Abstract in english here.

Efter att stat och kyrka skildes åt har Svenska Kyrkans strategi att diktera villkoren för prästutbildningarna varit framgångsrik och vetenskapligheten har fått träda tillbaks för dess krav. Men även andra samfund, fr.a. kristna, har givits nästan fria händer att skapa högskoleutbildningar för att genomföra sin konfessionella personalutbildning på skattebetalarnas bekostnad. Samtidigt som Högskoleverkets granskning för ett år sedan, riktar jag sökarljuset på vilken färg regeringen ska bekänna. Ska universitet och högskolor främja vetenskap eller tro?

En kortare, mer kärnfull och lättläst version av nedanstående artikel publicerades för Folkvett nr 1, 2010, organ för föreningen Vetenskap och Folkbildning. Papperstidskriften kan beställas från VOF eller läsas på välsorterade bibliotek. Den kan också läsas på VOFs hemsida.
Föredrar man den långa, jobbiga, detaljerade originalversionen med fler utflikningar, kan man fortsätta läsa här nedan.
[Bilden föreställer numret innan.]

Vi trodde kanske gärna att, sedan stat och kyrka skildes åt, det skulle vara slut med statlig finansiering av prästers utbildning. Sedan 2000 är Svenska Kyrkan (SK) som vilken förening som helst och har ingen särställning. Universitet och högskolor är helt oberoende av konfession och av enskilda religiösa gruppers personalutbildning. Eller?

Om man tittar på verkligheten blir man dock förvånad. Ett avskiljande av prästutbildningen skulle ha genomförts nu – men nu har snarare utvecklingen gått åt motsatt håll. Hur kan det komma sig? Jag har tittat på SK:s egna stora utredningar för att spåra utvecklingen. Det är En förändrad utbildning för Svenska Kyrkan (EFU) från 2007 och En Förnyad Prästutbildning (EFP) från 2005. Utredningarna presenterades samtidigt som en ny försöksverksamhet inleddes i den kyrkliga utbildningen, vilken också delvis utvärderas. EFP syftar till att utforma formerna för en integrering av prästutbildningen mellan universitet/högskola och SK:s egna utbildningsenheter, pastoralinstituten i Lund (PIL) och Uppsala (PIUS) samt Johannelunds teologiska högskola och Ersta Sköndal högskola. EFU vidareutvecklar den till att integrera alla de kyrkliga utbildningarna, dvs även diakoner, församlingspedagoger och kyrkomusiker. Det som är nytt är fr.a. de för alla dessa gemensamma s.k. Pastoralteologiska kurserna vid namn PA, PB och PC som planeras, godkänns, drivs och utvärderas tillsammans mellan universitet och pastoralinstitut och som uttryckligen syftar till utbildning för tjänst inom SK. “Det är i samband med kurserna i pastoralteologi som den tydligaste samverkan sker mellan stift, universitet/högskolor och Svenska kyrkan på nationell nivå. Gemensamt för kurserna i pastoralteologi skall vara • att kursen rymmer tre veckor verksamhetsförlagd utbildning som för de blivande kyrkoarbetarna sker i Svenska kyrkans församlingar, • att kursen rymmer moment av praktisk träning med påföljande utvärdering, • att kursen ger plats för reflektion över hur den studerande utför sina uppgifter och den betydelse detta kan få för människor i Svenska kyrkans församlingar” (EFU) “Kurserna i grundläggande pastoralteologi skall leda till ökad integrering, där den akademiska teologin knyts samman med den teologiska praxis och reflexion som finns i Svenska kyrkan. [...] Målet på sikt är att de tre kurserna i grundläggande pastoralteologi överallt i landet skall ge akademiska poäng och räknas in i examen vid universitet eller högskola.” Det skall också vara “möjligt för studenter som redan studerat teologi i flera år innan de blir klara över sin kallelse till präst att fasa in i prästutbildningen.” (EFP) Detta ska bl.a. ingå i kurserna:

