Dela

[Denna text skrevs ca 1994 och är som synes ofullständig.
Den överlämnas härmed i det skick den var när jag hittade den på vinden år 2011 (endast vissa stavfel och ett litet faktafel rättade, och telefonnummer borttagna) till den nutida forskare eller entusiast som vill fortsätta mitt arbete och uppdatera det.
Det finns som sagt mer material än detta, men även om det vore roligt att även ladda upp bilder och ljud som nämns, är detta arbete ingen prioritet för närvarande. Jag ställer mig däremot till förfogande för frågor angående materialet som här presenteras men även om jag är mycket intresserad av att höra om sådant som inte beskrivs här, kommer jag inte uppdatera uppgifter utan låter årsmarkeringen 1994 bestå. Bara om felaktigheter eller upplevda brott mot integritet påpekas, kommer jag att ändra i materialet.
Jag kan tillägga att den på slutet skisserade festivalen aldrig blev av. Om någon vill genomföra en dylik (jag har själv inga planer att driva detta för närvarande), kan jag dock tänka mig att medverka med råd och tips!
Scannad, konverterad till text och publicerad på internet av författaren, © Johannes Bergmark 2011.]

OBSERVERA! DENNA TEXT ÄR UNDER ARBETE I ALLA AVSEENDEN. STORA DELAR ÄR ENDAST MINNESANTECKNINGAR, OCH EN STOR MÄNGD FAKTA HAR ÄNNU INTE HUNNIT HIT.

FÅR EJ CITERAS UTAN ATT KOLLA MED FÖRFATTAREN!

INSTRUMENTUPPFINNARE

I NORDEN

- ETT PRELIMINÄRT LEXIKON -

Uppfinnare, upptäckare, vidareutvecklare av musikinstrument, ljudskulpturer, ljudinstallationer, och ovanliga användningar av ljudande föremål i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Några exempel på hur man kan förvandla världen genom instrumentmakeri.

"Thus, discovery only begins with the construction of an instrument. There is as much adventure in exploring the multitude of ways to make an instrument speak and sing and, in dialogue with other players and instruments, to listen as a common language comes into being and sounds unfold.

American instrument inventor and builder, composer and performer, Lou Harrison wonderfully writes: 'Making an instrument is one of music's greatest joys. Indeed, to make an instrument is in some strong sense to summon the future.' For myself, I find implicit in the development of a new instrument lies a desire, if even on one small area of a cluttered workbench, to transform the world, to bring forth a new sound, and, fundamentally, to bring forth the new being that is singing that sound, issuing its call to our imagination."

Hal Rammel, Instrument Invention and Sound Exploration, skriven för Mannen På Gatan, Surrealism 1991, Surrealistförlaget, Stockholm 1991.

FÖRORD OCH INTRODUKTION.

Mitt intresse för musikinstrumentuppfinning (och även för sågspel) väcktes framförallt av den amerikanske surrealisten Hal Rammel, som jag första gången mötte 1987 i Chicago, och sedan haft det stora nöjet att spela med. Vi har kontinuerligt utbytt kunskaper och erfarenheter genom brev och kassetter och han introducerade mig också till en av de stora guldgruvorna i detta ämne, nämligen tidskriften Experimental Musical Instruments (EMI) som ges ut i Kalifornien. Det tog några år innan jag själv började bygga instrument, men beslutet hade redan i praktiken tagits i ett par drömmar, inspirerade av Leonardo da Vincis skisser på instrument, och fullföljdes av mitt studieval, pianoteknikerutbildning. Skolans verkstäder erbjöd den bekvämlighet som gjorde produktionen av de första instrumenten möjlig. Mängden information om fr a amerikaner i EMI kontrasterades av bristen på information om svenskar eller grannfolk som ägnade sig åt denna sysselsättning, och snart började jag samla information och ta kontakter för att utbyta erfarenheter och inspiration. Denna sammanställning är inte bara ett specialarbete på min skola, Musikk Instrument Reparasjons Akademiet, utan också en första sammanställning (mig veterligt) på detta område i Norden. Jag avser, i den mån de nedan nämnda ger mig tillåtelse, också att publicera detta i EMI, liksom jag redan gjort med en artikel om min egen verksamhet, ursprungligen skriven för surrealiströrelsens svenska tidskrift Mannen På Gatan. Detta växte till idén att någon gång organisera en festival för instrumentuppfinnare och deras musik, och ta hit de intressantaste från när och fjärran, sådana som det redan har förekommit några av i USA.

Alla instrument, oavsett hur traditionella eller klassiska de än är, var naturligtvis en gång, i någon mening, "uppfinningar". Intresset för uppfinningar som sådana är nog däremot en ganska ny företeelse. I en tid då det inte fanns serieproduktion, då en standardisering av instrument inte var lika nödvändig eftersom skillnaden mellan komponist och exekutör var mindre, till en följd av att exakt notering och instrumentangivelse inte förekom och notläsning inte hade ersatt oral tradering och improvisation, enkelt och kort sagt: tiden före klassicismen i Europa, när det också var vanligare att musikern byggde sitt eget instrument, är det naturligt att variationen, avvikelserna och olikheterna var större mellan instrumenten. De gjordes för att passa musikern och dennes musik. Man kan jämföra den förklassicistiska musikens situation i Europa med vissa icke-europeiska musikkulturer, t ex den afrikanska. Det har aldrig, till vissa antropologers besvikelse, funnits någon "ursprunglig", "oförstörd" afrikansk musik – upptagandet av influenser och den ständiga utvecklingen av musik och instrument har legat i traditionen. Därför har nyheter inte heller vidhäftats den historiska betydelse man ger den i västerlandet numera. Musiken komponeras och framförs för en fest eller rit, förmedling av en berättelse, nyheter, skvaller eller beröm. Sedan glöms den bort och skrivs inte ner. Man gör ny musik istället. Därför bevarar man inte heller namn på komponister, musiker eller instrumentbyggare eftersom detta inte är till någon social glädje. Det "förklassicistiska" musikaliska livet i Europa är dock inte en svunnen epok. Den allra mesta musik, om än med lägre status, har även idag i västerlandet en social funktion mer än att förmedla en komponists idéer. Det gäller både folkmusik och populärmusik och i allmänhet mycket mer i praktiken än i teorin eller i de deltagandes illusioner.

Folkmusiken har alltid varit full av egensinniga uppfinningar, de flesta anonyma. I Norden kan, efter bronsålderns berömda bronslurar och det unika fyndet av en gong i Skåne, nämnas norska langeleik och hardingfele, svenska nyckelharpa, hummel och psalmodikon samt en lång rad populära sätt att göra en fiol av vad som funnits till hands: tunt utslitna träskor, cigarraskar, skrivbordslådor, vedträn, stolsitsar, slevar. Som strängar dög ibland lintråd insmord med vitlök eller torkade och streckade fårtarmar, och en stråke av en rönn- eller videkvist, med tagel hartsat med grankåda. Ett exempel: "Gubben Skoglund i Järbo geck härn å' spela', när ja' var barn, å då hadd' han strängar på d'cigarrlåda. Ibland mista han fjoln. Han kunn' spela hin-håles polska. Var han utan allting så kunn han sätt strängar på en torr lutfisk." (Musikmuseet i Stockholm, citatsamlingar.) Eller vad sägs om "Janne Bång var älskare av musik och mycket road av att höra sagor och sägner. Själv spelade han fiol och på klaffen i sängskåpet hade han spänt ståltrådar och stämt in dessa. När en främmande kom in i stugan, öppnade Bång sängskåpet och satte sig framför klaffen, tog en fjäderpänna i vardera handen och spelade med dessa fjäderpennor danslåtar och vismelodier på sitt stränginstrument. Hela högsängen verkade så som en resonanslåda så att tonerna ljödo höga och klara." (O. P. Pettersson, "De gamla byarna i Vilhelmina" 1926.) Strängaspel gjordes av en brädlapp med två spikar och en sträng (ibland fler) spänd med en liten träbit som också var stall. Det spelades med en träpinne eller en järnbit. Snatterpinnar (smatter, spälapinnan, trumpinnan, skatskratto) är den svenska folkliga motsvarigheten till kastanjetter. De (två eller tre) hålls mellan fingrarna i en hand, som skakas i sidled. Att spela på näver genom att blåsa eller suga på en liten tunn näverbit eller ett ovalt löv gjordes ibland till dans och nöje. Sälgflöjt (videflöjt, sälgpipa) har funnits länge i hela Norden och på sistone börjat göras i plast på flera håll. Den har bl a använts till att skrämma rovdjur men har tydligen lockat huggormen! Näverluren, också vanlig i hela Norden, var ibland så störande på folk att den bannlystes!

Naturvetenskapen intresserade sig på 1700-talet för att utveckla de befintliga instrumenten med akustisk forskning. I Uppsala byggde man klavikord och cembalo med nya mensurer. Detta är i någon mån dokumenterat tidigare, så jag ska koncentrera mig på nutida uppfinnare.

Musikinstrumentuppfinning är långt ifrån en enhetlig rörelse. Ändå kan några huvudtendenser urskiljas: den sökande inriktningen, den humoristiska och den pedagogiska, ibland sammanfallande med varandra. I bara enstaka fall har jag funnit någon som utvecklat de klassiska instrumenten för att skapa en förbättring av dessa på sina egna premisser. I något fall rör det sig också om omformningen av ett "icke-musikaliskt" föremål till ett musikinstrument. Dessa är inte att ringakta, med tanke på effekterna av t ex pilbågen, skedarna, flaskorna (se t ex den amerikanska "jug"-vågen), tvättbrädet, oljefatet och sågen. Den "sökande" inriktningen finns i två grupper av musikalisk inriktning: improvisatörer respektive komponister/utövare av nutida skriven musik, varav vissa med en s k industristil, andra skapare av elektroakustisk musik. Även dessa grupper sammanfaller ibland. Den "pedagogiska" inriktningen betyder inte nödvändigtvis att utövarna "sänker sig" under sin egen kompetensnivå eller musiksmak, men att de vill visa och göra det möjligt att skapa bra och meningsfull musik utan att behöva vara en mästare på något av de klassiska instrumenten.

Man kan tillägga att väl ingen har instrumentuppfinnandet som huvudsyssla. Innovationerna har tillkommit som en del av ett musikaliskt, konstnärligt, hantverkligt eller pedagogiskt arbete och har då haft en del i ett sammanhang det ofta är oskiljaktigt ifrån. Själva ordet "instrument" har ju den blygsamma innebörden av medel – men detta medel för ljud och konst är en underbar källa till lust och njutning som ofta underskattas, liksom matlagningen kan vara en njutning utöver att bara vara ett medel för matproducerandet, eller resandet till ett resmål.

De flesta har intervjuats av mig 1993 och 1994. Förutom att jag tackar alla medverkande, som i hög grad tipsat och berättat om varandra, har många andra hjälpt mig med ledtrådar och upplysningar: Charlott på Tom Tits Experiment (Tore Persson), mekaniska instrumentsamlaren Bill Lindwall (bröderna Andersson, Christensen, I.F.Nilsson, Per Strand), affären MuItiKulti, Svenska Jazzriksförbundet och musikern Lennart Åberg (Okay Temiz), Gunilla Berntsson på KTH (KTH), min gamla arbetskamrat Styrbjörn Gleissner och fiolbyggaren Kerstin Ivares (Kilborg/Lindfors/Åström), tidskriften Experimental Musical Instruments/EMI (William Sørensen), journalisten Magnus Haglund och komponisten Tommy Zwedberg (André Chini, Pär Lindgren), regissören Svante Grogarn i Göteborg och Skottes Teater i Gävle (Erik Petersen), Liv på MIRA och sångerskan Dagny Groven och hennes son (båtföreställningen, Eivind Groven, Jan Johansson), Bjarne Kvinnsland på Ny Musikk i Oslo (Atle Gundersen, Jørgen Knudsen), norske musikern Alf Cranner (Jens von der Lippe), min morbror Henrik Eriksson (Hansson, professorn med 19-tonsorgeln), min styvmor Unn Magnussen och hennes ateljékollegor (Bengt von Matern), Albert Martinsson på Unga Atalante, Göteborg (Musik i Halland), min far Torsten Bergmark (Sven-Eric Johanson, Karl-Erik Welin), min medmusikant Galina Gornostajeva, Svenskt Visarkiv och folkmusikern Lennart Gybrant som drev skivmärket Cinnober (Göra Andersson), Strindbergsmuseets Anita Persson och andra där (August Strindberg), dansare och koreograf Gun Lund och producent och objektmakare Lars Persson (Jonny Axelsson), min gamla lärare Mats Ferner (Gösta Bohlin), brasilianska keramikern Monica i Oslo (Birte Kittilsen), sångerskan Margareta Dellefors (Stefan Johansson), Ingemar Arnesson på Kulturhuset (Drakverkstan, Tekniska Museet), konstnärinnan Kia Nordqvist (Malin Olofsdotter), radiomannen Teddy Hultberg (Jean Sellén, Göran Svensson), pianoteknikerna på Sveriges Radio (Henrik Strindberg, Kent Tankred), dansare och koreograf Snelle Hall i Oslo (Rolf Wallin), mina instrumentbyggarlärare Odd Aanstad (Hornung och Møller) och Tom Dahlstrøm (trekantiga-fiolbyggaren), Musikmuseets arkiv och biliotek (Aarto Viljamaa), musikern och komponisten Rob Waring i Oslo (Thomas Nilsson), Irene Sørensen (Dag Sørensen, John Josefsen), direktör Mette Müller vid Musikhistorisk Museum & Carl Claudius' Samling i København (Henning Lyhne, Bror Westman, Ole Nordstrøm), Maj-Britt Carlsson på TCO (Helene Berg), Per Nørgaard (dansk komponist), min medbrottsling Hal Rammel (Johannes Bredahl, Hilding Ekstrand) och andra icke namngivna (eller för tillfället glömda) rykten. Det har varit ett mycket spännande detektivarbete, och jag har under arbetets gång närmat mig antagandet att det skulle kunna fortsätta i oändlighet. För varje person jag intervjuat har ett vagt, ofta förvanskat minne blivit ett tips som lett vidare i andra riktningar. En del personer har jag inte lyckats spåra ännu, vilket förklarar att deras bidrag i denna sammanställning blivit bristfällig. Jag vill därför uppmana läsaren att ta mod till sig och meddela mig eventuella fel, brister, och luckor som jag ofrånkomligen måste gjort mig skyldig till. Jag vill be om ursäkt för dessa på förhand och hopppas att detta projekt kan utvecklas till en ännu fullständigare och intressantare sammanställning i framtiden. Förhoppningsvis kan den också återverka på läsaren som en inspirationskälla så att dess innehåll utvecklas genom nytt skapande! Återigen, jag vill absolut att alla nyheter kommer mig till del och jag förmedlar också gladeligen dessa till alla intresserade.

