Date: Fri, 21 Feb 2003 14:27:15 +0200
Subject: Om tävlingar i komposition
From: Johannes Bergmark
Hej tonsättarna,
Jag har alltid sett med stor förvåning på att man i komponistskrået ägnar sig åt tävlingar. Om man ser det som en rent kommersiell eller statusmässig syssla är det förklarligt på samma sätt som inom schlager- och topplistegenrerna. Men inom "konstmusiken"?
Skriver man för en jury skriver man för en genomsnittssmak hos de etablerade kulturelitisterna, representerade av jurys. Att gratulera någon för framgångar, som görs på denna lista, är att gratulera för anpassning, rövslickeri eller som ovan nämnt pengar och status. Möjligen för "gott hantverk", vad nu det är och vad nu det är värt.
Jag deltar inte i tävlingar och jurys, det är för mig helt främmande. Jag ser mig knappt som tonsättare, denna snåla beteckning för en gammal tradition vars definition inte längre stämmer på många av de den syftar på. Jag vill inte ha musikmakeri som yrke utan som passion och inspiration att dela med mig av.
Vad kan man tävla i? Hur kan man vara "bäst"? Hur kan man vara stolt för att av en jury bli utsedd till "bäst"? Jag tycker det låter pinsamt. Om nån kan komma med en tillfredsställande förklaring tas den tacksamt emot.
MVH, en förvånad
Johannes Bergmark
03-02-21 14.27, skrev Johannes Bergmark följande:
> Hej tonsättarna,
> Jag har alltid sett med stor förvåning på att man i komponistskrået
> ägnar sig åt tävlingar. Om man ser det som en rent kommersiell eller
> statusmässig syssla är det förklarligt på samma sätt som inom schlager- och
> topplistegenrerna. Men inom "konstmusiken"?
> Om nån kan komma med en tillfredsställande förklaring tas den tacksamt emot.
1.)Att delta i en tävling är oftast enda sättet att få någonting spelat över huvud taget,
att s.a.s. få glänta en smula på inkörsporten till de etablerades marknad.
2.)Man skriver inte för en speciell tävling
utan man skickar dit ett befintligt stycke som passar in på utskrivningen,
man erbjuder någonting som man kan få betalt för ifall det väljs och köps.
3.) Därav följer: man anpassar sig inte till någon medolker allroundsgenomsnittssamk.
dessutom vet man som oftast inte vilka jurororna är,
det får man i bästa fall reda på efteråt.
4.)Och slutligen: passion och inspiration har man ingenting för om man inte har ett forum.
Så det så.
> MVH, en förvånad
> Johannes Bergmark
> Var hälsad ock du, Johannes Bergmark, från Eberhard Eyser.
Hej igen FSTare.
Det är visserligen ingen vidare debatt som har så långt mellan inläggen, men jag vill inte att den bara läggs ner. Bättre då att man hunnit fundera på vad man vill säga. Av privata kontakter har jag förstått att det är ett stort, men uppenbarligen tyst (blygt? räddhågat? fegt?), intresse för frågan.
Jag ber om ursäkt att jag dröjt så länge med en replik, vilket beror på ointressanta detaljer.
Tack Eberhard för att du sade din åsikt, den enda efter lång tid.
Som väntat är det dock en mycket defensiv hållning. Jag hade hoppats på ett mer offensivt försvar. Finns det ingen som försvarar tävlingsfenomenet, eller är det bara anpassning som gäller?
Att man reducerar sig till en proletär som bara väntar på att ens arbetskraft ska köpas är ingen moralisk hållning. Varför inte protestera mot att det finns så många tävlingar? Det finns ju faktiskt massor av festivaler och arrangörer som tar emot ens förslag utan att vara tävlingar. Om inte annat kan man väl själv arrangera sådana.
Finns det någonting hos tävlingarna som gynnar något nyttigt i människan, mer än möjligtvis produktiviteten? Hållningen är rent nyliberal som jag ser det. Musiken handlar bara om att etablera sig på marknaden och sälja varor.
Varför håller ni på att komponera egentligen? Vad är syftet? Det håller inte bara att se sig som underleverantörer till existerande kulturliv och dess rådande fördomar. Nån sorts kommunikativ ådra bortom den personliga självkänslan och berömmelsens glans kan man väl kräva?
Överlevnaden är en helt annan sak, och de kompromisser och eftergifter den eventuellt kräver ska kallas kompromisser och eftergifter, inte efterrationaliseras.
