VAD ÄR MUSIK?

SOUNDS -99 BTCD09/10/11 Blue Tower Records.

Så länge jag varit intresserad av musik, även innan jag blev intresserad av fri improviserad musik, har jag fascinerats av den lätta frågan som är så svår att besvara: Vad är musik och vad är det inte? I samma mån jag tyckt det varit en livsviktig fråga, i samma mån har jag också varit böjd att släppa frågan fri, det spelar ingen roll vad musik är, det är andra saker som är mycket viktigare, ja i själva verket är jag emot musik lika mycket som jag vill göra allt till musik. I fri improviserad musik ställs dessa frågor, liksom många andra, på sin spets. All musik har ett implicit ideologiskt moment, men den rent orala, intuitiva, om man så vill mediumistiska eller totalt subjektiva musikskaparprocess som äger rum i fri improvisation gör att man ibland står naken inför frågan: "Gjorde jag det här? Oavsett om jag gjorde det, ska jag ta ansvar för det?" Christopher Small skissar en modell i sina böcker: kort sagt, den musikaliska eller överhuvud taget konstnärliga aktiviteten är i själva verket en social process med utopiskt innehåll: de som deltar i en konsert (inklusive lyssnare, dansare osv.) producerar ett stycke liv som i sig utgör en modell eller iscensättning av de deltagandes ideal (åtminstone i den gruppen, i den situationen, vid den tiden) om hur man relaterar sig och agerar i förhållande till varandra. De objekt som produceras (vid upplevelsen är de i alla fall i process), och vilka vi vanligtvis åsyftar med ordet konstverk, är i själva verket en avspegling av dessa ideal, hur medvetna eller inte de än är. Allt kringverk: betalning, presentation, klädsel, lokal, disciplin, är lika viktigt som musikens ljud för att definiera och utveckla deltagarnas känsla av identitet. Det är uppenbart att musikens mening är så mycket mer än ljuden av musik! Hur vill vi leva tillsammans?

Själv har jag kommit att intressera mig för två tendenser: den "ljud-ockulterande" och den ("vertikalt" och "horisontellt") ljudcollage-byggande.

Den lekfullt demokratiska, "kammarmusikaliska" kan jag fortfarande uppskatta, men är själv mindre intresserad av. Dock har den fina representanter i Low Dynamic Orchestra, Gush i vissa stunder, och Sandells orkesterstycke.

Den ockulterande stilen använder ett begränsat klangområde under längre tid för att skapa en sorts förhäxning, en förvandling där ljudmassan nästan tar steget till bild och till kropp. Jag kan inte låta bli att citera ur den lilla boken Music av Sufi Inayat Khan: By the power of sound they have created beings; in other words by the power of sound they gave a body to a soul, to a spirit, making it into a kind of being which is not yet a physical being but of a being of a higher kind. They called such beings Muwakkals; and they worked through these beings, using them in any direction of life for a certain purpose.

Denna musikaliska magi är på samma gång både fysisk och andlig, men den verkliga kraften ligger i att den varelse som väcks till liv finns i vår egen inbillningskraft, vi är själva ansvariga även om vi kanske inte kan eller vill förutse vad våra hjärnspöken kan uppfinna.

Några av de jag tycker kan stå för denna ockultation är Dror Feiler i solo och storband, Lindström/Runolf, Too Much Too Soon Orchestra, Mats Gustafssons snörvlande solon och Guds Söner (ej med på denna festival).

Med collage menar jag, i improvisationsmusik, den passionerade aktiviteten att impulsivt och ofta till synes slumpmässigt sammanföra kontrasterande element. Den "samtidighet" som finns hos Cage och Stockhausen och som ofta är planerad (genom "chance operations" eller kombinatorik) är paradoxala eller motsägelsefulla för mig. Av princip utan märkbart engagemang, tenderar de mot en auktoritär eller ansvarslös hållning: den utökar kanske de formella möjligheterna men musikern blir slav under dessa om de inte kommer ur passionen. Collagets potential kommer ur dess möjligheter till en öppnare världsbild för att välkomna överraskande möten, nya analogiska sammanhang och okonventionella former av ej igenkännbara mönster. Humorn och det absurda är inte bara närbesläktade med toleransen utan med en kärleksfull och poetisk för att inte säga antirasistisk, antinationalistisk, hållning. I denna tradition finner jag t.ex. Rockout, Tomas Halling (inte medverkande på denna festival) och i viss mån Mikael Stavöstrand.

Den belgiske surrealisten Paul Nougé höll 1928 ett tal som senare publicerades under titeln Music Is Dangerous. Förutom att vara både roligt och träffande, är det en av de mest insiktsfulla texter om musikens väsen jag läst, och han får sammanfatta ett par av de poänger jag vill komma fram till om musikens väsen:

Vi inser snart att vi inte bedömer något, utan vi deltar i något. [...] Alltså, vare sig vi har med musik eller med någon annan mänsklig begivenhet att göra, är anden i vårt våld och vi är i själva verket ansvariga för den.

Och här är min definition:

Musik är ett rituellt, huvudsakligen analogiskt växelspel mellan mänskliga strukturer och ljudstrukturer.