God läsning önskar

Johannes Bergmark

[dåvarande adresser och telefonnummer]

ANDERS GUSTAF & JONES WILHELM ANDERSSON

var två bröder i Näshult utanför Vetlanda i södra Sverige, som byggde, utvecklade och 1889 patenterade den s k pianoharpan, uppfunnen av I. F. Nilsson. Pianoharpan var, tillsammans med Nyström Reformorgel, de enda självspelande instrument som både utformats och byggts i Sverige under de mekaniska instrumentens stora period (före fonografen började spridas). Pianoharpan hade dock drag som liknade andra europeiska instrument som redan funnits länge. Själva kalllade bröderna instrumentet för gatupiano. Det ser ut som ett bord med en tjockare skiva, vilken utgör lådan för strängar, hammare och trumman. Trumman kunde bytas ut och innehöll 12 musikstycken, vilka man lätt kunde välja genom att skjuta trumman i sidled. Det var oftast populärvisor, folkvisor och psalmer. 10 olika trummor salufördes. Deras patent gällde inte hela instrumentet utan två speciella påfund: Tangenterna (hammarnas fästen) som anslogs av trummans piggar var neråtböjda för att spara på lådans höjd. Och genom ett vred på sidan kunde höjden på hamrarna regleras så att man kunde avgöra vilken ljudstyrka man ville ha. Instrumentet hade dock bara 18 toner, hade svårt att hålla stämningen och tyvärr gjordes trummorna av mjukt trä som ofta åts upp av mask, så många har slängts och ganska få återstår. (Källa: The Andersson Pianoharpa, Bill Lindwall, The Music Box vol 8 no 8 1978 s 330ff)

I Bill Lindwalls ägo finns ett försök att bygga en självspelande orgel som pga hantverkslikheterna förmodas vara bröderna Anderssons verk. Den är också bordformad och har en trumma med sju positioner melodier men har en uppdelning för 12, på 21 toner. Det finns 39 pipor placerade på lådans bak- och undersida, de högst 11 öppna, de andra har trästoppar. Öppningarnas skärning antyder att lufttrycket skulle vara ganska starkt. Uppenbarligen är instrumentet ofärdigt och troligen förkastat som ett misslyckande redan på prototypstadiet. (Källa: Andersson's Table Organ, Bill Lindwall, The Music Box vol 10 no 2 1981 s 85ff)

GÖRAN "GÖRA" ANDERSSON

fiolbyggare, spelman och skomakare i Visnum, Värmland, 1868-1939 finns på en bild spelandes en fiol där kroppen växt ut till en stor profil av en orre. Dess stjärt ligger över höger axel på honom och näbben pekar ut till vänster. Antalet stämskruvar ser ut att vara minst sex, men de är svåra att se på grund av oskärpa i fotot. Enligt Lennart Gybrants "kvalificerade gissning" hade han kanske en romantisk idé att "Fåglar låter fint, alltså borde en fiol i form av en fågel, låta fint den med." Instrumentet är inte kvar självt, det blev kanske inte som han hade tänkt och därför ändrade han det. Lustigt nog är det just en ornitolog från samma bygd (Erik Rosenberg) som har gjort inspelningar av hans musik, spelad av Göras son Ernst. En av låtarna var "Skams polska", om vilken Rosenberg berättade att när den spelades, vid femte vänninga (reprisen) började saker och ting att hända, stolar och bord kunde börja röra sig etc. och vid sjunde kom alltså Skam (djävulen) själv.

Andra bilder visar honom spelandes 8-strängad fiol. Han hade gjort fioler där strängarna var dubblerade (som på en mandolin) eller hade resonanssträngar, dvs i kopia av norska hardingfelor. Hans sonson Elof Göhranson berättar dessutom att "en gång gjorde han en fiol inuti den andra med strängar på båda, det var meningen att dom skulle ljuda mot varandra då man spelade på den. Det var besvärligt att få dom undre strängarna stämda, därför att dom övre var i vägen, men sådana fioler han konstruera byggde han alltid om efter en tid, då han aldrig blev nöjd med dom. Däremot huvudet på halsen varierade han mycket med olika motiv, t.ex. med hundhuvud, drakhuvud o.s.v. En gång snidade han ett vackert kvinnohuvud, men så var det någon som på skämt skojade med honom om detta, och det dröjde inte länge förrän den fiolen fick ett nytt huvud." En del snäckor utformades som drakhuvuden, och en del gripbrädor och stränghållare gjordes av älgben med enkel ornamentik. Han gjorde också akustiska experiment, limmade glasmjöl han krossat från lampkupor, och limmade i flikar i hörnen, vilka skulle ljuda med på något vis. Men han blev inte tillfredsställd av resultaten. Det blev bara ca 40 fioler, och de sista av dem var gjorda av färdiga delar från Clas Ohlson. Men han letade bra ljudträ överallt, han kunde knacka på en båt och säga "Här är det nog bra musik för här ha vågera spela emot." eller på trät från en riven spelmansstuga: "Här är det bra trä, för här har det vart mycket musik." Beslutet att bygga fioler togs i en dröm: "Det kom en litten litten fiol emot mej, och fiolen tala och sa: 'Bygg fioler du Göra, då har du din bärgning'"

JONNY AXELSSON

från Göteborg är en framstående slagverkare som specialiserat sig på nyskriven musik. Förutom att samla en mängd ljudmässigt intressanta föremål, har han dessutom tillverkat sin egen Cimbalon, ett stränginstrument som spelas med klubbor.

HARALD BÆCKSTRØM

från Oslo, musiker på bl a gitarr, bas och klaviaturer, har tillverkat en mängd stränginstrument av varierande material och form, främst baserade på gitarr- eller mandolinprincipen. Han har dessutom gjort skulpturinstallationer med högtalare, och ett slagverk med mäktig effekt bestående av en mycket tjock metallfjäder upphittad på ett bygge. Denna är hängd i pianosträngar och ger, då man slår på den, ett osannolikt spöklikt ljud som man knappt kan tro kommer från någonting verkligt akustiskt. Små cymbaler och strängar mm tillför ett rassel. En besträngad ventilationstrumma har fått extra sanzaliknande trä- och metalltungor att knäppa på. En annan sanza han gjort har fått extra strängar under trätungoma.

ERIK BALKE

norsk musiker bosatt i Lofoten, och hans internationella orkester "Den trettonde stammen" har inriktat sig på naturtonerna som kan framställas ifrån blåsinstrument och resonanstonerna som finns i luftresonatorer. Han har byggt blåsinstrument av långa plaströr och med ett rörblad i munstycket, och har utnyttjat resonansfrekvenserna i oljefat. Detta har räckt för att framskapa en suggestiv musik.

JOHANNES BERGMARK

surrealist, improvisationsmusiker i De Stora Osynligas Orkester, och instrumentbyggare från Stockholm har gjort smörbas, ett ensträngat stråkinstrument inspirerat av en dröm. Strängen spänns genom att dess ände är fästad vid en rem runt nacken. En liknande princip gäller för fingerfiolen, där strängarna är fästade vid fingerspetsarna. Igelkotten och den kluvna silvertungan består av plattor (trä respektive nysilver) som spelas på med stråke, hålls med fingrarna mot en bordskant eller dylikt, vilken fungerar som resonator. På igelkotten är dessutom en krans av tunna trästickor fästade på fingerhållaren, också för stråkspel. Brillolinen är en humoristisk utveckling av igelkotten. Här är fingerhållaren formad som en liten fiolkropp, och fyra strängar fästade på ett par tomma glasögonbågar som musikern bär. Istället för träpinnar, som visat sig för sköra, är tjocka pianosträngar instoppade i fingerhållaren. Där fiolens hals skulle vara sticker två långa träspröt ut. Spelas med stråke. Metallharpan är ett cirkulärt stråkinstrument av trekantiga plåtbitar kring ett kopparrör. JB har även gjort det cirkulära slagverksinstrumentet jungfrukrona och, en didjeridoo och en dubbeltrumpet av lera. Det ovanligaste instrumentet är nog de besträngade stigbyglarna, där musikern, stående i stigbyglar som i sin tur är nedändan på hängande pianotrådar. Resonatorn är en ombyggd pall, fäst på musikerns bröst. Veloncell Marcel är det första elektriska instrumentet, bestående av en kopia av Marcel Duchamps första readymade, cykelhjulet från 1913, med en vanlig dynamo sittande kvar vid hjulet, kopplad direkt till en högtalarutgång. Man kan förstås också spela akustiskt på ekrar och däck.

ULF BILTING

har, med stöd av Nämnden för konstnärlig utveckling vid universitetet i Göteborg, utvecklat ett sätt att styra en dator från kroppsrörelser i luften. Det består av en tresidig "bur" med tre meters sida av byggnadsställningsrör i vilken musikerna befinner sig. En av öppningarna riktas mot publiken. Mellan hörnrören befinner sig fotoceller i 4 par. Den parvis placeringen gör att datorn kan fås att se hur snabbt en hand slår förbi ett par. De fyra strålparen befinner sig i mag-, bröst-, ögon- och i sträckt höjd. Sequensern startas lodrätt uppifrån och ned, vissa andra reglerar tempo och tonhöjd. Trots att den tillfälliga lösningen med byggnadsställning var besvärlig att hyra och flytta, tyckte man efterhand att den såg bra ut tillsammans med belysningen. Det finns andra luftinstrument som styr datorer, men i detta fall slipper man ha något speciellt på sig eftersom det bara gäller att bryta ljusstrålar. Tv spelade in detta 1989 och den första skivan med detta var "Bad bye engine" 1987 på Radium. Bilting spelar tillsammans med Zbigniew Karkowski.

GÖSTA BOHLIN

mycket känd gitarrbyggare, utvecklade altgitarren med 11 strängar, avsedd att göra det möjligt för gitarrister att spela lutmusik i original. Då han gav sig på pianobyggeriet utprovade han en mängd idéer: stål- istället för järnram (vilket även andra provat tidigare); en resonansbotten man kan avlägsna från pianots baksida och därmed intonera även efter att den satts in i instrumentet; en lutad resonansbotten hos pianot, vilket förbättrar dess rumsakustik.

Tonbordet är en intressant akustisk utveckling av förstärkarhögtalarna. Principen är att högtalare som förstärker ett instrument bör vara framställda av samma resonsmaterial som resonanskroppen i instrumentet. Från början gjordes tonbord för gitarr, senare provade Bohlin det på en cembalo och utvecklade det till att kunna ägnas att förbättra rumsakustiken till alla typer av akustiska konserter.

JOHANNES BREDAHL FAUHOLDT HOLGERSEN

Jylland, Danmark 1906-1975, luffande gatumusiker som byggde egna rumsterstang eller krigsdjaevel (som är besläktad med Devil's Fiddle eller Stumpf Fiddle och Bumbass) traditionellt bestående av en trumma med pianotråd på vilken en trumpinne kan fås göra virvlar med hjälp av en bucklig trä-"stråke", och med tillägg av taxihorn, cykelringklocka, stämda koskällor, tempelblock och kugghjulsskramla.

BRÖDERNA DJUP

folklig svensk grupp som spelar på lie och kratta vid sidan av vanliga instrument.

STEN BUNNE

inte egentligen uppfinnare utan musikterapeut, som 1978 på Liber gav ut "Maraccas, marimba och bågfilsbas", vilken handlar om hur man bygger enkla instrument av vardagliga material. De flesta av dessa är av västerländsk typ.