Gränsen för förnedring går för mig vid de fåniga tävlingarna.
MVH,
Johannes Bergmark
Hej Johannes!
Jag tycker att din inställning är helt riktig, om än något spartansk. Jag kan dock förstå att det är frestande att skicka in verk till tävlingar som går ut på att verket eventuellt uppförs. Egentligen skiljer det sig inte så mycket ifrån att skicka in ett stycke till en festival där det också sitter någon jury eller programkommitté och gör sina urval.
Det är svårt att få sin musik spelad, i synnerhet utomlands för oss här uppe i utkanten av det internationella musiklivet, och livet är kort. Har man då något färdigt stycke som händelsevis stämmer in på de kriterier som gäller för en viss tävling är det frestande att hysta iväg ett partitur. Någon gång under åren har väl även jag fallit för den frestelsen. Att däremot hålla på och "spekulationskomponera" saker för att de ska passa till någon utannonserad tävling, där går - tycker jag - definitivt en gräns. Samma gäller sådana tävlingar där man ska betala något slags avgift för att få vara med och bli refuserad.
Nå, detta blev inget försvar för tävlandet utan snarare en förklaring för dem som någon gång avviker från den rätta vägen.
Folke Rabe
Hej igen,
nu äntligen har det tagit lite fart i diskussionen. Ska försöka sammanfatta lite reaktioner:
1. Skillnaden mellan tävlingar och andra jurybeslut.
Tävlingar handlar om att utse en vinnare. De handlar också om att få ihop bidrag och publicitet för ett evenemang eller en organisation, och enklaste lockbetet för det egoistiska i oss i denna värld är pengar och berömmelse.
En festivalkommitté e.d. sätter samman programmet för en hel festival eller säsong utifrån kommitténs idé, vad den nu kan vara, med den variation och kontrast som de önskar. Här finns alltså ofta plats för avvikelser från vinnarestetiken. Skickar man in förslag dit handlar det om att acceptera sammanhanget (även om vissa inte tänker särskilt mycket på det), något som är större än det egna bidraget. Man vill framföra sin musik där för att man tycker det är en bra plats för den.
En tävling, återigen, skickar man till för att vinna den, för att bli en vinnare. Då accepterar man också sammanhanget, att man kan acceptera tänkandet att någon är bättre än någon annan bara utifrån tävlingsbidraget som kriterium. En tävlingsjury känner då ofta behov av att ha något resonemang att utgå från. Majoriteten av juryn måste omfatta eller acceptera en allmän inriktning, och ofta handlar det om en tydlig form med ett påvisbart hantverk.
De som ägnar sig åt extrema uttryck vilka prioriterar annat än den s.k. hantverksmässigheten eller formtänkandet förstår ofta själva att tävlingar inte är någon vits och sållar ut sig själva redan innan en kommitté skulle ha gjort det. Tävlarestetiken förhärskar således.
Det är fr.a. den underliggande ideologin jag kritiserar, idoliserandet av komponisten istället för den kritiska situationen där musiken är en del i en kommunikation. Det glassiga finkulturella.
2. Om stipendier.
Som jag sa tidigare måste vi ofta söka stipendier för att överleva, det är det givna. Inget idealiskt läge, men det medför åtminstone inte nödvändigtvis att vi ska glorifiera det. Får man stipendium har man tur, som jag ser det, det är farligt om man anpassar sig till det.
Om man har det så dåligt ställt att man tycker att man måste tävla för att få ihop till brödet, ska man i alla fall inte hyckla med att tävlingar är något "naturligt" hos människan. Eftersom det uppenbarligen finns olika åsikter om det, är ju motsatsen också lika naturlig och möjlig. Ger man upp möjligheten att säga en avvikande mening ger man upp att leva.
3. Om "homo competicus" och att "spekulationskomponera".
Att tävla i längdhopp handlar om att hoppa så långt som möjligt.
Att tävla i komposition handlar om att komponera så vinnande som möjligt. Om man haft den vinnande estetiken "från början" (när nu "början" ska räknas ifrån?) eller anpassat sig efter situationen är en gradskillnad, eller t.o.m. definitionsfråga tycker jag.