“• Kyrka och samhälle där det ingår att utveckla förmåga att förstå kyrkans roll och uppdrag i det mångkulturella svenska samhället.
• Kyrkoarbetares yrkesidentitet som syftar till att utveckla kunskap om och förståelse för vad det betyder att vara kyrkoarbetare.
• Tolkning som handlar om att tolka dagens samhälle och kyrka utifrån Bibeln, kyrkans tradition och ett pastoralt perspektiv. Här ingår att reflektera över en kyrkoarbetares funktion som tolkande teolog utifrån olika yrkesuppgifter.
• Ledarskap där en reflektion över kyrkosyn, församlingssyn, den kyrkliga demokratin och olika ledarfunktioner inom kyrkan tar sin början. [...]
• Liturgik som koncentreras på den gemensamma gudstjänsten och musikerns och prästens roll i denna. Det handlar om att gemensamt öva och att reflektera över olika gudstjänster. Till liturgiken hör liturgisk sång.
• Homiletik där fokus ligger på att förkunna evangelium i ord och ton. [...]
• Själavård där fokus ligger på församlingens omsorg om människors andliga liv. [...]
• Pedagogik/kateketik [...] Här ingår att reflektera över [...] hur församlingen fungerar som en lärande och undervisande miljö.”

Bara den sista av 11 terminer (v.g. präster) ska SK ensam stå för: “De kyrkliga utbildningarna avslutas med en pastoral termin som Svenska kyrkan är huvudman för. Den pastorala terminen skall vara konfessionell och den ger inte högskolepoäng.” (EFU) Vad är det som tyder på att innehållet i de ovan beskrivna kurserna inte är konfessionellt, kan man undra?

Utredarna tar Tyskland och Norge, i motsats till Storbrittannien, som exempel på att staten självklart ska sponsra kyrkans utbildning av förkunnare. När man intervjuar anställda i SK, konstaterar de att alla tar det för självklart att utbildningen är akademisk och hör hemma i högskolevärlden, inte bara för präster utan i stor grad även diakoner och kyrkomusiker. Och utan att diskutera saken, fyller de i: “På samma sätt menar vi att kyrkoarbetare med uppdrag inom omsorg och lärande behöver vara [sic] högskoleutbildningar som kan leda till forskarutbildning.”

Vidare betonar de också att man “i de nya utbildningarna behöver göra det möjligt för de studerande att under delar av sin utbildningstid ingå i och själva vara aktiva i ett levande andaktsliv.” Denna praktik hade redan börjat några år innan:

“2005 startade försöksterminen Svenska kyrkan med en morgonmässa i Lunds domkyrka, med efterföljande kyrkkaffe på Pastoralinstitutet. Inbjudna till mässan och kyrkkaffet var, förutom studenterna och lärarna vid PIL, lärarna vid CTR [Centrum för Teologi och Religionsvetenskap vid Lunds Universitet] och VFU [Verksamhetsförlagd utbildning, dvs praktik på stift]-handledarna från de stift som deltar i försöksterminen och det var många av dem som slöt upp. Tanken med denna terminsstart var att markera att terminen utgör en helhet där de olika utbildningsmomenten hänger samman och att det är en utbildning till tjänst i Svenska kyrkan. Det var också ett sätt att redan från början göra det synligt att terminen i sin helhet är ett samarbete mellan de tre inblandade parterna stift, CTR och Pastoralinstitut.

Terminen avslutas den 18 januari 2006 med en gemensam avslutningsmässa med middag på Pastoralinstitutet och till den är åter lärare vid CTR och VFU-handledare inbjudna.” (Det var dock först 2008 som denna praxis blev vidare ökänd och en skandal.)

Hur har samarbetet fungerat? “Samarbetet med CTR har fungerat mycket bra och visar att det är fullt möjligt att prästutbildningen i större utsträckning än tidigare blir ett samarbete mellan universitet och pastoralinstitut.” (EFP) Och lyckan består till idag. Till höstens kurser presenterar pastoralinstitutet i Lund sig så här på sin hemsida: “Den nya prästutbildningen i Lund är ett samarbete mellan Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund och Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet.” Och CTR:s hemsida: “Teologi är ämnet för dig som siktar på att arbeta som präst inom Svenska kyrkan. Även andra kyrkoarbetare, till exempel diakoner och församlingspedagoger, kan behöva kunskaper inom teologi. Dessutom är kurser i teologi ett utmärkt komplement för präster och pastorer inom andra samfund.” Det är alltså inget annat än kyrkoutbildningar som nämns.