BENGT CARLING

Stockholm, har utvecklat ett originellt intsrumentmakeri med naturkrafterna som utgångspunkt. En märklig uppfinning är "vindmusikinstrumentet" fågeltankfiol, där vinden driver ett hjul med en sträng som löper över en annan, spänd över ett stall på en motorcykeltank.

Drak-vindstråkmaskin-liran i projektet Den förlorade energins klagan är ljudande snurror fästade på drakar, och drakar vars lina spelas av vinddrivna hjul. De vänds i rätt riktning genom att vara monterade på vindflöjlar. Detta och originella eolsharpor av hans hand, förstärkta med färgglada rör och trattar har han använt vid poesi och musikhappenings liksom vid olika utställningar.

"Den klingande vattenleken", var ett samarbete med Tuomo Haapala (se denne).

Återvinaren är byggd med hans 8-åriga dotter.

Carling har bl a arbetat med Tuomo Haapala och Thomas Mera Gartz i Malmöprojektet "Nordisk Vandring, konsert för rörlig publik" på NordForm-mässan, med bärbara eolsharpor, draklinor som man kan slå på, snurrande ting.

PETER CARLSSON

musiker och skådespelare i Falun, använder ofta okonventionella ljudkällor i sin teatermusik, visslande vattenkokarlock som han suger i, husgeråd, hammare på skäret till en lie, osthyvel, dragkedja och -preparerad cittra t ex.

DON CHERRY

amerikansk jazztrumpetare mm, som en tid bodde på skånska landsbygden, byggde afrikanska trätrummor som han fick träslöjden i traktens skolor att uppta i sin verksamhet. Man klyver ett trästycke och gröper ur det, varvid man lämnar 2 trätungor i öppningen till resonanslådan. Det blir olika toner beroende på var man slår. Detta är ingen ny uppfinning, men Cherry har haft ett stort inflytande för att överbrygga klyftan mellan professionella musiker och amatörer i en enda gemensam spelglädje, och har därför spelat med "alla" och inspirerat till att göra musik på enkla ting och bygga själv. Han har studerat instrumentbygge i Indien och fått Rikskonserter att engagera honom för trätrummebygget.

CHOROI

Antroposofernas instrumentfabrik i Järna söder om Stockholm heter Telleby verkstäder och tillverkar de instrument som används i deras undervisning. Den är en del av Choroi Foundation, ledd av form- och idégivaren Norbert Visser i Holland. Fabriker finns också i Danmark, Tyskland, Schweiz och Holland. Den svenska är den enda som gör flöjter. Instrumenten är alltid mjukt formade och har ofta en pentatonisk skala. Ur pedagogisk synpunkt anser de att dessa är uppmuntrande för barn, då man aldrig kan spela "fel" på dessa så att det låter "illa" för en själv och omgivningen. På fabriken arbetar många utvecklingsstörda, där de får göra de mindre precisionskrävande jobben.

DNA

bestod av Zbigniew Karkowski, Stefan Karlsson och Johann Nordqvist och var delvis föregångare till Geomen. DNA var mer rockbetonad, i stil med Einstürzende Neubauten, och byggde massor av nya instrument och utnyttjade tillgängliga resurser, mickade upp väggar, kyrkklockor och borrar. I Malmö medverkade 3 piketbussar av poliser och brandkår, vilka stormade kyrkan de spelade i, då de blivit anmälda i tron att det var terrorister som höll på att förstöra den. Inspelningar finns på samlingsskivor och kassetter i hela världen.

DRAKVERKSTAN (KENNET ADOLFI OCH KENT WENDEL)

På utställningen "Snilleblixtars uppfinnarverkstad, som handlade om uppfinningar, i Kulturhusets allrum i Stockholm maj - augusti 1992, hade östgötateaterns attributmakare Kennet Adolfi och Kent Wendel, som i Norrköping tillsammans har firman Drakverkstan, byggt upp en enorm, cykeltrampsdriven ljud- och rörelse-maskin. Projektansvarig och beställare av detta var Ingemar Arnesson. En senare version av "Snilleblixtmaskinen" har byggts upp på Arbetets Museum i Norrköping, där den ingick i barnutställningen "Med sinnena på spänn", och ska eventuellt komma till Linköping också. Den sätts igång genom att man trampar på en cykel, varpå en rad saker för öga och öra uppenbarar sig. Ett paraply fälls upp och ner, ett stort kugghjul går runt och saker inuti kuggarna far runt och rasslar och skramlar. Ett litet hjul vänder runt små burkar som jamar och låter.

På Bolidens Gruv- och mineralmuseum har de också gjort ett rum med jordbävningsupplevelse genom ljus- ljud och rörelseeffekter. Lågfrekventa ljud med inspelat klirr, ras och brak med en stor bashögtalare kombineras med en vägg som rasar och vajar.

CARL-MICHAEL EDENBORG

med förflutet i s k industrimusik under namnet VM, där han bl a använde sin hand som ett slagverk (för scenisk snarare än akustisk effekt) och spelade med Mattias Forshage (se denne). Han spelade bl a på gummihandskar, koskalle och lårbenstrumpet. Numera bl a surrealist, improvisationsmusiker i De Stora Osynligas Orkester i Stockholm. Gjorde ett primitivt stränginstrument och ett märkligt cykelhjul ägnat åt diverse perkussiva applikationer, med diverse utsmyckningar.

HILDING EKSTRAND (JØB)

Dansk 1902-1981, som när han blev pensionerad tillverkade ca 500 s k rumsterstang, eller barker's stick, ett komiskt slagverksinstrument på en stång, med populär utbredning. De han gjorde var i alla storlekar från stora instrument till små souvenirer. 1970 hade Musikhistorisk Museum & Carl Claudius's Samling i København en utställning av hemmagjorda instrument kallad "Man ta'r hvad man har" där Jøb dök upp med sina rumsterstang och andra uppfinningar. Många av hans stänger hade en stor stövel nedtill och ett överdrivet clownansikte upptill. Ovanpå huvudet på en som finns på bild sitter ett par cymbaler, och under är en sträng avsedd att spelas med en pinne som har knölar på sig. Denna sträng är kopplad till en liten trumpinne som slår på en trumma då man drar med "stråken" på strängen – det är alltså inte själva strängen som låter. Denna sträng är vanlig på Devil's fiddle. Beskriven av Hal Rammel i EMI volVII #4, bild s 16.

EMIGRANTORKESTERN

är Göran Almas, Christer Cervin, Günter Görres, Tom Martinsen, Håkan Ström, Kurre Wallbom och Christer Åberg, ibland utvidgade med Björn Bergman och Göran "Buffalo" Malmqvist. De har spelat sedan mitten av 70-talet på en mängd hemmabyggda instrument, varav de flesta finns beskrivna i Christer Åbergs bok "De fattigas piano".

DROR FEILER

improvisationsmusiker (saxofon mm) och komponist från Israel bosatt i Stockholm och medlem i bl a Lokomotiv Konkret och Too Much Too Soon Orchestra. DF har applicerat ett extrarör på altsaxofonen vilket förändrat skalan, men fr a får vibrationer att uppträda på flera punkter vilket underlättar multiphonics. DF spelar också t ex med slägga på oljefat, tryckluftsborr, slipar och andra maskiner.

MATTIAS FORSHAGE

Gjorde med sin grupp Fågeldöd, och i duo med VM alias Carl-Michael Edenborg (då Strömberg), i början av 80-talet konserter i industrimusikanda. På en sådan duokonsert i Linköping, hade de byggt ett hus som de slog och hoppade sönder under några minuters tid. MF har också spelat gallstensmaraccas och mausoleumsdörrar.

GEOMEN

grupp i Göteborg bestående av bl a Zbigniew Karkowski (komponist), Johan Söderberg (musiker) och syskonen Johann (som står för samordning och koncept) och Kia Nordkvist. Delvis är gruppen arvtagare till DNA. Ofta var de som senare skulle bilda Fläskkvartetten också med, liksom Jonny Axelsson och tyske komponisten och instrumentuppfinnaren Volker Staub.

Gruppen startade som en reaktion på "elektronmusikboomen" och en önskan tillbaks till det fysiska, sceniska, till humor mer än perfektionism. Idén med G var att uppföra alla verk som skrevs för dem så gott det gick, oavsett om de verkade omöjliga att genomföra och utan kvalitetsaspekter. Detta innebar att många komponister använde dem som testgrupp, en lekstuga, och att tolkningarna av verken ofta skedde med stor frihet. Då en kör behövdes tog man en vid namn Hymenkören. Det var först till en mässa, varpå allt fler började skriva för den. Anders Hillborg och Mikael Edlund var några som skrev för G. Ibland var noterna grafiska med total tolkningsfrihet, och ofta byggde man instrument till detta, vanligast var maskiner och skrot. "Normala" instrument spelades ofta av inköpta solister. Slagverk stämdes om eller spelades med andra tekniker.

Man hade fem stora konserter i Göteborg och några mindre utanför. Den konsert de hade i Stenhammarsalen, innehöll kompositioner av bl a Sven-Erik Johansson (med bl a piano och moped), Mikael Pauli och en besynnerligt modern gammal komponist från Santiago de Compostella vid namn Fernando Hubbal, som de själva uppfunnit. (Men bara 7-8 stycken i ensemblen kände till denna hemlighet. En recencent kom på vem det var "när han tänkte efter"!)

En annan konsert, i 80-talets början, försiggick på en bilskrot, i den underbara akustiken under det upp-och-nervända skrovet av en ofärdig träbåt, där bildelar delats upp systematiskt och gav känslan av en "stormarknad". Varje konstnär gavs ett eget rum att spela i. Det ovanliga "instrumentet" bilpress ingick bl a, och man hade fäst stora kläppar på containrar så att de fungerade som gigantiska tumpianon.

En annan konsert, kallad "Carlus Rex" framfördes i en gammal grottliknande skans i försvarsverket på gamla Göteborgs murar, från 1600-1700-tal. Akustiken fortplantade vibrationer i väggarna på ett omskakande sätt. Här ingick femton vinare gjorda med gummisnoddar, PVC-rör som blåsinstrument, slagverk och förstärkta skvättningar av pirayor som låg ovanpå bensinfat där de hade för lite vatten. Musikerna bar hjälmar med ringklockor som anslogs av en kläpp då de böjde sig framåt. Mikael Pauli i Stockholm hade gjort gummidräkter som var ett luftinstrument till denna föreställning. Bildmässiga kriterier har gällt lika mycket som de musikaliska.

Det formella slutet på G blev dramatiskt: en moderat politiker stämde dem och drev igenom att de inte fick genomföra offentliga konserter i Göteborg! Alla gick då olika vägar. Nu är 20 st, varav många av de forna G och Hymenkören inblandade i en audiovisuell föreställning på teaterfestival i Göteborg i augusti 1994, av Dostojevskijs "Idioten" med skulptur, koreografier, musik, delvis densamma igen, som ZK skrivit, installationer, film och barockopera.

Enligt JN finns inte längre den stora publik som G hade, ingen möjlighet att göra det på deras sätt. Själv har han slutat vara musiker och leder istället Utomjordiska Barockbolaget, gammal musik som är starkare musikaliskt och inte beroende av det visuella enligt honom som G var. Det är plats för nya, andra.

TORBJÖRN GRASS

musiker i Västerås som 1989 tillsammans med scenograf Lisbet Wahlström installerade en rad skulpturala instrument byggda av enkla material, i ett rum på Sigurdteatern vilket används för teater, och konsert – ibland med interaktiv publik som vid halvtimmes "konserter" för barn. Där finns 25 instrument vari ingår en 3 meters jätteharpa, en jättetrumma spelad med en sopkvast, stora spiralfjädrar upphängda i linor, en orgel av plexiglasrör och skumgummiklubbor, belyst underifrån, blompottofonen av blomkrukor på stativ, norrskenet (upphängda aluminiumrör upp till 8 meter långa, som klangspel), metallplåtar, blomfat, metallklockofon. Färgen och höjden på rummet är en väsentlig del av detta projekt. Harmoniska instrument har plockats bort, de fungerar fel i sammanhanget. Meningen är att kunna uppleva harmoni och kontraster. Bara musikerna spelar harmoniskt ibland. TG var gitarrist från början, men sökte sig andra vägar. En flyttbar turnéversion har använts för föreställningar i bl a Norge och Danmark.

GUDS SÖNER (LEIF ELGGREN & KENT TANKRED)

i Stockholm är båda konstnärer som använt ljudet av att gravera och rista i kopparplåtar till musikaliska föreställningar, där även det grafiska trycket blir en produkt av framträdandet. Större plåtar har också använts hängande eller liggande på högtalare och med kontaktmikrofoner på olika ställen för att skapa stående ljudvågor av olika frekvenser i dessa. De har också använt taggtråd spänd över golvet som ett stränginstrument vilket de kryper under och knäpper på.

ATLE PAKUSCH GUNDERSEN

gitarrist i Aurland, Norge, som spelar en gitarr med extra band för kvart-tons intervall. Det är en ombyggd gammal Hafner elgitarr som han lånat av släktingarna till Bjørn Fongaard, vars musik han också spelar.