4. Om diskussion för diskussionens skull.
Jag har ångrat vissa saker jag gjort för att jag sålt ut till ett sammanhang jag inte accepterat (reklamjippon, samarbete med kristna präster och ett par andra saker). Jag hoppas jag inte gör det igen, åtminstone inte samma saker som då. Det är nödvändigt att utvärdera vad man kommunicerar med det man gör, så man behåller någon form av värdighet och stolthet i stället för att bara gilla läget.
För detta kan en diskussion, eller en debatt vara bra, man behöver moraliskt stöd och kritik för att fundera över vad man vill meddela sig med när man ägnar sig åt konst.
MVH,
Johannes Bergmark
Jaha,
sammanfattningsvis, efter ytterligare några dagars talande tystnad:
ingen har uttryckligen sagt att den varit vare sig för eller emot tävlingar - bara att dessa är förståeliga eller inte värre än något annat, och att det inte är nån vits att bry sig om det, och därmed inget att tala om. Locket på.
Ett enda undantag från det bara, en som tyckt att det är något viktigt att prata om.
Beror det på att folk är så rädda att ha åsikter är det verkligen skrämmande. Jag har märkt denna rädsla och självcensur ett par gånger tidigare nyligen:
Folks rädsla att försvara Stellan Sagvik gentemot ISCM-styrelsens snöpliga avsked av honom.
Folks rädsla att försvara John Duncan gentemot IASPIS-styrelsens kontraktsbrott mot honom.
Folks rädsla att försvara den enskilde mot makten, även om det är i den lilla kulturella sfären. Vi ser ju hur de som tar strid sedan mobbas ut.
Var finns civilkuraget bland tonsättarna?
(Jag kräver inte att alla ska ha en åsikt, man kan vara osäker - men de som har en sådan ska inte vara rädda att stå för den.)
Om ingen har något att tillägga får jag väl nöja mig med detta debattförsök för den här gången. Eller?
MVH, Johannes Bergmark
Hej!
Jag har följt debatten om kompositionstävlingar och funderat på följande vis:
- Visst är det betänksamt att ur konstnärlig och moralisk synvinkel deltaga i kompositionstävlingar, men jag tror inte att man kan förklara fenomenet enbart med att det ligger i människans natur att tävla.
- Situationen är väldigt annorlunda för tonsättare utanför Norden där man saknar vårt trygghetssystem med möjlighet till konstnärsstipendier o.dy. Att vinna ett pris i en tävling är ett sätt att bli uppmärksammad, få större tyngd i sitt CV etc. Mer komplicerat än så är det nog inte.
- Vad är tävling? I Sverige ansöker tonsättare varje år om bidrag, stipendier, lämnar in partitur till festivaler, hoppas på att få exempelvis Christ Johnson-priset - om jag inte minns fel delar även Elektronmusikfestivalen ut ett "award". Så här ser det ut.
- Det man kan fråga sig är egentligen mest vad som händer med dem som inte får priset/ blir uttagen etc. Om detta inte på ett onödigt sätt undergräver självbilden och självförtroendet och skapar onödiga hinder för ohämmat kreativt flöde hos de tonsättare som ständigt ratas? Jag bara spekulerar.
- För att återvända till tonsättarna utanför Norden och deras behov av att
få tyngd i sitt CV så kan jag inte låta bli att dra en parallell till något
jag läste på Johannes Bergmarks hemsida (den som bl.a. innehåller Manifest
Mot Musik) under avdelningen pianotjänster. Där berättas om att Bergmark
studerat för pianotekniker som "Alastair Laurence, självaste engelska
drottningens pianostämmare". Vidare berättas att Bergmark i sitt gesällprov
fått betyget ""gut bestanden", vilket alltså är bra." Ursäkta mig Johannes,
själklart skall man inte jämföra konstnärlig och hantverksmässig verksamhet.
Men är inte detta lite grann ett exempel på vad tonsättare vill kunna skriva
på sina hemsidor efter det att de har vunnit en kompositionstävling?
Ödmjuka hälsningar
Mats Larsson Gothe
Hej!
Jag tycker att det är en viktig detalj kring "kompositionstävlingar" som ingen har berört. När man tävlar så brukar det ju finnas regler som avgör vem som vinner. Så vitt jag kan förstå så saknas det när det gäller all musiktävlan. På vilket sätt kan man träna och bli bättre. Det hela handlar ju om en kolegial smakbedömning. Konstverk kan aldrig objektivt rangordnas. Bra, bättre, bäst!!!
