To English version
|
Text: Gösta Kriland (1917-1989)
Musik: Johannes Bergmark Instrument: Plattformar, kontaktmikade föremål 
Inspelat på EMS, Stockholm 2011.
Röster: Johannes Bergmark, Lily Bigestans, Magnus Johansson, Hanna Olivegren Wessblad, Marie Selander, Kent Tankred (Förnamninitial markerade i respektive avsnitt) Uruppförande: fredag 4 november 2011 på festivalen VINDÖGA 11, Sandvikens konsthall och Folkbibliotek
Vedbodens fossila livsormar,
Sågbockar galonerar
Huggkubbens passiar
Sågklingans styvna höstvin. Yxeggen
Lexikon:
Kriland blev medlem i imaginisterna på 40-talet.
På "Expo Aleby" i Stockholm, som arrangerades av Wilhelm Freddie, Ilmar Laaban och Gösta Kriland i mars 1949, deltog de som “individuella konstnärer”. Detta var den dittills största surrealistutställningen i sverige.
“1954 gick Dick och jag på kvällskurs i teckning för Gösta Kriland, som ritade i gamla Folket i Bild.
Efter denna första surrealistiskt orienterade period blev han dock sedermera känd som illustratör utan särskilt surrealistisk ådra, och han skulle senare beskriva denna del av sitt liv, förknippat med hans andra äktenskap, som en lång olycka.
Ragnar von Holten – Den okände Kriland på Kaleidoskop förlag 1980 “beskriver Krilands mindre kända sida: den experimenterande och fantasifulla målaren.”
Hans poesiproduktion härrör främst från 80-talet, en tid då han också fick ett återuppsving i surrealistisk bildproduktion. Några av hans dikter från den tiden publicerades i surrealistgruppens tidskrift Kvicksand 1989, samma år Gösta dog. Här finns dessa att läsa.
Här finns också några fler dikter av Gösta Kriland, ur den postuma boken Det gåtfulla har ingen dörr, Ellerströms förlag 1999.
Mattias Forshage har i en sammanställning om surrealistisk poesi i sverige även ägnat Gösta Kriland ett avsnitt, och samma utdrag som i de två ovanstående länkarna finns med även där. Läs detta här.
Han har även gjort en grundlig genomgång om surrealismen i sverige (på engelska), där även Kriland finns med som en central aktör i både sin tidiga och sena period. Del ett finns här och del två här.
Den unga surrealistgruppen på 80-talet fick kontakt med Kriland, som efter förmåga gärna deltog i flera av gruppens aktiviteter och lekar och bidrog till våra tidskrifter. Trots sin döende kropp hade han en starkt livgivande funktion på oss och vi hade möten i hans hem på Tegnérgatan 48 (ett par år tidigare, 1985-86, hade jag bott bara två trappor upp i samma port utan att känna till hans existens) där vi bl.a. pratade om förvirringens kreativa och uppviglande kraft. En stor nalle hade alltid en hedersplats i sin egen fåtölj. Mörkret föll utan att någon ville tända en lampa. Han pratade om förfallet av sin egen kropp och de underliga “gryn” läkarna hittade i honom som om det vore vilket fascinerande naturfenomen eller mytisk värld som helst. Han utvecklade idén om Desintegratorn, en sorts förstörelsemaskin med en mystisk funktion som vi utvecklade till en egen lek för att ta reda på vilka delar den bestod av och vad dessa gjorde. Han gav oss kopior på ett par dikter som jag tror att vi bl.a. hade som utgångspunkt för associationslekar. Dessa texter var bland de mest inspirerande jag har läst på svenska språket. Tillsammans med Ilmar Laabans ljuddikter (som denne uttryckligen kallade så) uppfattade jag även Göstas dikter som ljudpoesi. Efter hans död växte min vilja att på något sätt presentera dem i detta ljus. När jag omsider i samband med en flytt 2011 grävde fram två dikter som fanns på gamla stenciler på vinden, återuppväckte jag detta projekt, och utnyttjade Vindögafestivalen i Sandviken som ett tillfälle att ge mig själv en deadline.
Jag ville inte bara använda min egen röst, och inte heller för mycket ljud som skulle kunna störa det textliga innehållet. För att ge texten flera bottnar, bjöd jag in vänner som har behagliga, djupa röster utan för spretiga dialekter eller brytningar. Dessa kompletterar min egen på fantastiska sätt som jag aldrig skulle kunna åstadkommit på egen hand. För att ytterligare låta texten komma fram har jag låtit rösterna upprepa sig och svara på varandra, ibland tjata och ibland tala i kör, så som det intuitivt fallit sig och ungefär som man kanske gör inom sig när man läser poesi för sig själv.
Jag började med ovanstående text, och kommer så småningom fortsätta med den andra (rösterna är redan inspelade, av samma personer). I arbetet med texten upptäckte jag att de många underliga ord som förekommer inte är Göstas uppfinningar som jag trott, utan bara ovanliga ord. Jag vet inte hur han fick fram dem, om han samlade på sig ord han stötte på eller aktivt letade upp dem i lexikon eller ur andra källor. Jag har presenterat några lexikaliska förklaringar eftersom jag tror att det kan ge extra djup till dikten, men om lyssnaren så önskar så kan hen ju strunta i dem.
Jag upptäckte också att dikten både har en sorts tema och en sorts form och rytm. Både tema och rytm har givit mig antydningar om vilken sorts ljud som kan passa och när det ska komma. En sorts sadomasochistisk lantlig snickarbod verkar det ha blivit. |
|