Han har också byggt en del egna instrument: Tingalom – slagverk av aluminium, som finns på cd:n "The Day yet to come" (Bajkal rec). Kangafon – som den förra, men byggd av järnrör mm. Zoomofon – elektriskt steel-monokord med widescreen stereo. Dessutom diverse små instrument gjorda av spikar, köksutrustning, elektroniska komponenter, plaströr, trä, metall osv.

Sommaren 1993 framförde han ett eget stycke tillsammans med saxofongruppen (i detta fall även utrustad med motorsåg) Palisanderkvartetten på Nattjazz'en i Bergen. Eller snarare befann sig Gundersen på Osterøy, där han spelade på en "Løypestreng" till en "gårdsheis" (en 200 år gammal typ av frakthiss med stållina) med fingrar och fiolstråke, vilken visat sig ha mycket rika rytmiska och mikrotonala klangspektra. Han spelade också på sitt eget klostermonokordium. Med en bildtelefon stod han och konserten i Bergen i kontakt med varandra.

MATS GUSTAFSSON

improvisationsmusiker, saxofonist, flöjtist från Umeå bosatt i Stockholm, som vid 1980-81 började experimentera med att sätta altsaxmunstycke på flöjten tätat med tejp för att passa. Skalan förändras, och en annan upptäckt gjordes av misstag: ett klarinettställ fungerar som en helt tät sordin och om man blåser med hårt tryck med alla klaffar stängda, vibrerar cissklaffen och ger ifrån sig ett perkussivt ljud, vars hastighet man kan ändra med trycket. Han kallar den för flöjtofon.

PETER "FJODDE" GUSTAVSSON

har på grund av sin kombination av kunskap inom både mikrofonsystem, elektronik och träarbete, fått flera uppdrag på elektroakustiska instrument. Däribland en "fjoddiola" – en elviola (med samma mensur som viola), en elkalimba och en speciell elberimbau designad av Johan Söderberg (se denne). På 60-talet byggde han både elgitarr och elbas. En gitarrist med svaga armar önskade en lätt gitarr, vilken han byggde i furu. Detta gjorde också en annan, mjukare klang, då materialet absorberade istället för reflekterade strängarnas vibrationer. Han motarbetade denna effekt genom blyinläggningar.

Stråkkvartetten Fläskkvartetten, med 2 elektriska fioler och 2 elektriska cellos, ofta utvidgade med slagverkare (däribland Söderberg), sångare, rappare och poeter, använder amerikanska elfioler, s k zetafioler, och Fjodde har byggt om båda deras cellos (spelade av Mattias Hellén och Sebastian Öberg) genom att på den ena plocka ut den provisoriska skumgummin och stoppa in ek: 2 plankor från hals till stack stabilt hopsatt. Han har också använt tjock gummi på alla svängande träytor, och lagt in ett nytt, öppet bakstycke, vilket både underlättar att komma åt elektroniken och för att förvara väsentligheter som burköl. Man slipper också hålrumsresonansens nedre frekvenser. Principen är att genom att göra ytorna tyngre och segare, omvandla rörelseenergin till värmeenergi. Ombyggnaden är fortfarande under utveckling; nya mikar ska prövas.

TUOMO HAAPALA

kontrabasist mm i Iskra, som i över tjugo år spelat mer eller mindre improviserad musik på både vanliga instrument och en mängd udda instrument, leksaker och föremål av de mest skiftande slag. De har bl a byggt sin egen amadinda. Haapalas specialiteter är bl a stämda avloppsrör spelade med bordtennisrack och degbunkar av plåt spelade med blomspraypistol.

På Stockholms vattenfestival 1992 (sedan turnerande i Rikskonserters och Riksutställningars regi) hade TH tagit initiativet och gett idéerna (sedan formgivna av Bengt Carling) till Den Klingande Vattenleken, där besökarna kunde prova på en mängd instrument relaterade till vatten. Vattenljudintresset uppkom vid ljudet av mjölkning i en stålspann. På Vattenleken hade också en stålkossa monterats upp med senapsklämmor av plast på spenarnas plats för att visa stadsbarnen hur ljudet i plåthinken förändras när vätskenivån stiger under mjölkningen.

En gungas vippningar styrd av cykelstyren får olika orgelpipor genom att låta luftkolumnema pressas upp och ner av en vattenyta.

Ljudbångvippen var också en gunga med rör som vippande genom vattenytan fick glidande toner då man slog på hålet upptill med bordtennisracket.

En tunna med fartygsventiler uppstickande, hade munstycken av olika slag som mynnade under vattenytan inuti. Djupet styrdes genom att dra slangen ut eller in.

Ur en annan tunna stack det ut massor av gummihänder hållandes flaskor man kunde blåsa i.

Med enkla stråkar kunde man spela på delvis vattenfyllda metallkrukor och en Waterphone (en av de kändaste nutida uppfinningarna av amerikanske Richard Waters, som t ex spelats på av Spock i Star Trek).

Ett hihatstativ kunde reglera vatten- och därmed tonhöjden i en kruka instoppad i en annan varav man kunde slå på båda.

Mopedtankar utgjorde vatten- och luftbehållare och kropp åt ett antal kvittrande gurglande "näktergalar".

Ett nedkapat och smalare hopsvetsat plåtbadkar innehöll ett antal breda rör som delvis stuckits ned i vattenytan, att slå på som lufttrummor.

En annan delvis vattenfylld behållare kunde det nedsänkas metallplåtar och stavar i som man sen kunde slå glissandon på.

Med vattenslang kunde man också spela på olika hängande slagverk, få träbitar och rör att slå samman.

Ett ljudhjul kunde också sättas i snurrning med vattenslang.

Ett stort gungande delvis vattenfyllt ägg av metall kunde man slå på med händerna.

En fontän släppte ner droppar mot ljudande underlag.

CATHERINE CHRISTER HENNIX

har ägnat mycket av sitt kompositionsintresse åt "välstämda" instrument, t ex elektriska pianon och elektrifierade barock-oboer från Tyskland utan klaffar (som f n ligger i New York). Detta intresse är gemensamt med amerikanska LaMonte Young, kollega och vän. På Moderna Museet hade hon långa konserter med sin bror Peter Hennix och Hans Isgren.

SVERRE HOEL

skulptör i Baerum utanför Oslo, har sedan 1988 gjort en serie stora ljudskulpturer av metall för slagverkare som sedan tonsatts för av Kjell Samkopf med Terje Rypdal på gitarr, med ondes martenot, klockspel och samhällskritisk poesi av Kjell Erik Vindtorn till två tillfällen: "Sandvika 8 september 1991" och "Oslo 3 oktober 1992". Konserterna var dramatiskt ljussatta mot kommunhusens fasader. Namnen på dem är:

Gong Gregor – en enorm horisontell gong på en pelare

Messingle – ett gigantiskt klangspel som också låter av stark vind

Høstharpe – stora oregelbundna plåtar genomstungna av stänger

Gnure – 6 små metalltallrikar med vertikala stänger längs kanten, som på tre olika höjder, stående på mycket långa stänger, slår mot varandra när vinden blåser eller man rister i instrumentet. Stängama är fästade ovanför en mycket stor tallrik som i sin tur står på marken med en pelare

Lyre – en stor oregelbunden båge med utstickande stänger som trär genom varandra och kan gnissla mot varandra då man skakar den

Vippe – (gunga) en gungliknande ställning med fyra olika långa rör, som man kan vippa över och tillbaka (som rainsticks) innehållande olika material (stålmutterbitar, plastskivor, sand) som har olika ljudkaraktär.

Quatro feno består av fyra vertikala enorma plåttallrikar

Messingle, gnure och vippe ställdes efter Oslo-konserten ut på galleri F15 i Moss. Där fanns också

Busken (eller 400-70-70) bestående av 400 vertikalt hängande stålstänger som har ett mycket fint ljud i vinden eller då man sticker handen igenom det. (Bottenplattan är 70x70 cm.) Hoel upptäckte långt senare att ljudskulptören Harry Bertoia gjort en liknande skulptur kallad "Vifte" (fläkt) utställd på Høvikodden 1973. Men denna hade stavarna fästa nerifrån så att de stack upp som en kvast.

På mitt besök hos Hoel visade han också en stor vertikal dubbelgong, som man kunde vrida på. I vissa hastigheter förstärktes ett fint gnissel med gongarna som förstärkare.

PER-ÅKE HOLMLANDER

i Stockholm har utvecklat ett extra, mindre, klockstycke på sin tuba, insatt i en av klaffama, så att han, genom att trycka ner denna, kan växla mellan den stora och lilla "tuban". Han hävdar dock att han inte var först med denna idé.

STEFAN JOHANSSON

chef för radioteatern sedan 1988 – på sin tid som regissör på Teater 9 i Stockholm, hade han en föreställning "Prometeus" av Ayschylos med mycket hembyggda instrument för 13-14 år sen. Det var en kantat för 10-12 skådespelare med mycket instrumentljud med obestämda tonhöjder och valfri tonhöjd för sången. De hittade och byggde instrument med andra. Musiken påminde ibland om Harry Partchs musik, ibland om Orff, orientaliskt, "60-talistiskt". Skådespelarna tröttnade emellertid och ville hellre ha traditionellare musik med stråkkvartett osv. En opublicerad (pga sponsringsproblem) bok om musikteater gjordes på universitetet, där detta finns beskrivet. Den nu nerlagda Teater 9:s arkiv finns osorterat på Drottningholms Teatermuseum.

SVEN-ERIC JOHANSON

komponist i Göteborg, skrev till nyåret 1950 ett stycke för dammofon, som hela den s k Måndagsgruppen spelade för att blåsa ut 40-talet och in 50-talet. Instrumentet är helt enkelt dammsugarrör med basunmunstycke. Karl-Birger Blomdahls violinkonsert var t ex passande för detta instrument. Bror Hjort gjorde en skämtteckning om detta i tidningen "Uppsala". SEJ har bl a skrivit för nyckelharpa och mungiga. 1986 uppfördes ett stycke i Göteborgs hamn med bl a piano och motorcykel. Stycket uppfördes också inomhus i Stenhammarsalen, då ersatt med moped, framförd av Geomen. Ett projekt SEJ haft ända sedan 60-talet är en konsert på Öland med 2000-personerskör, rockband och flygplan, vilket fortfarande väntar på sitt uruppförande.

SVEN-ÅKE JOHANSSON

improvisationsmusiker på slagverk, dragspel med backspegel och poesi. Svensk bosatt sen länge i Berlin. Spelar ibland sandpapper, plywoodcymbal och träbitar tryckta mot en trumkant och en basstråke på den utstickande delen.

PATRIK KILBORG, MAGNUS LINDFORS & PER ÅSTRÖM

byggde under sin tid som elever på Nyckelviksskolan på Lidingö, Stockholm, tillsammans en helt mekanisk "trummaskin" bestående av trummor och cymbaler monterade kring två axlar med löstagbara piggar som slår an trumpinnar när man vevar på den. Genom att placera piggarna på olika ställen får man olika rytmer. De "spelade" med detta instrument på gatan vid Stockholm Maraton ackompanjerade av Kerstin Ivares på fiol, och skänkte det sedan till Musikmuseet.

BIRTE KITTILSEN

keramiker i Oslo, som bygger musikinstrument av lera i samarbete med flera kända slagverkare. Mest spridda är hennes kruktrummor, dvs den slags slagaerofoner, utan trumskinn, som är vanliga i Afrika. De ser ut som krukor med en liten öppning i toppen och ett hål på sidan, där man slår med handflatan. Tonen varieras av hur mycket man täcker över av hålet efter slaget. Hon har också gjort många flöjter i varierande former och storlekar, många inspirerade av peruanska flöjter, där labiet bara är en nedskärning i kanten på ändan och man blåser utan block och själv täcker över och intonerar med läppar och haka. Av Jon Christensen fick hon impulsen att göra rainmakers (vilka också kallas rainsticks), som är tillslutna rör med instickna spikar och lösa kulor vilka långsamt faller igenom röret och studsar mot spikarna, kanterna och varandra, varvid ett mycket fint och rogivande ljud uppstår. Keramikens resonans bidrar till detta. Hon har också gjort fina agogos, trummor (med skinn), klockor, rasslor och lergökar i en stor variation av ljud och form. Ett framtida projekt är ett stränginstrument med cykelekrar och luftresonator av lera.

KLÅJNK

är ett ljudrum för barn på Musikmuseet i Stockholm, där på ett pedagogiskt och ofarligt sätt barn kan göra ljud och lära sig hur man kan alstra ljud. Det finns slangar att blåsa i och enkla sträng- och slaginstrument specialgjorda för detta.

JØRGEN KNUDSEN

performancekonstnär och komponist från Bergen, Norge. I en performance tillsammans med Kurt Johannesen, på Unge Kunstneres Samfund i Oslo 1993 hade han en mikrofon i munnen som genom en förstärkare kopplades till en högtalare gjord av en svart metallplatta på väggen. Denna var "vitmålad" med mjöl som lossnade fläckvis då den började vibrera. Därvid började den likna mönstret på de dalmatinerhundar som också ingick i föreställningen.