Jag tycker också att jämnställandet med stipendier är haltande. I de flesta fall så delas inte endast ett stipendie ut och det sker ingen rangordning bland stipendiaterna.
Vid kompositionstävlingar utses en vinnare och det utan att någon vet på vilka grunder det hela har blivit avgjort. Att ställaupp på detta bara för att kanske få en bättre CV verkar betänkligt.
Slutligen, att i de här sammanhangen dra upp någons meriterförteckning där man samtidigt erbjuder en specifik tjänst övertygar mig bara ytterligare om att det inte finns någon "tillfredsställande förklaring" på fenomenet "kompositionstävlingar".
Jag låter mig gärna övertygas om att jag har fel om där finns någon "tillfredställande förklarig".
MVH
Kent Tankred
Hej!
Det kan väl inte finnas många som på allvar tror att man kan tävla i musik. Gör det nu det så bekymrar dom i alla fall mig föga. Däremot blir jag lite småförbryllad över den självtillräckliga skolmästartonen. Vadan detta pietistiska moraliserande? Måste man nu i likhet med de folkvalda vara särdeles moralisk också för att vara konstnär? Moralisk efter vems pipa i så fall? Kanske FST ska tillsätta en arbetsgrupp som tar fram en egen katekes...
Vad det nu gäller "rädslan att avvika från det etablerade"...
Jag tycker nu inte att det finns något egenvärde i att avvika från det
etablerade. F ö har det väl under det senaste seklet eller så varit tämligen
så trendigt att vara revolutionär.
Under novemberfestivalen på Fylkingen där temat var "ställningstagande"
noterade jag åter att en överväldigande majoritet av bidragen trängdes på
samma barrikad och delade samma subversiva hållning gentemot det osynliga
etablissemanget. I grunden sympatiserar jag oftast med denna politiska
korrekthet i vårt hörn av världen, men att yvas och brösta sig över att man
tar strid med etablissemanget verkar väl ändå lite fånigt. Vilket av
etablissemangen förresten? För det kan väl inte vara så att man låter sig
korrumperas av t ex Fylkingenetablissemanget?
mvh
Love Mangs
Hej!
Varför då alls tävla om det inte är på allvar?
En rolig lek?
Naturligtvis får alla agera efter eget tycke men när det gäller konstnärligt arbete
så bör man nog hålla sig med någon slags moral. Konstnärlig moral. Att hävda det är
inte något självtillräckligt skolmästarnde. Kan man inte hävda en uppfattning utan
att det skal tas som att "andra skall dansa efter ens pipa". Det argumentet skulle
kunna gälla för alla påståenden man inte håller med om. Kom med argument inte
gnäll!
Trändigt att vara revolutionär?????
Fram för den konserverande konsten!!!!
Kent Tankred
Hej igen,
det var ju bra att debatten fortsätter, jag trodde den var död.
Risken är nu bara att jag upprepar mig.
Jag har redan sagt att jag vill se försörjningen som en sak, uttrycket som en annan, det är en av huvudpoängerna. Om man känner sig nödd att delta i kompositionstävlingar ska man också vara klar över att det är en eftergift för den nyliberala jippokulturen. Men om man inte är hotad av svält tycker jag det är motbjudande. Det finns ingen anledning att förhärliga något bara för att fylla sin plånbok och sitt ego (cv).
Cv:n på min pianoteknikersida är rent kommersiell, jag stämmer inte pianon för att uttrycka mig utan för att tjäna pengar. Det är ett trivsamt jobb, men inte något jag uttrycker mig med.
Min lärare Alastairs stämningar i Buckingham Palace är en rolig historia som jag kanske borde lägga ut där, men då bör jag fråga honom först.; ingen verkar någonsin spela på drottningens flygel, ändå ska den stämmas 4 ggr om året. Stämningen går fort, huvudsakliga tiden går åt att minutiöst plocka ner alla prylar som står på flygellocket och sist plocka upp dem igen exakt som de stod. Sen smyger Alastair runt och kollar på alla svindyra originalmålningar och annat som fyller bostaden. Hade ni träffat Alastair skulle ni se det komiska i honom därinne i palatset.
Det slog mig att schlagerfestivalen på något sätt är lite ärligare än sedvanliga kompositionstävlingar. Man presenterar inte bara vinnaren utan ett antal andra finalister också (detta förekommer visserligen ibland hos "våra" tävlingar också, men då är det ju oftast redan avgjort, eller hur?). Inget snack om att den som vinner håller hög kvalitet, det är den populäraste helt enkelt, numera ytterligare understruket genom publikröstningarna. Men likheten består, man deltar för att vinna med ett "vinnande koncept".
