberusning. Under kvällens lopp brukar mitt skrivande dock att avbrytas av vänner eller nyfikna med-krogresenärer som undrar vad jag gör. Det är tur — för i de fall där jag fyllnat till för mycket och fortsatt mitt skrivande har kvaliteten märkbart försämrats, och sådana pekoral har jag besparat läsaren från, eller i tveksamma fall "censurerat" dem. Att jag är mer musiker än författare vid de tillfällen dessa dikter nedskrivs, påminner om Bretons uttalanden om den automatiska skriften, som han menar kommer genom den inre hörseln snarare än genom det inre seendet. Men man kan tillägga att jag också är "humorist". För jag kan inte komma på något annat skäl till deras existens än mitt eget nöje. Och, kära läsare, ditt. (Upproret mot det funktionalistiska och prosaiska språket, vilket naturligtvis är en förutsättning, är också helt och hållet ett nöje på min sida.)”
ERRATUM MUSICAL, 37 valda ljuddikter, Johannes Bergmark, publicerade i liten upplaga på Surrealistförlaget 1995. Erratum Musical – 37 valda ljuddikter 1993 - 95 (den fullständiga versionen!) |
2.
Halp! Ta snea kul to masen
|
|
|