1991 gjorde han en installation med teatergruppen Bak-truppen i Bergen, med mikrofoner och högtalare vid två skulpturer som står vid varandra, Ole Bull och Nøkken (Näcken).

Även om JN komponerar mycket med dator, intresserar honom inte den traditionella "datorkonserten" lika mycket som nya lyssnarsituationer och ljudupplevelser. T ex låter han gärna vädret vara en variabel eller bestämmande instans i en komposition.

LEG MED LYD

dansk trio med Henning Lyhne, Ole Nordstrøm och Bror Westman (se dessa). Dessa ledde 1988 ett två veckors "lydværksted" med "en aktiv udstilling for barn og voksne om at bygge musikinstrumenter og skaben sin egen musik" på Hvidovre Hovedbibliotek, som arrangerade detta tillsammans med Hvidovre Musikråd och Hvidovre Kulturråd. De hade ett inledande föredrag med musikexempel av gruppen. Lyhne hade ett föredrag om hur man själv kan bygga instrument av enkla material, och Westman en demonstration och ett föredrag om vindharpor. Utställningen och verkstan avslutades med en konsert för alla som hade deltagit i verkstan och byggt egna instrument.

PÄR LINDGREN

komponist i Stockholm, gjorde en bambubåge med stavar som trillar ner längs linan och slår mot varandra och skakar. Han har samplat detta ljud och använt i kompositioner.

MATS LINDSTRÖM

improvisationsmusiker i Stockholm, med en generatorsynt och en väska där han samlat små ljudkällor som han mikar upp elektroakustiskt, bl a en cittra, stålfjädrar och andra metallföremål. Lindström spelar i en duo med Sören Runolf och i The Too Much Too Soon Orchestra.

JENS VON DER LIPPE

gjorde ett instrument som han kallade "brumbass", i en tradition med många namn (se Johannes Bredahl). Efter hans död har Mats von der Lippe den i sin ägo.

HENNING LYHNE

dansk, författare till boken "Lydværkstedet, Musik og rytme med selvskabte instrumenter" på Høst & Søn 1979, medlem i gruppen Leg med lyd (se denna). På utsidan av sin bok avbildas gruppen, och Lyhne spelar där med stråke på samma instrument som finns avbildat på broschyren för ljudverkstan: ett ensträngat instrument där nedre strängändan sitter i mitten av ett trumskinn och den övre på en spak som man kan trycka ner för att få högre tonhöjd. (Den liknar alltså den bengaliska gopychand, vilken däremot fungerar omvänt: när man klämmer ihop de två spjälorna i halsen sjunker istället tonhöjden.)

BENGT VON MATERN

skulptör i Stockholm, blev av sitt deltagande på Hans-Erik Svenssons klavikordbyggarkurs inspirerad att utveckla instrument, musikleksaker och ljudmaskiner, med tyngdpunkt på lättspelbarhet för amatörer, men också på ett experimenterande i ljudframställandet. Bland hans uppfinningar är:

En fiolspeldosa med strängar monterade i en cirkel runt en resonansbotten. Då man vevar stryks strängarna av en fast monterad stråke.

En vidareutveckling: en besträngad tub med flyttbara stall och fastmonterad stråke. Då man vevar på instrumentet uppkommer en repetitiv melodi som man själv kan bestämma fart och följd på, en sorts speldosa som man själv kan styra, alltså. Stråken kan regleras så att den träffar ett olika antal strängar åt gången.

En sorts vevlira med tangenter och en grammofonskiva av tunn plast på en vev istället för hartshjulet. Man kan själv styra trycket på veven och behöver alltså inte en så extremt noggrann justering som på en vanlig vevlira. Tangenterna har en kant på undersidan som stoppar strängarna på rätt ställe. De är fast monterade och böjs helt enkelt av fingrets tryck och återfjädrar då detta upphör.

Ett besträngat tennisracket, med en rörlig arm som med hjälp av spikar kan stoppa strängarna så att de kan ge tonika-, dominant- och subdominantackord beroende på i vilken riktning armen skjuts.

En liten spinett med vertikala strängar.

Ett litet stråkklaviaturinstrument, med en dryg oktav tangenter och en stråke som är trädd mellan ett par strängar.

En ackordflöjt med tre inblåsningshål som leder till treklangerna till en tonika, subdominant och dominant.

Ett ackordklaverinstrument där strängarnas spänning kan regleras genom en hävstång och glidpunkter.

Ett stråkklaverinstrument där stråkar går fram och tillbaks genom fottrampor.

Ett sorts klavikord med trekantig, fritt stående sarg ovanför taster och resonansbotten. Matern har här experimenterat med att låta metalltangenterna ha en liten grop i mitten, som strängen faller ned i vid ett visst tryck. Strängen blir då som knäppt och ger ett kraftigare ljud än annars i klavikord.

Matern hade utställning med många av sina instrument på Musikmuseet i Stockholm.

MUSIK I HALLAND

har sponsrat ett utvecklingsprojekt där bland annat Göteborgsscenen Unga Atalantes ljudtekniker Albert Martinsson från Partille ingått. Det syftade till att göra det möjligt att genom hela kroppsrörelser styra ett musikaliskt förlopp via en dator. Istället för att bryta ljusstrålar skulle hela kroppsrörelsen trigga ljuden. Projektet fullföljdes aldrig helt, men mötte mycket intresse hos vissa mimdansare.

MUSIKLÅDAN

är ett företag inriktat på barnomsorgen, ursprungligen startat av Gunnar Valkare, som nu drivs av Hasse Lindgren och Ulf Jederlund, två musikhandledare/terapeuter. De bygger, säljer, underhåller och demonstrerar och utbildar i bruket av deras enkla instrument: pentatonisk amadinda, övertonsflöjter, pentatoniska bambuflöjter, många små slagverk och trummor i olika storlekar.

IWO MYRIN

i Stockholm, medlem i En Halvkokt i folie, har gjort en enkel musikmaskin av en snurrande skivtallrik med fastspända trådar som lyfter och sänker några träblock så att dessa slår mot varandra och fast monterade sådana.

I. F. NILSSON

i Öster Korsberga, Lemnhult, Saxhult, uppfinnaren av pianoharpan, troligen en vän till bröderna Andersson, vilka utvecklade och förbättrade den. IFNs pianoharpor var av sämre kvalitet, hade kortare trumma och tjockare låda, än Anderssons. (Källa: The Andersson Pianoharpa Bill Lindwall, The Music Box vol 8 no 8 1978 s 330ff)

LISE NORDAL

koreograf i Oslo som i "Mono II" 1993 använde ljudet av dansaren Anne Gjems Rudis hjärta och puls med hjälp av kontaktmikrofoner. Musik/teknik stod Tore Ylvisaker/Audun Strype Audio för.

ARNE NORDHEIM

gjorde 1968 "Ode til lyset", musik som emanerar från högtalare på en skulptur gjord av Arnold Haukeland och en grupp ingenjörer från Norges Tekniske Høgskole, som står i en park på Erling Stordahls egendom i Skjeberg, Østfold, Norge. Parken är utformad för blinda, med växter och mineraler som kan beröras och tillhörande skyltar med blindskrift. Musiken består av 2 analoga program av olika längd som spelas kontinuerligt och blir filtrerat och ringmodulerat, styrt av dagsljusets intensitet. Nu i vår 1994 ska den gamla anläggningen efter 25 år bytas ut mot ett nyligen realiserat modernt digitalt program på hårddisk, vilket i väntan på installation står i en prøvesal på NTH i Trondheim, där professor Asbjørn Krokstad på Akustikk är ansvarig för den tekniska realiseringen. Sitter man inuti skulpturen får man intrycket av att vara inuti ljudet, som far över och igenom lyssnaren. Eventuellt ska den ges en provpremiär i början av mars, då Paralympics öppnar i Lillehammer, i en av de stora salarna. Planen är att musiken ska styras av information om dagsljuset, direktsänd per satellit, i Nagano, Japan (där nästa vinterolympiad skall äga rum).

En liknande installation har AN gjort på världsutställningens skandinaviska paviljong i Osaka 1970. Kompositionen vid namn "Poly-poly" 6 program av olika längd överlappande varandra och fördelade i rummet i en ändlös komposition (teoretiskt sett kommer den tillbaks till utgångspunkten efter ca 102 år).

(Källa delvis "Arne Nordheim Og alt skal synge" Mehren, Levin, Kvam & Skyllstad, Dreyers forlag Oslo 1991, vari finns en verklista sammanställd av Ole Henrik Moe jr.)

OLE NORDSTRØM

dansk, författare till böckerna "Sælsomme musikinstrumenter" och "Penta Band", Folkeskolens Musiklærerforening 1988 respektive 1993. Medlem i gruppen Leg med lyd (se denna).

NYA KULTURKVARTETTEN

har ett visst historiskt samband med den happeningartade "Kulturkvartetten" som var en trombonkvartett på sextiotalet. Nya Kulturkvartetten är en multimediagrupp som på ett intrikat och skickligt sätt blandar musik, film, ljus, dekor och skådespel. Den består av Jan Bark och Folke Rabe i Stockholm, Thord Norman på Öland och Fuzzy från Danmark. Bark har gjort en film om hur han försökte bygga och lära sig spela på en "plastsälgflöjt". Bark och Rabe har också varit verksamma i undervisningsturnéer med det omfattande studiematerialet "Ljudverkstad" om musikens element där man bl a gjort primitiv musik på annat än musikinstrument, för att göra musikskapandet tillgängligt för alla. Här kan man bland många akustiska och musikaliska laborationer t ex visa hur ett cykelhjul får större resonans då man lägger dess nav mot en bunke, och hur man kan förändra klangen i en bordtennisbolls rullande i en vas genom att täcka över locket olika mycket, och hur man bygger en sexsidig "storsanza" för kollektivt spel. Detta är upprinnelsen till de kollektivt gjorda originella instrument som ingår i NK:s föreställningar:

Kollektivsansa, är som den afrikanska sansan, ett perkussivt knäppinstrument, men med plats för tre runt den triangulära boxen. På scen förstärks den med en c-ducer-mikrofon.

Väderballong med krocketklubbor förklarar sig självt! Också förstärkt med c-ducer-mik.

Panflöjt av Underberg-flaskor stämda med gjutplast vilket är ett krävande arbete, då man aldrig kan ta bort om man hällt i för mycket. Gjutplasten sjunker dessutom ihop när den torkar och förändrar tonen!

Günthrosizer av hopsatta avloppsrör vilka de fick av en rörmokare vid namn Günther (som antagligen inte vet om att han blivit ärad på detta sätt). Rören hänger i gummiringar och anslås i övre ändan med handflatan, vilket ger ett trumljud ifrån sig. Instrumentet kan spelas av flera samtidigt. Det står på ett liggunderlag för att dämpa stommens ljud, och uppmikas av en "träplatta", en liggande mikrofon på golvet.

Spikofon är ett cykelhjul på en lampfot, med spikar av olika storlek hängande i trådar från ekrarna. Man kan snurra på den eller dra på dem. Den trasslar lätt ihop sig. Den är också mycket svår att spela in, även om den finns med på skivan "FST'68" (på vilken står angivet att den ska spelas på så dålig grammofon som möjligt och musiken är avsedd att blandas med nätbrummet). Spikofonen blev senare stulen för att glädja någon annan.

Mykofon heter så eftersom den ser ut som en samling svampar, med en korkbit som fot och en bit tegelpanna som hatt. Efter allt arbete att hitta tegelbitar med rätt toner, slås mykofonen sönder i den andra delen av föreställningen "Narrskeppet". Att spela på den så att den inte går sönder kallas för "mykofon d'amore". När de spelade i USA visade det sig dock närmast omöjligt att hitta tegel på en vanlig promenad.

NK betonar vikten att använda ljudkällor som inte kostar något, primitivt skapande på annat än musikinstrument. Man använder t ex rostfria degbunkar, kuggkransar till startmotorer (de har olika ljud i varje bil och är också intressanta skuggobjekt), och man river papper. En stor kartong ger ett förbluffande fint bastrummeljud med en vanlig mikrofon. Den finska solida "träklockan" Puukello, som användes för att skrämma både vargar och onda andar har använts också.

MIKAEL PAULI

konstnär i Stockholm, som för Geomen skapat en gummidräkt som var ett luftinstrument. Skorna var samtidigt bälgar som pumpade upp dräkten tjock då man gick, varvid utstickande gummigrejer reste sig och pruttade. Denna har vidareutvecklats till en figur gjord av tyget från en havererad luftballong, som ser "antingen ut som en stor kvinna som går uppochner baklänges på händerna, eller en man med armarna uppåt, med slakande armar innan de reser sig upp. Den drar efter sig en bomb på hjul, en 8 meter lång ljudbägare" med pipor från en orgel, tennstrutar, sirener, kraftiga bastoner och pipande, vilka styrs av en klaviatur inuti dräkten. Anders Hillborg skrev en komposition för den och 50 blåsare. SL (Storstockholms Lokaltrafik) har spelat in denna på en cd vid namn Växlar.