Då håller jag mycket hellre på upproriska dilettanter som har något att säga med knappa tillgängliga medel.
Lustigt förresten att man så ofta tas för att vilja förbjuda andra människors åsikter så fort man uttrycker sin egen åsikt, eller att man vill starta en kyrka. Var får ni det ifrån? Är det bättre att hålla käft och acceptera det man tycker är fel? Hålla med för hållameandets skull?
Och nu upprepar jag mig igen: Ja, det är bra med moraliskt tryck utifrån, det får en att skärpa sig. Och jag tycker att konstnärer har ett extra ansvar eftersom de ägnar sig åt något som kommunicerar. Tycker man att det är obehagligt kan man undra varför. Kanske för att det ligger ett allvar i det.
Jag gav ju faktiskt, som lockbete, exempel på när jag själv tycker jag hållt låg moralisk standard, och andra exempel på maktövergrepp inom vår lilla sfär där folk hållt käften, vilket drabbat den redan drabbade hårdare. Jag tycker det är en solidaritetsfråga också i dessa sammanhang, att inte acceptera det elitistiska tänkandet som tävlingar är uttryck för.
Om det vore trendligt att vara revolutionär skulle det vart revolution. Jag kan hålla med om att det i många sammanhang, speciellt de mer "interna" kan vara "ineffektivt" att uttrycka radikala ståndpunkter bland de "redan frälsta", men förutsatt att dessa ståndpunkter är ärligt menade kan de kanske också fungera stärkande i en intern grupp, vilket inte är att förakta. Det kanske kan ge resultat utanför det omedelbart synliga, liksom denna debatt.
J
OK [M], och alla andra intresserade.
Att uttrycka en åsikt och ett förkastande av en motsatt åsikt kan väl kallas att man "höjer sig" över sin kontrahent - då är det väl fritt fram att höja sig tillbaka, kanske är det vad du gör?Nej det var språkbruket du talade om. Bara man diskuterar hövligt så är det icke-auktoritärt. Jag hoppas jag gör det nu då, om det inte är försent.
Jag ber om ursäkt om jag trampat nån på tårna genom min demagogi så att de inte kunnat se argumenten bakom.
Men handlar det verkligen till så stor del om språkbruk? Folk är olika bra på att uttrycka sig, det intressanta är vad de menar. Även om jag hade uttryckt mig silkeslent men med samma åsikter - jag har ju inte bara kommit med de skarpa eller överdrivna formuleringar du radar upp - så tror jag en del hade känt sig träffade på sina ömma tår.
För att undvika det kanske jag helt enkelt inte bort ha de åsikter jag har, vare sig elakt eller snällt formulerade, utan bara låtit alla vara som de är och klappat alla på ryggen oavsett vad de gör och står för?
Men om mitt språk i sig är maktmissbruk funkar det ju lyckligtvis inte på dig i alla fall.
Har jag fel i att misstänka att vissa ändå tycker tävlingar är något riktigt men att dessa av någon anledning tigit med detta?
Eller är det verkligen så att ingen tycker det, och ändå tävlas det? Är det inte befogat att fråga varför isåfall?
Inte ens det nyliga glada inlägget av en stolt tävlare kom med någon åsikt eller argument om varför tävlingar skulle vara bra förutom den redan mer eller mindre sagda att det inte är en sak att bråka om, och den uppenbara att en vinst är nåt nyttigt att stoppa i cvn (för den som vinner).
Jag förstår inte varför du lägger saker i min mun plötsligt, det är ett konstigt sätt att diskutera på. Jag hittar i alla fall inte var jag skulle ha krävt "fullständig enighet"?!? Jag har sagt att man gott kan vara osäker och ha svårt att formulera sig, men jag har önskat att om man har åsikter av allmänt intresse ska man kunna säga dem öppet. Jag vet flera som inte gör det, och jag tror att många av dem är rädda faktiskt. Det är synd.