Hos Pastoralinstitutet i Uppsala är det samma melodi: “I samverkan med Uppsala universitet har en gemensam kurs kring Svenska kyrkans tro och liv genomförts under tre terminer. Kursen har drivits som en universitetskurs, men lärare från universitet och pastoralinstitut har tillsammans stått för ett genomarbetat upplägg av kursen. Kursen har centrerats kring Svenska kyrkans grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning, samt utöva diakoni och mission. Inom varje block har föreläsningar och litteratur varvats med fältstudium och PM-seminarium, som lärare från institutionerna hållit tillsammans. [...] Samtidigt har ett ännu djupare samarbete inletts kring de pastoralteologiska kurserna. [...] Kursplan kommer att fastställas från båda håll. Kurserna kommer att ge akademiska poäng. [...] Lokalmässigt kommer PA, PB och PC att ligga på PIUS, medan Svenska kyrkans tro och liv går i universitetets lokaler.” (EFP)

Men SK vill ha en kontroll över alla delar av prästutbildningen, även de rena universitetskurser som ingår i deras prästers utbildning. Ur EFPs “rambeslut om kyrkliga utbildningar” säger man om prästutbildningen att “Kallelse och tro ligger som en grundförutsättning. [...] Till kyrkans allmänna krav på universitet och högskolor hör att de blivande prästernas teologiska utbildning behåller sin teologiska och ämnesmässiga bredd. Det är därtill viktigt att även andra kurser än de pastoralteologiska rymmer frågor kring förförståelse, identitet och studiernas betydelse för framtida yrkesliv. [...] Pastoralinstitutens roll i programmet för prästutbildning innefattar att • ha ett övergripande ansvar för prästutbildningen som helhet, vilket förutsätter rika kontakter med stift och universitet/högskolor.”

Hur var det strax innan dess? Och hur kommer det sig att denna förändring inträffat, trots åtskillnaden mellan kyrka och stat? I ett bakgrundsavsnitt i EFP sägs:

“Den nuvarande ordningen, i vilken prästutbildningen avslutas med ett pastoralteologiskt profilår vid pastoralinstituten i Uppsala och Lund (PIUS och PIL), har fungerat sedan 1980. (Ungefär samtidigt tillkom den variant av utbildningen som genomförs vid Johannelunds teologiska högskola.) Den stora skillnaden mot tidigare var att den konfessionella delen av prästutbildningen nu kom att skötas av Svenska kyrkan, sedan det blivit allt viktigare för universiteten att markera sin ickekonfessionella status.”

Jag kan inte annat än tycka att SK här talar med kluven tunga: man vill ha en prästutbildning som ska “förutsätta kallelse och tro”, så därför väljer man att se universitetens konfessionella oberoende som en markering av modebetonad karaktär, vilken idag är passé och som man i en för SK mer gynnsam atmosfär idag alltså kan strunta i. Sedan ordningen av 1980 infördes påstår man nämligen att “Synen på vetenskaplighet har också förändrats så att en större samverkan mellan akademi och kyrka åter är möjlig.” Och vidare: “Samtidigt utvecklas synen på vetenskaplighet och möjliggör en större samverkan både mellan pastoralteologi och akademisk teologi och mellan studentens verksamhet på universitet och i församling. Det är i denna verklighet som Svenska kyrkan nu har att medverka till bästa möjliga prästutbildning.” Vad den utvecklade “synen på vetenskaplighet” består i går man inte in på. Kan det möjligen vara den postmodernt intellektuella slappheten (och vetenskapsfientligheten) att alla har rätt till sin verklighet, till sin sanning, och att alla påståenden om verkligheten är likvärdiga?

Under de år SK, från sin synpunkt, var mer ute i kylan hade man en mer separerad ordning. Man fick då inrätta en “pastoral ram”, dvs obligatoriska kurser till dem som syftade till att bli präster och som gavs av kyrkan parallellt med universitetets kurser. “Den pastorala ramen har fyllt en viktig funktion så länge den övriga utbildningen i pastoralteologi kom in först efter avslutade högskolestudier. Genom den ökade integreringen i den förnyade prästutbildningen behövs inte längre någon särskild pastoral ram.” De pastoralteologiska samarbetskurserna är rakt av (om än inte alltid nominellt eller formellt) utbildningar av präster och andra kyrkliga yrken. Det är tydligen detta kyrkan menar med att vetenskapsbegreppet förändrats. Det kan vara vetenskap att universiteten bidrar till en konfessionell kurs som syftar till professionella religionsförespråkare.