Ett komplicerat projekt som inte har fullföljts, är ett med vinddrivna klubbor som slår på olika rör på oljefat som höga pelare, vilket skapade Steve Reich-påminnande rytmiska förskjutningar.

MP har också byggt en vevlira.

ERIK PETERSEN

komponist för teater, film och tv, har spelat på flaskor och glas till föreställningar med Skottes Musikteater i Gävle, och stämda ekrar på ett cykelhjul förstärkt med kontaktmikar. Musiken finns på skivan "Den passionerade hästen – Skottes Musikteater". Han har gjort en "skog" av orgelpipor från tågvinden där 25 personer koreograferades att blåsa i dem. Stina Ekblad sjöng vackert till detta.

Med scenografen och skådespelaren Hans Kellerman gjorde EP dockteaterklassikern Kung Ubu, där alla dockor var musikinstrument: Ubu såg absurd ut, gjord av ett leksaksdragspel och spelande på sina egna knappar på magen. Fru Ubu var en ukelele som gjorts till en gnällig vevlira – med armen som vev och halsen som greppbräda. En massa gubbar var gjorda av enskilda dragspelstoner kopplade till slangar från en tramporgelbälg. En gubbe hade en trumma av en konservburk (strålkastarna satt också i konservburkar) och andra gubbar slog på varsin sträng på en cittra. Svenska Dagbladets recensent beskrev föreställningen (16/3 -87) som "...ett fantasibygge, en musikmaskin som är obeskrivbar ... Skottes Kung Ubu är lika spännande för både barn och vuxna. Delar av en kyrkorgel utgör själva stommen i detta skräpbygge där figurernas rörelser styrs genom att man spelar på instrumenten. Där finns orgelpipor, minidragspel, ukulele, gitarr, balalajka mm. Upp ur träluckor hoppar rollfigurer på små scener i olika plan; alla sladdar och slangar, kopplade till batterier, är synliga. Ibland går det snett men det rättas snabbt till. Hans Kellermans och Katti Björklunds händer i denna fantastiska teatermaskin förhöjer bara spelets magi. Kung Ubu själv, en grotesk karikatyr av den borgerliga människans förfall ... har här blivit en uppblåst, pösig, päronformad fantasifigur med ett minidragspel i kroppen. En ukulele till kropp, med strängar som ständigt gnäller, har blivit den grälsjuka mor Ubus öde. Det förunderliga är också att hela handlingen i Kung Ubu finns med utan att ett ord yttras!..."

EP har ett nummer där han spelar fiol - en czardas av Monti - där strängarna, genom en mekanism kopplad till hakan, går av en i sänder, så att han får transponera ner låten vartefter. När alla gått av bryter han samman, men tar av sig byxorna och spelar till slut igenom stycket på en resår till långkalsongerna med kontaktmik.

Nu gör han en marimba av ett staket i Södertälje, och ett kojuver med rutor i olika toner. En ankunge har en mössa av 3 modifierade speldosor där vissa toner slipats bort.

PHAUSS

grupp i Stockholm med Carl-Michael von Hausswolff och Erik Pauser, som uppträtt med uppmikade metallplattor och metalldräkter kopplade till bilbatterier. Då aktörerna törnar mot varandra sker kortslutningar genom pannband vilket sprakar och gnistrar. De ser det mer som en scenisk effekt snarare än ett "instrument".

STEN SANDELL

improvisationsmusiker i Stockholm, spelar piano och samplingklaviatur tillsammans med sång och slagverk, bl a en gong monterad framför en bastrummepedal.

WAYNE SIEGEL

liveelektronikmusiker i danska kvartetten Nettvaerk, gjorde en installation utanför Museet for Samtidskunst i Oslo där vindens styrka och riktning fick styra en musikdator.

ANDERS STAKE

Fiolbyggare och multiinstrumental musiker i svensk-finska Hedningarna. Har bl a byggt en slaglira, en stor lira som spelas med trumpinnar.

PEHR (PER) "PETTER" STRAND

1756-1826 framstående, originell och skicklig byggare av musikklockors musikaliska del. Som mest hade han 5 anställda i verkstaden i Stockholm och två jungfrur. Sönerna Johan Samuel och Per Zacharias blev orgelbyggare. Han byggde in två rader av orgelpipor med automatiska registerbyten. För att spara plats stod piporna fördelade både uppåt och neråt. Därmed reducerade han också längden av luftledningarna vilket därmed ökade tonens hastighet. Troligen eliminerades också störande interferens mellan närliggande pipors toner. Hantverkskunnandet bevisas också i framsyntheten att träets rörelser påverkar hållbarheten i långa förbindelser: luftledningarna mellan bälgar och luftlådan gjordes därför i två delar förbundna med rörliga läderförbindelser. Hans arbete var också märkligt i vissa detaljer: den registerbytande glidskenan gled förvånansvärt långsamt mellan registren men resultatet var inte så underligt som man kunde tro utan både acceptabelt och fint. Bevarade och renoverade exemplar finns på Nationalmuseum, Nordiska Museet och Musikmuseet i Stockholm, och i Bill Lindwalls samling.

RAYMOND STRID

slagverkare och improvisationsmusiker i Stockholm, har en enorm samling ljudande instrument och föremål i sin arsenal, och kombinerar detta med att spela gitarr med elektrisk förstärkning på ett mycket udda sätt, horisontellt placerad i knähöjd, slår han och spelar med "slide".

AUGUST STRINDBERG

kan teoretiskt sett kallas instrument- och musikreformator, bl a genom sin text "Nya konstriktningar! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet" som skrevs på franska 1894 (här citerad ur Strindbergs måleri. En monografi red Torsten Måtte Schmidt, Allhems förlag Malmö 1972): "En musiker, som jag kände, roade sig med att stämma om sitt piano hur som helst utan rim och reson. Därefter spelade han Beethovens Sonate pathétique utantill. Det var en otrolig fröjd att höra ett gammalt stycke leva upp igen. Jag hade hört denna sonat spelas under tjugo år, ständigt utan hopp om att se den utvecklas; fixerad, oförmögen att nå längre.

På detta sätt behandlar jag sedan dess nötta melodier på min gitarr. Och gitarristerna avundas mig, frågar mig varifrån jag tagit denna musik, och jag svarar dem: jag vet inte. De tror jag är kompositör.

Ett uppslag för fabrikanterna av de så moderna positiven! Låt borra hål i den runda melodiskivan, på måfå, hur som helst, och ni får ett musikaliskt kaleidoskop." (s 27f) Han talar om en "automatisk" konst (s 28) – ett uttryck från spiritismen som sedan surrealismen använde sig av, inte för att framkalla andar, utan för att "framställa tankens verkliga funktionssätt", vilket involverar ett stort mått av omedveten skapande aktivitet – så att "Den framtida konsten (som kommer att försvinna som allt annat!). Efterbilda naturen på ett ungefär; efterlikna framför allt naturens sätt att skapa!" Genom "kaosteorin" tycks AS:s antagande att slumpen är "naturens sätt att skapa" ha bekräftats. "Om jag skulle komponera, så skulle jag slunga hela harmoniläran som binder, och jag skulle bara lägga händerna på pianot, lyssna inom mig och utom mig efter en rytm, leta mig till nya harmonier på pianot, ty de finnas där, söka övergångar med händerna; och när jag fått motivet enkelt och klart variera det något, men straxt införa ett nytt motiv i ny rytm. Undrar om man icke alltid gjort så, utom då man skrivit lärd musik, som är otyg." Citatet är hämtat ur Förenklad pianoskola – enligt Victor Hellström i Strindberg och Musiken, P. A. Norstedt och Söners Förlag, Stockholm 1917 – märkligt nog hittar jag inte detta citat där själv, men han påstår sig där vilja återkomma med en artikel om taktstreckens avskaffande (vilket han aldrig gjorde). Däremot finns där följande resonemang: "Musiken är visserligen ytterst grundad på talförhållanden, men så är även det organiska livet, vilket man gör bäst i att glömma. [...] Lite mera liv och skönhet skulle befria musiken hos dess träldom hos matematiken." (Förenklad pianoskola i Idun nr 49, 1906) Strindberg fabulerade (enligt Anita Persson vid Strindbergsmuseet) inte sällan i sina artiklar för att styrka sina teorier – troligen har den nämnda pianisten aldrig funnits, men att Strindberg brukade ha ett nummer på krogkvällarna i Berlin, där han stämde om sin gitarr, är bekräftat av andra: "hur han gjort i ordning en stämning åt sig som ingen annan människa begagnade sig av. Och repertoaren bestod, utom visorna, av ett enda nummer – en melankolisk, ändlös, monoton melodi." (Adolf Paul) Stämningarna gjordes dock inte alltid alldeles hur som helst, utan till andra toner som redan existerade i skalan, åtminstone då han komponerade sina mycket fåtaliga bevarade stycken, Forskarlens sång och Samum, enligt ett bevarat schema från ca 1902, som utställningen Strindberg och musiken på Strindbergsmuseet 1993 visade. "För den skull stämde jag min gitarr på måfå, lossade på skruvarna godtyckligt, ända tills dess att jag fann ett ackord som gav mig ett intryck av något sällsport bizarrt men som dock inte överskred gränsen för det sköna." berättar AS, och hans åsikt om "gränsen för det sköna" blev i praktiken alltmer konservativ: Beethoven var guden. I ett brev till Littmansson har han dock berättat att han låtit sätta in mellanhand på sin gitarr för att kunna spela kvartstoner!

HENRIK STRINDBERG

svensk tonsättare, realiserade genom datorprogrammering ett sätt för publiken att skapa "slumpmusik" som var på mode under Mozarts tid: av hans hand stammar möjligen de 176 enstaka motiv till "Contredanses Anglaises" med en diskant och en basstämma, som med två tärningars kast kan fogas samman med vilken annan takt som helst. Detta ställdes ut i foajén till Berwaldhallen på konserten "Musik och maskin" i Stockholm 2 mars 1991.

GÖRAN SVENSSON

skapare av den s k Svensson-boxen, inget instrument kanske utan en mixer för liveelektronik som ägs av Knut Sönstevold, fagottist vid Sveriges Radios Symfoniorkester. Med hjälp av denna stegar man fram program med bearbetningar, angående villkor för hur och när bearbetningarna koppplas in.

JOHAN SÖDERBERG

var medlem i Geomen, nu slagverkare i Fläskkvartetten, har utformat ett slaginstrument, konstruerat av Fjodde Gustavsson, bestående av en sträng som man slår på med trumstockar, dess frekvens styrd av en svajpedal. Inspirationen kommer från det bengaliska ensträngade instrumentet gopychand. (Men principen liknar mera den brasilianska berimbau, vilket också är vad konstruktören kallar det.)

DAG SØRENSEN

i Sandnes, Norge, gör keramikslagverk för bl a Eddie Andresen, slagverkare i Sand norr om Stavanger. Bl a gör han "rörtrummor", i detta fall slagaerofoner, dvs ihåliga former som klingar i en ton om en öppning till behållaren anslås med en handflata eller ett platt föremål. Dessa är uppsatta i stativ liksom panflöjter. Han gör också panflöjter och andra sorters flöjter, "klangväggar" och ett 4 meter långt rör som han på grund av klangen kallar "fagott-trumma".

WILLIAM LOUIS SØRENSEN

Dansk konstnär i Aarhus, som från intermediakonst på sextiotalet utvecklades i riktningen ljudskulptur och installation – först med aktiv publik som fick använda enkla "instrument" som kunde spelas av vem som helst utan musikaliskt kunnande, senare med ekologiska naturkrafter som "musiker", för att skapa mångsinnligt interaktiva ljudobjekt av själva de fysiska ljuden snarare än musikaliska instrument.

Han gjorde, inspirerad av den egyptiska ljudvärlden, instrument av material från naturen och skräp, och även kollektiva instrument som En tvåpersoners golvfiol m/k (december 1976) med tre strängar avsedda att interferera varandra genom längder på varsin sida om stallet.

Den första konserten, 1977 där bl a detta ingick hette Resounded sounds, anspelande på användningen av återvunna material.

Fem år senare utvecklades detta till ett stränginstrument som upp till hundra personer kan spela samtidigt. Det placerades på Av. du PRt. Wilson i Paris och utgjorde en "bekvämlighet" för fotgängare som passerade på väg till metron. Det finns i Guinness rekordbok.

Det var en del av ljudprojektet La Fonction Sonore för XII Biennale de Paris: ett 70 meter långt 2-strängat utomhusinstrument med 8 A-formade träställningar som delade upp strängarna i 7 delar, där alla hade 3 huvudsakliga ljudfunktioner: en akustisk, kopplad till metallburkar som hängde på varje strängdel, en elektrisk, dvs en mikrofon, förstärkare och högtalare som satt på varje sektion; en kontaktfunktion som aktiverade förinspelade ljudband och tongeneratorer vilka producerade ljud genom en annan högtalare på sektionen då en sträng vidrördes. 21 ljudalstrare kan alltså aktiveras samtidigt om tillräckligt många spelar på den. Kontrollcentret i Musee d'Art Moderne gav också ljuden till 14 kanaler för inomhusinstallationer som styrdes av besökare som passerade fotoceller och ultraljudstrålar. Kontrollcentret innehöll fyra bandspelare som ständigt spelade band i slingor, tio ljudgeneratorer, förstärkare och en mätare för att se antalet människor som passerade de olika postema samtidigt.

