Dela

ZEN OCH KONSTEN ATT SKÖTA EN MOTORCYKEL

är en kritik av rationalismens anspråk på ensamrätt att tolka och styra världen, men också på den “romantiska”, antiintellektuella eller teknikfientliga attityden som många har som svar på rationalismens dominans över tänkandet och livet. Genom att upprätta “Kvaliteten” som överordnad kategori och ideal över dessa “klassiska” och “romantiska” aspekter, hoppas författaren Pirsig kunna lösa civilisationens gissel som alltsedan Platon och Aristoteles, enligt honom, bestått i denna oförenliga uppdelning av det mänskliga tänkandet.

Definitionen av begreppet Kvalitet växer fram olidligt långsamt: i boken, som om det vore resultatet av ett enastående hjältemod och martyrskap, uppblandat med en massa exempel i motorcykelskötseln som förmodas kunna belysa de filosofiska problemen och problemen i mänskligt förhållningssätt på ett förtydligande och populärt sätt (dvs vädja till ett “folkligt” slag av “klassisk” attityd) och miljöbeskrivningar av resan och av de sociala relationerna mellan de resande (vilket vädjar till “romantiska” känslor?). Denna uppblandning av nivåer syftar förstås till att i sig vara ett verk av den beskrivna Kvaliteten. Tyvärr är det ingen syntes av skilda områden, utan just ett hopkok där delarna inte blandas, och beskrivningarna gör bara läsningen mer frustrerande, tråkig och urvattnad. Men hur går det med den filosofiska substansen?

Problemet är en överdrift av vidden i det upptäckta begreppet kvalitet, en vidd som Pirsig dock snarare är stolt över, då den skulle ersätta de centrala begreppen hos både konst, vetenskap, filosofi, moral och religion med ett enda gemensamt. Går det verkligen? Några varianter av definition uppkommer, men mest insisterar Pirsig på att begreppet är odefinierbart, framförallt för att dess domän är större än det rationella tänkandet. Det påminner om det av den katolska kyrkans “gudsbevis” som går ut på att gud finns för att begreppet om honom är så stort att det inte skulle kunna ha uppkommit av de begränsade människornas tänkande. Och naturligtvis är guds vilja outgrundlig av samma skäl.

Efter frågan om en definition av Kvalitet uppkommit i boken, formulerade jag själv definitionen: en relation mellan en människa och ett objekt som har en rörelse i en bestämd riktning, specifik för varje enskilt fall; inte ett allmänbegrepp, utan ett samlingsbegrepp för ett antal andliga situationer som uppstår i korsningen mellan mänskligt begär och en objektiv situation. Det är alltså varken fristående från människoanden eller den materiella världen.

Efter ett hundratal sidor hade Pirsig upptäckt även detta, men stött sig på det godtyckliga och föränderliga i detta synsätt. Något drev honom i alla fall vidare, kanske viljan att uppnå “själsfrid”, som det också talas mycket om. Kvaliteten utvecklas till att istället för att vara underordnad begäret och materien, bli skaparen av detta, ja av hela världen! Han har gjort en gud av det, och kan därmed kalla alla monoteistiska och liknande mystiska helhetsbegrepp för Kvaliteten. Av substantivet blir inte bara adjektiv utan också personligt pronomen. Liksom gud, blir kvaliteten både ett objektivt och ett moraliskt begrepp, men det antyds aldrig att detta skulle vara en motsättning. Det hjälps inte heller av att det gammalgrekiska ordet ARETE som betyder “utomordentlighet” av rationalistiska filosofer felöversatts med “dygd”. Detta belyser att dagens dualism förfalskar historien men hjälper inte Pirsig att skapa en monism. Alla monismer lider av problemet att deras monistiska centralbegrepp, för att kunna vara allomfattande, måste utplåna alla sina egenskaper. Om gud är allomfattande måste han innefatta ondskan, men vad ska vi då dyrka honom för? Pirsig undkommer detta genom att utan kommentar byta substantivet mot ett adjektiv. Det finns ju bättre eller sämre, mer eller mindre, Kvalitet. Gud är överallt, men ibland är han dålig, eller kanske uttunnad? Har Kvalitet då längre någon betydelse?

Denna självmotsägelse förblindar det som tycks vara Pirsigs största intresse, nämligen att förespråka en moral av att förena sig med sin syssla, hänge sig och därmed vara till glädje för sin omgivning och nå själsfrid för egen del. Denna sida av boken är den intressantaste, men har lidit av de andras svaghet. Men om denna moralföreläsning skulle stått ensam skulle den dock blivit rätt tunn och sakna det större sammanhang de andra sidorna försöker skapa. Sinnesfrid skulle med psykoanalysens termer kunna kallas behovsfrihet, en term som riktar uppmärksamheten på det mänskliga begäret. Att bli ett med, hänge sig åt sitt arbete, kallas med Marx termer för icke-alienerat arbete, en term som riktar uppmärksamheten mot politikens och klassförtryckets område. Zen, från en annan tid och plats, oförstörd av den västerländska civilisationens motsättningar, ett långt mindre kontroversiellt begrepp i Pirsigs värld, en intellektuell leksak att kittla den uttråkade och frustrerade intellektuelle med. Och för att vara riktigt till lags eller för att visa hur lite han bryr sig om politiken citerar han en amerikansk president och tar soldater som exempel på hur man kan sträva efter Kvalitet i sitt yrke! Denna ignorans mot den psykiska och politiska sanningen befäster Pirsig genom att hylla det individuella och genom sin icke-materialistiska Kvalitets/gudstro.

Hängivenheten till sanningen, som Pirsigs alter ego Faidros hade, kombineras tyvärr inte med det intellektuella mod som krävs för att studera Marx, Freud och Breton, vilka långt tidigare utmanat samma problem men långt mer exakt satt sammanhangen på plats. De hade alla samma slutsats: en situation som står i motsättning till människans vitala behov måste motarbetas. Och sanningen om förtrycket måste uttalas och leda till handling. Det klasslösa samhället, behovstillfredsställelsen och utplåningen av motsättningen mellan subjekt och objekt kanske kan benämnas Kvalitet, men innebörden är specifik, inte allomfattande eller stillastående. En ständigt pågående, om än dold, motsättning pågår inom varje enskilt objekt, andligt och fysiskt. Livets första lag är att söka lyckan, men den är alltid övergående. Man måste också kritisera Pirsigs syn på tekniken som allena saliggörande, som genom samhällsutvecklingen befriat de stackars vildarna från ett liv i svält och slit. Detta är bara ett återupprepande av den naiva samhällspropaganda som tror att vi har fått det bättre tack vare tekniken. Miljöförstöring ursäktas med att man ju tar fram lösningar på dessa (tekniska) så fort man upptäcker dem! (Sic!) Inte ett ord ens om krigsindustrin, eller att hög teknik bara kommit västvärlden till del samtidigt som allt fler svälter allt mer.

Arbetsprestationens samhälle har skapat en teknik som gynnar en hög produktion, inte en hög kvalitet (icke-alienering). Vinstens samhälle gynnar utsugningen av arbetet, inte kvaliteten. Är det verkligen så svårt att upptäcka?

Härav den lätthet med vilken han blivit en populärfilosofins gullgosse: defaitismen och den filosofiska idealismen hotar i realiteten inga av civilisationens värden.