I förordet till EFP, skrivet 2006, klargör man SKs ställning kring utbildningen: “Under arbetet med EFP-rapporten betonades gång på gång från kyrkans sida att kyrkan gärna kan dela ansvaret för pastoralteologin med universitet och högskolor med syfte att ta ett större helhetsgrepp om utbildningen och ge studenterna en utbildning som integrerar de akademiska studierna med den kyrkliga verkligheten. Men samtidigt framhölls mycket starkt att kyrkan inte helt skall lämna ifrån sig ansvaret för någon del av det som idag ryms inom de blivande prästernas slutår. Den form av pastoralteologi som formats vid pastoralinstituten kan inte i nuläget ersättas med teologi i universitetens tappning.

Såväl styrgrupp som nämnd och biskopsmöte såg pastoralinstitutet som en garant för kyrkans inflytande över utbildningen. Därför trycker EFP-rapporten på att pastoralteologiska kurser inom prästutbildningen skall kunna ges antingen av pastoralinstitutet ensamt eller i samverkan med universitet och högskolor, men däremot inte utan medverkan av pastoralinstituten.” Det är klart man vill ha kontroll över utbildningen av sina egna förkunnare. Och det låter inte i mina öron som en “konspiration” från SK:s sida, utan fr.a. som en akademisk slapphet från universitetens, att låta SK ha så stort inflytande att de kan anse sig ha rätt att diktera över universitetens kurser.

“Utbildningarna skall ha en avgörande betydelse för de studerandes formering till kyrkoarbetare. [...] de studerande [...] utvecklar sätt att tänka, känna och handla som överensstämmer med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.” (EFU) Detta gäller alltså kurser som ges på universiteten! Utredningen talar bara om SK:s syften med den teologiska utbildningen, att utbilda sin egen förkunnande personal. “Ämnesstudierna, som är olika långa för skilda yrkesgrupper, förläggs till universitet eller högskolor, eller för blivande kantorer till högskolor eller folkhögskolor.”

Vem betalar då SK:s personalutbildning? “De utbildningar som idag leder till tjänst i Svenska kyrkan består av Svenska kyrkans grundkurs, fackutbildningar (ämnes- eller yrkesstudier vid folkhögskola, högskola eller universitet) och kyrkliga profilutbildningar (utbildningar med särskild riktning mot tjänst som diakon, församlingspedagog, kyrkomusiker eller präst). Fackutbildningarna, som ger behörighet till det avslutande profilåret, finansieras av universitet/högskolor eller folkhögskolor. De kyrkliga profilutbildningarna finansieras i första hand av Svenska kyrkan på nationell nivå, men också av högskolor, universitet, folkhögskolor och stift.” Enligt EFU finansierar staten det utredningen själv kallar “kyrkliga utbildningar” (här räknar de dock bara in församlingspedagog, diakon, kyrkomusiker/kantor, organist och de pastoralteologiska kurserna) med drygt 9 miljoner kr för år 2006 medan de själva bidrar med drygt 37 miljoner. Redovisningen är inte alldeles tydlig – för kursen Svenska kyrkan bidrar det offentliga med ca 25.000 per elev. (Observera dock att man bara tar upp de teologikurser som man anser som “sina”, dvs inte de på högskolor som drivs av frikyrkor och inte heller teologikurserna på universiteten eller musikhögskolornas kyrkomusikerutbildningar. Jag har inte haft möjlighet att räkna ut vad denna summa skulle sluta på, men åtskilliga fler miljoner är det ju definitivt.)

Att offentligt och kyrkligt blandas samman tas aldrig upp som något problematiskt eller kontroversiellt utan förutsätts rakt igenom, både i beskrivningen av nuläget, jämförelse med andra länder och i framtidsperspektiven. Både vad gäller kursplaner, finansiering, personal och lokalisering förutsätts ett nära samarbete mellan kyrka och universitet, i uppenbar strid med Högskoleverkets policy av en icke-konfessionell högskola på vetenskaplig grund, och utan att ens nämna att det kan finnas en motsättning: “Både Svenska kyrkan på nationell nivå och universitet/högskolor skall godkänna utbildnings- och kursplaner för de pastoralteologiska kurserna och utvärdera dem, och Svenska kyrkan på nationell nivå skall finansiera en stor del av de pastoralteologiska kurserna genom att lärare från utbildningscentret medverkar i kurserna.” Man talar också om att lobba för utbildningarna direkt i skolorna.