På utställningen fanns också tre akustiska stränginstrument 300 x 420 cm, varav två med vågräta strängar och en med lodräta av olika tjocklek, och med olika storlekar av resonanslådor;

Landningsmark för vadare gjordes sommaren 1983 – ett visuellt såväl som hörbart projekt både underordnat och avvikande från landskapet, ett beskyddat bank- och tidvattenområde på Västra Jylland. Sex ljudelement och sexton ljuselement formar en böjd kil som pekar in i tidvattensområdet. Howling är en samling av 200 tomma vinbulteljer pekande i sydväst till nordvästlig riktning; de andra fem elementen flapping är resta träramar i olika höjd med transparenta eller svarta plastfolier av varierande tjocklek och längd. De är placerade för att fånga den västliga eller östliga vinden. Ljuselementen är speglar på kölförsedda förankrade pontoner, vilkas reflektionsriktning alltså styrs av solposition, vind, tidvattenhöjd och vattenström. De kan vrida sig i 360° runt ankaret.

Dovregubbens örontrumpet var ett snö- och is-instrument som konstruerades i Geilo, Norge 9 dagar i april 1984 med hjälp av lokalbefolkning. Yttre miljöljud (fåglar, prat, ekon etc) och vindens kantblåsningstoner uppfångades och modifierades av två plasttuber, 6 m långa och 16 resp 20 cm Ø, med resonans av två halvparaboler i snö, 6 m Ø. Platsen, vid bron över Ustedalsfjorden, var noga utvald för dess konstanta vindhastighet, öst-västliga vindriktning och ekon.

I juni 1984 gjorde WLS Ett ljudprojekt för vind och vatten mitt i Odense-floden i HC Andersens Äventyrspark i Odense, Fyn, Danmark. Vindfunktionen bestod i en 7 meters mast på vilken två 5 meters plasttuber satt fritt vridbara av vinden. Ljuden av luftpelarnas vibrationer och uppsnappade ljud från omgivningen togs upp av mikrofoner inuti rören och förstärktes och sändes ut över hela parken. Vattenfunktionen fanns i tre instrument: Tre stålsträngar med olika längd och diameter förbands med pontoner som roterades av strömmen, som också aktiverade strängarna. Vid den andra ändan var strängarna fastsatta vid tre master och mikrofoner som tog upp de olika frekvenserna och också förstärktes ut i hela parken. Publiken kunde ovetande, genom att passera en speciell punkt i trädgården, temporärt stänga av hela ljudåtergivningen.

Ljudväggen på Kongens Nytorv i København augusti 1984 var ett sexton tons instrument bestående av en cementvägg på 7 x 3 meter, förbunden genom en 8 meters cementstav med en parabolisk järnskiva med 3 meters Ø. En trästång hängande utanför parabolen kunde svängas mot den och sätta igång stora vibrationer.

Scanian soundcages vid vattenkanten i Öresundsparken, Malmö augusti 1985, var tre stora järngallerburar 5 x 2.35 x 1.17 meter, på 100 meters avstånd från varandra, innehållandes två vikta och lösa aluminiumfolier på ca 10 meters längd. Vinden skapade ett tordönsliknande muller på dem.

Rymdsträng och sax var en ljudperformance på "Overgaden" i København 1987. Två sju meter långa strängar spändes mellan fyra pelare och spelades med stråke och förstärktes av en handhållen mikrofon. Framförandet skedde tillsammans med saxofonisten Erik Liljenberg. Det var ett "infernaliskt" ljud som "klipptes i bitar av saxofonens skrik".

KENT TANKRED

konstnär, tonsättare och musiker i gruppen Guds Söner, har gjort en concresizer, som av en elektronisk klaviatur skickar ut signaler till olika akustiska musikaliska skulpturer. Denna förändras från gång till gång; en version, under namnet Manifest ställdes ut i foajén till Berwaldhallen på konserten "Musik och maskin" i Stockholm 2 mars 1991. Som komponist och musiker använder han ofta metall eller skrotföremål som ljudkällor, ofta processade elektroniskt.

OKAY TEMIZ

slagverkare från Turkiet som bott i Sverige i tjugo år, numera återflyttad till Istanbul, ledare för bandet Oriental Wind. Han har byggt sitt eget trumset av röd kulhamrad kopparplåt, vilket gett en vackert ojämn yta. Hans tomtoms är mycket stora och hans bastrumma formad som en jättestor darabouka (timglasform). Han har också gjort sin egen berimbau och elförstärkt den. På ett dockhuvud med lysande röda ögon har han också satt en motorcykelhjälm med pads att slå på. Dessa triggar samplade ljud. En annan variant är en guldfärgad pyramid med olika triangelformade fält.

GUNNAR VALKARE

måste nämnas, trots att han inte uppfunnit något helt nytt, för sin betydelse för att inspirera en våg av hembygge av musikinstrument som startades av hans stencil som Musikmuseet gav ut 1969-70, om hur man gör enkla instrument med barn på daghem. 1972 startade han företaget "Musiklådan" vilket han senare överlät på andra att driva vidare. Denna var först en miniutställning som turnerade genom Rikskonserter åtföljd av utbildade pedagoger. En variant finns på Musikmuseet. Senare gjorde han "Spelhörningen" som bestod av bl a handorgel och xylofon. Den står f n på Riksutställningar för renovering. Hans bok "Bygga musikinstrument" gavs ut på Wahlström och Widstrand 1976-77. Han byggde mer förr, speciellt afrikanska instrument som olika slags xylofoner. Hans intresse har varit musikantropologiskt: att förstå andra ljudvärdar.

AARTO VILJAMAA

finsk musiker som spelade såg men inte var helt nöjd med den musiksåg som Sandvik Companiet tillverkar i Bollnäs. Han fick på 70-talet Pikaterä sågfabrik i Finland att börja tillverka ett Speliplari – spelblad – designat av honom. Det heter inte såg eftersom de för spelandet onödiga tänderna inte finns. Den har något kortare och mjukare blad än "Sandvikens Stradivarius" och är alltså lite mer lätthanterlig. Vissa exemplar har också ett rostskyddande överdrag.

ROLF WALLIN

komponist i Oslo, som bl a gjort en komposition för ballong vilken han själv framfört flera gånger.

ROB WARING

slagverkare från New York bosatt i Oslo, deltog i Skip LaPlantes grupp Music for home-made instruments i New York. Numera sysslar han inte med sådana saker, utan är professionell vibrafonist och slagverkare, komponist och lärare.

KARL-ERIK WELIN

Eftersom denne man är knuten till Sveriges mest berömda happening-anekdot, vilken inkluderar ett synnerligen unikt spelsätt, citerar jag direkt ur hans självbiografi "Lögner om sanningen", Norsteds 1992. Året är 1964 på våren, platsen Moderna Museet, Stockholm.

"'Karl-Erik Welin ger sin sista pianoafton' var den något patetiska rubriken på konserten. Det höll också på att bli min sista. (...)

Olav Marty Freed, alias Knut Wiggen, ville utnyttja hela mitt register i föreställningens sista verk, och gjorde det sannerligen med besked.

Jag var klädd i vit polotröja, svarta jeans och loafers. I dämpad rosa belysning gjorde jag min entré. Publiken var redan försatt i spänning och det rådde fullkomlig tystnad. Mitt på golvet stod ett svart, ihopfällt piano. Jag besteg instrumentet som en ryttare sin häst och sträckte ut ena handen mot min assistent Leo Nilsson. Han gav mig en borrsväng. Med den borrade jag ceremoniellt ett 4 centimeter stort hål i övre locket på det arma pianot som inte visste eller förstod vad som höll på att hända. Borra kunde jag, eftersom jag hade lärt mig det i fars träslöjd.

Leo överräckte nu en bomb av kraftig kaliber, en sån där man använder i det militära för att leka krig. Jag antände stubinen och släppte ner bomben genom borrhålet. Krevaden blev enorm. Jag hade inte räknat med en sådan effekt. Både fram- och bakstycket på pianot blåstes bort och kunde ha skadat någon i publiken. Själv undkom jag och satt förvånad och en smula uppskakad kvar på pianoramen. Min "adjutant" försåg mig nu med spett och slägga.

Med dessa verktyg gick jag lös på resterna av det forna Malmsjöpianot. Det ingick i kompositionen att jag skulle strippa, och det kändes skönt att få kränga av sig polotröjan. Många damer suckade, och också vissa herrar. Jag kastade mig på rygg och avlossade ett helt magasin löspatroner från en kpist som jag fått låna av en hygglig officer på det regemente, där jag en gång fått lära mig att hantera detta vapen. Jag erövrade silvermärke i kpistskytte och var således inte novis.

Final: start av motorsåg! Den kom igång med ett fullkomligt öronbedövande vrål. Jag satte in den roterande kedjan i tangenterna för att tillfoga instrumentet ett sista och avgörande hugg. Sågen drev in i en järnbult, slog bakut och fortsatte vidare in i mitt högra ben. Rent instinktivt släppte jag hanen som reglerar motorn, innan den fasansfulla kedjan hade lyckats stympa mig för livet. Jag var nu naken, blodig och chockad men jag kände inte någon smärta. Av Dramaten hade jag fått låna en byst av Beethoven, som jag gravitetiskt förde fram mot publiken, höjde långsamt och sedan stilla satte ner på golvet. Ur Stig Carlsson-högtalare hördes Pavane över en död prinsessa av Ravel. Leo svepte mig i en purpurröd mantel med fem stora vita bokstäver på ryggen. Där stod: WELIN. Jag dansade runt som en boxare som errövrat någon titel.

Medvetslös fördes jag till sjukhus, där jourhavande kirurg hette Schubert!

Händelsen gav förstasidesrubriker i världspressen.

I likhet med Per Oscarssons kalsonger i Hylands hörna, har motorsågen fått en plats i historien. Detta påminns jag ofta om och har inte ont av det. Men när jag skriver detta klöser det i benet.

Någon kritiker menade att jag genom detta uppträdande hade gett den västerländska konstmusiken nådastöten.

Det har visat sig att han hade fel."

CHRISTIAN WERNER

improvisationsmusiker och surrealist i Stockholm, självlärd på flera instrument, använde en isärtagen fiol som han fäste en sträng i och sedan spände i munnen, hällde linser i och sedan skickade genom ett digitalt eko. Har gjort en lertrumpet, satt ett klarinettmunstycke på en blockflöjt och elektrifierat en skrivbordslampa med en påmonterad fiol och med extra strängar, som han spelade på med stråkar.

BROR WESTMAN

dansk, författare till "Mine musikinstrumenter – og instrumenter fra mange lande", G. E. C. GAD 1972, medlem i trion Lek med Lyd (se denna).

CHRISTER ÅBERG

medlem i Emigrantorkestern och författare till "De fattigas piano - Väskbas, bröl och bräda - En bok om hur man gör egna musikinstrument och spelar på lite av varje", Ordfronts förlag Stockholm 1985. I boken beskrivs hur man av enkla och billiga medel gör bl a snatterpinnar, äggskärarcittra, spelar på tunn plast, kam, gör kazoo, spelar på linjalhål, gör vinare av kork och gummisnodd, sälgflöjt, övertonsflöjt, panflöjt, indianflöjt, kantblåsningsflöjt, slangtrumpet, kaffekannetrumpet, elrörssaxofon, elrörstrombon, elrörsklarinett, kaffeburkstimbales, avloppsrörstrumma, bongos, bodhron, tumpiano, steelgitarr, dobro, badbollssäckpipa, cigarrlådefiol, trattfiol av pickup från vevgrammofon, skrivbordslådecittra, kastrullbanjo, baljbas och väskbas.

SEBASTIAN ÖBERG

cellist i Fläskkvartetten började för femton år sedan bygga sin egen elcello av mahogny. För elförstärkta instrument är det bra med massiva tunga plankor för att inte ta upp någon annan resonans än strängarnas vibrationer. Men denna blev alltför tung, 25 kg, så först när han tog bort mer material blev den hanterlig. Han fick därvid hjälp av Fjodde Gustavsson.

BILDER:

Andersson Göran "GÖRA" med duvfiol och andra fioler

Anderssons Pianoharpa

Anonym lådbasspelare

Bergmark: lerdidjeridoo, kluven silvertunga, dubbeltrumpet, igelkott, fingerfiol, metallharpa, smörbas, besträngade stigbyglar, veloncell Marcel (tidningsklipp)

Carling; drakeolsharpa,

Edenborg: Videoinspelning DSOO1993

Ekstrand Hilding: rumsterstang EMI volVII #4 s 16

Feiler Sounds s 33 maskiner, metallplåtar

Grass: Sigurdteaterns musikrum

Gundersen: løypestreng

Gustafsson M flöjtofon Sounds sid 9

Haapala: den klingande vattenleken

Hoel: messingle, buske, vippe, gnure (mina bilder) 5 andra av Hoel, affischer

Karlsson: lock, cittra

Lindström Sounds s 33

Matern: allt

Musiklådan: reklambroschyr

Persson Tore: Stålvibrafon på Tom Tits

Sandell Sten?

