Martin Q Larsson, Föreningen Svenska Tonsättares ordförande, skrev på FSTs medlemmars epostlista i augusti 2012 denna fråga:

Jag fick en förfrågan från en journalist om frekvensen för ettstrukna a, hur den förändrats genom åren, och om det är en fråga som intresserar dagens tonsättare. Gissar att det även kan involvera resonemang kring temperatur och stämning. Någon som känner sig hugad?

En liten diskussion uppstod, där jag deltog. Senare kom Anna Hedelius med följande mail:

Martin Q föreslog att jag skulle vända mig till er för att komplettera en text som reportern Ditte Hammar har skrivit till nästa nummer av Tonsättaren ang frekvenser (bifogas i ej helt färdigredigerat skick).
Min tanke är att ni helt kort ska svara på frågan:
Vilken frekvens föredrar du och varför?

Jag redigerade mitt inlägg, men det visade sig vara för långt för syftet. Istället kommer det här.

Det finns oändligt mycket mysticism kring både frekvenser och stämningssystem och mycket tycks mig vara rent flum som jag har lust att avslöja lite mer systematiskt vid nåt tillfälle. Det inkräktar också på instrumentbyggandets område, där t.ex. en bok som den svenska “Akustiskt fiolbygge” menar på att varje detalj i både fiolkroppen och stråken ska avstämmas till en viss ton redan innan de sammanfogas. Det avfärdas som en absurditet av många andra instrumentbyggare, och ett enkelt faktum är ju t.ex. att så fort man fogar ihop delarna förändras egenresonansen hos helheten til något annat.

V.g. föreställningar om egenskaper hos frekvenser som resonerar i kroppen beror det ju på hur stor man är och vilka proportioner ens kropp har. Om ett inre organ skulle ansättas av sin egenresonans skulle det nog kittla eller kännas rätt obehagligt snarare än harmoniskt. Att en viss frekvens skulle skapa magisk harmoni hos alla tycks mig som ogrundat trams. Det är i så fall fråga om en form av placebo: tror man att det är bra så känns det förstås genast bättre, något som kan vara nog så viktigt som en konstnär, men man ska inte glömma att detta är på en strikt subjektiv nivå.

Många har säkert hört att vissa starka frekvenser kan orsaka kroppsskador pga att man träffar organs egenfrekvenser. Huruvida det är en skröna måste man nog kolla upp innan man avfärdar det, det tycks ju teoretiskt möjligt i alla fall. Jag har hört det hävdas att den största skadan av att bli skjuten inte är själva kulans framfart genom kroppen utan den tryckvåg som orsakas av den, man kan alltså se det som att ljudet dödar mer än kulan.

Som pianostämmare har jag lärt mig att historiska instrument ofta praktiskt stäms en halvton under (dvs a'=415). Förkrigspianon kan stämmas aningen under (a'=435) om man vill vara på den säkra sidan, men oftast går det lika bra med a'=440. Om en sträng är på väg att ryka är det oftast pianostämmaren som råkar ut för det. Som min pianotekniklärare Odd Aanstad sade till oss studenter: pianots största fiende är pianostämmaren.

Att tonhöjden ständigt vart på väg uppåt som nån sorts inflation är inte helt sant. Vår andra lärare, Dr Alastair Laurence, expert på historiska klaverinstrument och på den engelska pianoindustrin och själv pianobyggare, visade oss forskning som tyder på att det gått både upp och ner i många perioder.

Dock kan det finnas två rimliga skäl till att man vill höja:
- Strängar sägs låta “bättre” ju närmare bristningsgränsen de är. Orsaken är att inharmoniciteten minskar, dvs den faktor som beror på strängmaterialets styvhet och gör att deltonsskalan avviker från den teoretiska naturtonskalan (vilken namnet till trots alltså aldrig finns rent i naturen utan är en matematisk förenkling!), så “bättre” betyder i detta fallet alltså närmare “naturtonskalan”.
- Strängar som stäms högre låter också starkare, vilket gör att det är just stora orkestrar i stora salar som mest trycker på om detta. För blåsinstrument torde det spela mindre roll, utan de får i så fall bara hänga med stränginstrumenten.

Ett tredje skäl som finns åtminstone teoretiskt är ett sorts snobberi, att man minsann har “högre” ideal än andra orkestrar!

V.g. tonhöjder och skalor kan man räkna ut vissa saker (om än med felmarginal) genom att studera vissa historiska stränginstrument. Mensuren (alla strängens parametrar i kombination) är en viss indikation på lämplig tonhöjd, men förstås inte lika exakt som blås- och slaginstrument eller stämgafflar. På bundna klavikord (dvs där flera tangenter/toner delar på samma strängpar) kan man beroende på anslagsbleckens placering se de inbördes tonhöjdsrelationerna och se i vilka perioder man tenderade åt medelton och vilka man tenderade åt “vältempererat” vilket tillåter mer harmoniska modulationer, den princip som sen slutgiltigen rationaliserats till den liksvävande temperaturen där modulationen segrat med bara lätt orena kvinter (förminskade) och kvarter (förstorade) och där terserna och sexterna svävar kraftigt förstorade. Vi har ju vant oss, men en sån som den norske tonsättaren Eivind Groven, som växte upp med folkmusik, plågades fortfarande så av detta att han konstruerade sin fantastiska “renstemmingsapparat” för en orgel för att få så rena ackord som möjligt. Jag tror någon i Norge har försökt digitalisera detta system nyligen, men han byggde det på sin tid med reläer från norska televerket. (Det var meningen att han skulle komma med i mitt ofullbordade “Nordiskt instrumentuppfinnarlexikon” som i sin övergivna form finns här, men jag hann aldrig så långt.)

Stämning är inte bara tålamodets konst utan i hög grad kompromissernas, både teoretiskt och i praktiken på så många sätt. Varje pianos mensur, designfel och skavanker är unikt och varje gång jag är färdig med en stämning är det genom att konstatera att “det här pianot blir inte bättre än så här”. Något man först på senare tid börjat ta hänsyn till i viss pianodesign är att försöka matcha pianosträngarnas longitudinella frekvenser, dvs de som fr.a. beror på stränglängden och är fullt hörbara, tydligast om man stryker längsmed strängarna med något strävt, mot de transversala som man tydligast får fram genom att traditionellt anslå eller knäppa på strängen.

Vad man gillar och känner sig “harmonisk” med är relativt till ens personliga, historiska, ideologiska och sociala utveckling, medvetet eller ej. Det är varierande mellan person, behov, funktion, tid och situation. Vad som väcker skönhetskänsla, sporrar fantasin och äventyrslustan är ingen fixerad formel, man får pröva, leta och låta sig överraskas. För mig tycks sinuskluster såväl som slappa, knarriga eller rostiga strängar spelade på med en plastkniv öppna spännande världar! Och deltonerna i en sågklang är ett helt annat kapitel än “naturtonerna” (och naturligtvis lika “naturligt”)! Däremot blir jag galen om jag måste höra på newage-harmoni med klichéartade panflöjter, tibetanska skålar, fingercymbaler och didgeridoos, dränkta i floder av reverb alltför länge. (Obs inte för att jag är emot instrumenten utan på det sätt de utnyttjas för att spä på humbugidéer om “positivt tänkande”, harmoniska chakran och annan halvfascistoid renhetslära.)

Livets äventyr och skönhet består både av harmoni och disharmoni!

Johannes Bergmark