De förändringar som skett de senaste åren med hänsyn till religionsfrihet och åtskillnad mellan kyrka och stat är i många fall tydligen rent kosmetiska, medan den verkliga rörelsen har gått åt motsatt håll – mot större integrering mellan kyrka och universitet.

Svenska Kyrkan (SK) skryter med en medlemskår om 73% av Sveriges befolkning. Det borde rimligtvis vara en siffra att skämmas för. Till skillnad från demokratiska organisationer, där underlåtenhet att betala medlemsavgift automatiskt innebär ett utträde, har denna kyrka rätt och praxis att dra skattepengar från sina medlemmar, varav majoriteten kollektivanslutits på livstid utan att tillfrågas. Utträde är bara möjligt genom aktiv handling, trots att inträdet inte varit det. (I katolska kyrkan accepteras utträde, åtminstone i Polen, bara i närvaro av två vittnen som dessutom måste vara medlemmar i densamma kyrkan. De ska dessutom intyga personens mentala hälsa. Att behålla medlemmar med bristande mental hälsa bekymrar dem tydligen inte, men att låta dem gå...) Uppenbarligen är det inte ideal om åsiktsfrihet och självständigt tänkande som inspirerat de former kristendomens största företrädare fortfarande tillämpar.

Den demokratiska staten säger sig dock värna om sådana traditioner. Den säger sig också värna om vetenskaplighet i undervisningsväsendet. Hur förhåller sig denna stat till dessa fördemokratiska och förvetenskapliga folkrörelser? Två nyheter på försommaren [2009] aktualiserar frågan om statens finansiering av och akademiska välvilja mot utbildning av religiösa gruppers ledare.

Samma Hsv har nu särskilt granskat 13 av Sveriges högskoleutbildningar i religionsvetenskap och teologi, och deras kritik är mot sju av dem mycket hård. Flera föreslås få indragen examensrätt eller avslag på sin ansökan om sådan.

Nio år efter att stat och kyrka skildes åt, och två år efter att prästutbildningarna officiellt skulle ha avskaffats på universiteten, visar det sig att SK fortfarande lutar sig tungt på studiemedelsberättigade utbildningar vid bl.a. universitet för merparten av prästernas (pastorala) utbildningar, vilka även innehåller rent prästerliga sysslor som att tolka bibeln, predika och genomföra ritualer. Sammanlagt ingår nio veckor i en församling, med handledare från SK. Bara denna bekostas av stiften, om studenterna är antagna som prästkandidater av SK. För att inte bryta mot lagen om religionsfrihet (att avtvinga någon religiös konfession eller religiösa handlingar) är denna del frivillig och kan ersättas med auskultation. Men på vissa utbildningar framgår inte detta tillräckligt tydligt, enligt Hsv.

Vid universiteten tycks teologin inte heller vara helt oberoende av kyrkorna – om man jämför med religionsvetenskapen. Teologin har t.ex. fler externa finansiärer, fr.a. SK men också några fria samfund, vilket gör att dessa gynnas, konstaterar Hsv. Bl.a. finansieras flera doktorander redan av SK, något som inte obundna doktorander har en chans till. Detta leder till att fakulteternas oberoende hotas.

Hsv kommenterar den egna utredning som SK gjorde om utbildningen 2007 (EFU) så här: “I utredningen betonas det nödvändiga i ett nära samarbete mellan stift, pastoralinstitut och universitet. Universitetens roll i utvecklandet av en ny prästutbildning problematiseras dock inte i utredningen. De krav som högskolelagen ställer på statliga universitet och högskolor diskuteras inte, och samarbetet tas för givet.”