Skottes Musikteater: Ubu resp cykelhjulet

Strand Petter: mekaniska musikur

Strid Raymond: slagverksansamling med gitarr

Sørensen: stränginstallationer mm, EMI VII #4, eget material

Valkare: bok?

Åberg: bok med Emigrantorkesterinstrument

Åström: skiss på trummaskinen i brev

LJUDEXEMPEL:

Aaly flöjtofon Sounds B3 efter ett tag

Bergmark: allt

Bilting/Karkowski: "Bad bye engine" Radium 1987

Carling Bengt: "Nordisk Vandring" NordForm 90 sist på sid 2 finns Eolsljuden

Edenborg C-M: videoinspelning DSOO

Gush flöjtofon, Sandells slagverk Sounds D2

Haapala Tuomo/Iskra: avloppsrör, degbunkar ... ?

Hoel: messingle, gnure, vippe, buske spelat av JB

Iskra: tuber ("Luft"), dunkar med vatten, kam, tygrivning, vattensprutpistol ("Minnesförlustens tid")

Lokomotiv Konkret kring 2 min. på Rachamim skumma skalor?

Sandell solo Sounds Bl

Skottes Musikteater: "Den passionerade hästen" flaskor, cykelhjulet

Sørensen Louis stränginstallation mm, EMI-kassett, VII, B7, egen kassett "Extracts from sound productions"

Two Slices of Electric Car flöjtofon Sounds A2

BREV ATT SKRIVA, FOLK ATT KONTAKTA, INTERVJUA, BILDER OCH INSPELNINGAR ATT FRÅGA OM:

Aasheim, Erik kasse m gitarr & perk

Adolfsson Jörgen

Adolfsson Tommy

Adolphson Edvin: "Snatterpinnarnas paradmarsch" (stenkaka)

Algen, Claude Loyola innebränd "4 särlingar" GP april 1990 Magnus Haglund-intervju jesuitpater originell ljuduppfattning, med i Måndagsgruppen

Balke, Erik i Lofoten skiva 13:e stammen? båtförest?

Bergmark: brillolin, veloncell Marcel bild och inspelning

Berg, Helene om lasercellon

Bohlin Gösta, arvtagare?

bok "Echo – the images of sound"

Bowers, David Encyclopedia om mekaniska instrument

Brantsaeter Bente system för att lära sig spela piano

Bröderna Djup

Bunne Sten: "Maraccas, marimba och bågfilsbas" bygger och skriver

Båtföreställningen i Lofoten (Liv): skolföreställning under ett tyg – "vattenytan" där barnen fick små slagverk att spela, stämt cykelhjul, en stock med sträng på ... Balke?

Bæckstrøms Harald fjäder, rör, ljudskulptur och stränginstrument bild (på nya med rörliga ljudhål) och ljud

Carling Bengt har videofilm och bilder!

Chini André komponist i Vallentuna slagv rör mm

Drottningholms Teatermuseum (Teater 9 i kartonger på Filmhuset)

Edenborg C-M bilder?

Elggren Leif

EMI – total genomgång sända bilder och teckningar av egna saker!

Emigrantorkestern "Rårivet" (WISA LP 624)

En Halvkokt i folie

Ericsson Tina?

Fjodde besöka

Fläskkvartetten skiva och bilder?

Folkmusikinstrument (nyckelharpa, psalmodikon, träsko, lutfisk, hummel, spilåpipa, sälgflöjt, bronslur, näverlur, gong, hardingfela, langeleik, langspil, isländsk fela, mänkeri)

FST '68 med spikofon mm

Glasblåsarorkester, Glastuban i Sverige?

Grass, Torbjörn

Guds Söner: "Mission" Anckarström, ska nyutges av Staalplaat, Holland; plåtar, taggtråd etc?

Gundersen Atle Pakusch mera detaljer, cd "The Day yet to come" (Bajkal rec)

Gybrant Lennart han ska byta sin kassett mot min

Hanssons violino Grande i Sollentuna, Henrik Eriksson

Hedningarnas nya cd?

Hennix Catherine konsertprogram

Hillborg, Anders komponist till Mikael Paulis gummidräkt, Geomen

Historiska Museet Gbg Jean Almstrand

Holmlanders utvidgade tuba

Hultberg Teddy svara på min fråga om festival?

ICEM ska utge Tankreds konkresizer-låt 'Baba Oums"

Ingenjörssamfundet (Ej svar ännu)

Jan Johansson pianostämexperiment?

Johansson, Stefan

Johanson, Sven-Eric nyåret 1950 ett stycke för dammofon

Johansson Sven-Åke

Josefsen John konstnär och musiker som byggt vindharpa (Irene/Dag Sørensen skickar adress)

Karkowski

Karlsson Peter lock, cittra

Karlsson Stefan DNA

Kittilsen, Birte bilder, inspelningar?

Klockstöperi Olsen Nauen Bellfoundry Tønsberg

Knudsen Jørgen mer detaljer

KTH Johan Sundbergs Musse-visning Gunilla Berntsson

Lergökmakare (Hornsgatan?)

Lindgren, Pär bambubåge med stavar som trillar ner längs linan och slår mot varandra och skakar

Lindström Mats skulle fixa foton och tänka igenom

Lindwall Bill skicka texter, be om artikel "Nyströmsorgeln" resp norske positivmakaren Christensen; Artur "Ord jom?" som utanför London ska veta mycket om innovationer, "Harvey röl?" förlag

Lippe, Jens von der (död) "brumbass" dotter Hanna utanför Oslo, el. Jon Lippe, Trondheim

LoB Bernt Berntssons program med konkresizern i Berwaldhallen (bättre) och Fylkingen (sämre); Adolphsson?, FST '68 med spikofon mm?, Odeon/EMl: "Skånelåtar på träskofiol, spelade av Carl-Eric Berndt", Fläskkvartetten, Hedningarna, Emigrantorkestern, SL cd Växlar med Paulis gummidräkt, bild!, Tankreds konkresizer "Baba Oums låt som ska utges av ICEM, Johanson, Sven-Eric nyåret 1950 ett stycke för dammofon. Guds Söner Anckarström, Erik Balke/13e stammen, Gunderssen The Day yet to come" (Bajkal rec), Teater 9:s Prometeus från Drottningholms Teatermuseum

Lyhne Henning "Lydværkstedet, Musik og rytme med selvskabte instrumenter" Høst & Søn 1979

Marsias musikk (Choroi) Oslo

Materns stråkmaskiner etc inspelningar?

MIC (dansk musikinformation) vem strängar mellan husfasader?

Morell klockgjutare i Mora som också gör stora bjällror (finns också i Sigtuna någon)

Musikhistorisk Museum & Carl Claudius's Samling i København 'Man ta'r hvad man har" där Jøb dök upp, 1970, den akustiskt experimenterande fiolen

Musik i Halland

Musikmuseet

Myrin, Iwo skivtallriksinstrument med träblock

Nieminen, Rauno

Nilsson Leo om Baschet-instrument som han spelat på på happening på Moderna Museet, Welins motorsåg!

Nilsson Per-Anders MV Gbg, spelat m Breuker, vet mycket (Magnus Haglund)

Nilsson Thomas föreställning se, få bild sen

Nordal Lise koreograf Anne Gjems Rudi dans Tore Ylvisaker/Audun Strype Audio hjärt-och pulsslag till "Mono II"

Nordstrøm Ole "Penta band" 1993, "Sælsomme musikinstrumenter" 1988, Folkeskolens Musiklærerforening

NTH, Trondheim, prof Asbjørn Krokstad, Akustikk, ansv f tekn real Arne Nordheims ljudskulptur

Nya Kulturkvartetten: FST '68 med spikofon mm; kollektivsansa, väderballong med krocketklubbor, mykofon, Günthrosizer, panflöjt av Underberg-flaskor, spikofon (foton, insp)

Odeon/EMI: "Skånelåtar på träskofiol, spelade av Carl-Eric Berndt"

Olofsdotter, Malin Doktor Laus Cirkus, Pekka

Pauli Mikael besöka

Patentverket

Pauser, Erik PHAUSS

Persson, Tore?

Petersen Erik skiva betala, returnera foton och artikel, besöka?

Riksutställningar – Gunnar Valkares spelhörning och foton på Vattenleken, prata med Pelle Eckerman (hälsa från Ingemar Arnesson, Kulturhuset)

Ringve Museum folkmusikinstrument igen?

Risse Dansekompani (Roddy Bell)

Samkopf, Kjell

Sandell, Sten

Sellén Jean, universitetet Lund, ex Fluxus

SL cd Växlar med Paulis gummidräkt, bild!

Spångberg, Sune

Stake, Anders

Stenfiolen utställningen i Sevilla

Stiftelsen Musikkulturens främjande Göran Grahn intendent vet mycket, hälsa från Bill Lindwall

STIM Odd Sneeggen kan skicka Sweden at Waspi, Valencia 1993, ett stycke med Paulis gummidräkt, hälsa

Stordahl Eivind Skjeberg

Strid Raymond?

Strindberg, Henrik: inspelningar enligt hans program?

Sundéns harpgitarr (enligt Grass) (gitarrbyggare)

Söderbergs Johan svajsträng (hos Fjodde)

Sørensen, Dag (ska skicka mig material) keramikinstrumentmakare till Andresen, Eddie Sand norr om Stavanger, keramikslagverk (sa Thomas Nilsson)

Sørensen William ska jag få video också?

Tankreds konkresizer "Baba Oums" låt som ska utges av ICEM, KT:

Tekniska Museet jättebasförstärkare under scen?

Temiz, Okay

Tom Tits Stålvibrafon och ekorör (ta foton, göra inspelning)

trekantiga-fiolbyggaren (Tom, bok)

Uggla, Arvid ex-lskra basist

Unga Forskare

Valkare, Gunnar bok "Bygga musikinstrument" gavs ut på Wahlström och Widstrand 1976-77

Värmlands Museum Mats Berglund (GÖRA)

Wendel, Kent östgötateaterns attribut

Wallin Rolf

Westblad, Bror strängar på UKS

Westman Bror "Mine musikinstrumenter – og instrumenter fra mange lande" G.E. C. GAD 1972

Åberg, Christer ÅB-studio, demokassett

Åström, Per trummaskin

INSTRUMENTUPPFINNARFESTIVAL

(26 nordiska, 28 utomnordiska = 54!) Stockholm 1996 ?

Althoff, Ernie: Music Machines!, Bamboo Orchestra

BALKE, ERIK

BERGMARK, JOHANNES

BILTING, ULF

Brush, Leif: Terrain Instruments

Butler, Ken: KBoard, Bicycle Wheel, Vibraband, Manifold Guitar

BÆCKSTRØM, HARALD

CARLING, BENGT

Chadbourne, Eugene: Electrical Rack, Balloons ...

Croset, Pierre-Jean: Water drums?

Darreg, Ivor: Megalyras?

Dudon, Jacques: Aquavina

EMIGRANTORKESTERN

ERICSSON, TINA

FJODDE

Frith, Fred: små grejer

Fullman, Ellen: Long-string Instrument

Försch, Ferdinand: Soundworks in Metal, Wood, Skin and String!

GEOMEN OCH HYMENKÖREN

GRASS, TORBJÖRN

GUDS SÖNER (LEIF ELGGREN & KENT TANKRED)

Guralnick, Tom: (Not So) Mobile Saxophone & Mute Unit

HAAPALA, TUOMO

HOEL, SVERRE

Hopkin, Bart: Disorderly Tumbling Forth, Bentwood Chalumeau, Membrane Reeds, Balloons, Multiple Corrugahorns, Trillium Cluster ...

JOHANSSON, SVEN-ERIK

KILBORG PATRIK, MAGNUS LINDFORS & PER ÅSTRÖM

King, Bill: The Board

KNUDSEN, JØRGEN

Meadows, Michael: Harmonic Ensemble (trumpet marine mm)?

Nunn, Tom: Varion, Crustacean, Balloons, Bugbelly

NYA KULTURKVARTETTEN

Ozel, Nazim: Semi-Civilized Tree!

Panhuysen, Paul & Goedhart, Johan: Long-String Installations

PERSSON, TORE

PHAUSS

Rammel, Hal: Hydro-Aerolin, Triolin, Sound Palette, Devil's Fiddle...

Rawcliffe, Susan: Ceramic Fipple Pipes, Ocarinas

Reichel, Hans: Daxophon, Pick-behind-the-bridge Guitars ...

Rose, Jon: 19-str cello ...

Rutman, Robert: Steel Cello, Bow Chimes

STAKE, ANDERS

Stander, Ed: Musical Glasses

SÖDERBERG, JOHAN

Sørensen, William Louis: Sound Installations

TANKRED, KENT

TEMIZ, OKAY

tENTATIVELY, A cONVENIENCE: Booed Usic Busking Unit

TUYO: Percussion Tubes, Tuned Shakers, Metallophones, Modified Accordions

Van Horrick, Mario: Flexitar

VON MATERN, BENGT

WALLIN, ROLF