Du var inne på att den som jag förkastar moraliskt också bör förkastas av mig i sin musikaliska halt. En intressant fråga. Jag tror nog det finns ett indirekt och komplicerat förhållande mellan musiken och moralen, men med massor av andra faktorer involverade. Däremot tror jag inte att någon kan förkastas, eller hyllas, på grund av musiken allena (vilket faktiskt många gör, tävlingar är ett exempel på det). Musiken finns alltid i något sammanhang, ett sammanhang som man delvis, om än inte helt, kan styra. I sammanhanget får musiken sin mening. I en tävlingsjury är det musik-att-rangordnas-sammanhanget som man sätter den i.
Sen har jag inte heller påstått att tävlingarna skulle ha "så stor betydelse" - men de bärs, eller bars, faktiskt fram på denna lista vilket jag fann befogat att sätta ett frågetecken efter. Och sen jag gjorde det har de inte verkat lika självklara. Hade något hänt om jag inte hade rört om? Jag hoppas det, men det vet ni bäst själva.
Javisst är tävlingar bara ett exempel. Det är ideologin bakom dem som gör att jag reagerar, och den finns lite överallt.
Det var en intressant aspekt du tog upp att det är mindre chans att bli spelad - därav "större orsak att tävla" - om man skriver notmusik (en implicit kritik av tävlingar på eam-området, som är relativt billig att uppföra?). Det är möjligt och det vore mycket intressant att höra hur folk ser på det här. Notmusiken, åtminstone för större ensembler, är väl antagligen den mest resurskrävande av alla musikgenrer om man ser till realiserandet av själva ljudmakeriet. Därav ett läge där man måste röra sig med stor budget och motivera detta i konkurrensen. Tror ni inte att detta också kan vara ett moraliskt/socialt/kulturellt val, att man väljer att syssla med denna form? Om man bryter med detta val ökar kanske chansen att "få sin musik spelad" med mindre resurser fast med ett offer i storslagenhet, "estetiskt krav" eller vad man vill kalla det. För min egen del tror jag att detta "offer" ofta kan vara till gagn för uttrycket. Vad tycker ni?
Jag räknar med att alla som skrivit något i diskussionen menar det de säger, om än någon varit lite slarvigt sarkastisk (kanske jag med i vissas ögon). Däremot tror jag att de valt bort ur sin verklighetsbild vissa av de kritiska aspekter som jag tagit upp, bara för att de är bekväma. Jag tror att det är trendigt att passa in.
Du har rätt i att alla tillhör samma värld, men jag är oenig i att den skulle vara fullständigt odifferentierad. Att utlysa, och delta i, en tävling är otvivelaktigt uttryck för ett synsätt eller brist på synsätt om man vill. I en värld där pengar är en dominerande motor för att få saker att hända är det ett vägval! Man kan satsa pengar på annat. Tävlingen är till för de tävlande (fr.a. vinnarna), vad annars?!?
Det handlar inte bara om att man vill skapa en marknad, det handlar om att man redan ser kulturen som en marknad. Det är ideologi.
Jag måste tydligen upprepa mig ännu mer igen: nej, jag tycker inte att det är samma sak att stämma piano och att komponera musik, jag har redan sagt varför, nödvändigheten av att medvetet skilja försörjning och uttryck åt. Jag tror det är farligt att sätta privat karriär och pengar högst, speciellt när man blandar samman dessa med konstnärligt uttryck.
För övrigt har jag sedan flera inlägg svårt att se att diskussionen ska komma så mycket längre, själv har jag tröttnat.
Men två nya intressanta diskussionsteman tycker jag har tillkommit här: om grunden till valet av musikgenre (notmusik eller annan) och om musikens strukturella relation till moral och övrigt liv. Någon?
Vänligaste hälsningarna till er allihop,
Johannes
Redan på 1300-talet ger oss Den Heliga Birgitta sin syn på saken då hon i en uppenbarelse (Revelationes Extravagantes, ur kapitel 4) låter Kristus ge de blivande nunnorna i Vadstena råd om hur de bör förhålla sig till musik/sång:
"De må efterlikna de s.k. kartusianernas sång; dessa munkars psalmton vittnar nämligen mera om sinnets ljuvliga frid, ödmjukhet och andakt än om lust att väcka uppseende. Ty själen är icke fri från skuld, när den sjungande finner mera behag i musiken än i de ting som sjungas, och det är alldeles förhatligt för Gud, när man höjer rösten mera för åhörarnas än för Guds skull."
Vänliga hälsningar
Mats Larsson Gothe
Jag säger bara "Lycka till!"
Allas er Eli Espegnuël