Ser man på utbildningsplanerna ser det också ut som om pastoralutbildningarna är en del av universitetens egna program – i t.ex. Lunds Universitets teologie kandidatexamen (som tidigare var liktydig med prästexamen), kan man också konstatera att nästan 100% handlar om kristendom och svenska kyrkan. Att det fortfarande är fråga om prästutbildning är uppenbart – men detta sägs inte alltid uttryckligen. En universitetsutbildning kan nu inte uttryckligen förutsätta en viss religiös tro, men Hsv konstaterar att så ändå är fallet. “Mot bakgrund av Svenska kyrkans skiljande från staten år 2000 och mot bakgrund av kursernas klart konfessionella karaktär anser Hsv att det är olämpligt att statliga utbildningsanordnare inom det ordinarie kursutbudet ger en utbildning för ett specifikt trossamfunds ledare. [...] Verket ifrågasätter de pastoralteologiska kursernas förekomst på svenska universitet.” De kritiserade utbildningarna får ett år på sig att rätta sig efter kritiken – eller lägga ner.

I själva verket togs beslutet att Svenska kyrkans praktiska prästutbildning skulle skiljas från universitetet för att överföras till Svenska kyrkans pastoralinstitut av regeringen redan 1980, och beslutet att teologi skall vara en icke-konfessionell gren av religionsvetenskapen, något som tycks vara unikt för Sverige, togs 1974 (RUMO-reformen)!

Lunds universitet gick till motangrepp redan innan utredningen presenterades. (Det var vid detta universitet en kurs år 2008 inleddes med en gudstjänst, och en professor finansierad av Svenska Kyrkan tillsattes, bl.a.) En överlägsen självsäkerhet går igen i de kritiserade utbildningarnas respons på Hsvs kritik. Som svar på kritiken att inte hålla akademisk standard och för att förutsätta att studenterna ska vara troende, tycks man mest stött över att man fått kritik överhuvudtaget. Man tycker retoriskt att Hsv anar en “konspiration” från kyrkan – istället för att svara på själva policyfrågan: ska en enskild religion och dess organisation gynnas vid statsunderstödda högskolor? Det är som om man tycker att det inte spelar någon roll att SK uppenbarligen ser dessa nominellt “icke-konfessionella” kurser som sina egna kyrkliga yrkesutbildningar.

Alla vid Lund är dock inte eniga i motattacken från universitetets Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, några bekräftar istället Hsvs intryck om en ökande konfessionalisering och ett ökande inflytande från Svenska kyrkan.

Protester har också hörts från teologer från Göteborg och Karlstad. Cristina Grenholm, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Karlstads universitet, skriver “Bolognaprocessen har inneburit ett starkt fokus på arbetsmarknadens behov och studenternas möjlighet att få jobb. Det innebär bland annat att kyrkor och samfund blir naturliga samarbetspartners”. Bolognaprocessen är ett europeiskt samarbete som syftar till “att främja rörlighet, anställningsbarhet och Europas konkurrenskraft/attraktionskraft som utbildningskontinent” (enligt regeringens hemsida). Ska detta ske på bekostnad av anspråken på vetenskaplighet? Ska staten utbilda astrologer, häxor, akupunktörer, homeopater och antroposofiska lärare eftersom de har en bra arbetsmarknad?

“För antagning till utbildningsprogrammen vid Johannelunds teologiska högskola som benämns Johannelund integrerad prästutbildning 5,5 och 4,5 år, begär högskolan [...] en skriftlig rekommendation från i första hand präst/pastor, diakon eller kyrkligt anställd som känner den sökande. [...] Därefter kallas den sökande till ett samtal för information om prästutbildningsprogrammens integrerade karaktär. Detta jämför Johannelunds teologiska högskola med prästkandidaters antagning till stift. Detta antagningsförfarande äventyrar studenternas rätt att slippa uttala sig om sin tro, alternativt rätt att slippa uttala sig om att de inte är religiösa. Det reser också frågan om utbildningarna verkligen är öppna för alla intresserade eller för bara präst/pastorskandidater.”

“Den religiöst personlighetsutvecklande ambitionen verkar vara starkare i undervisningen än förmedlingen av en kritisk prövande attityd till den egna traditionen.”

“I de av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens [inom Svenska Kyrkan] styrelse antagna allmänna riktlinjerna för Johannelunds teologiska högskola och i några av högskolans utbildningsplaner och kursplaner finns formuleringar som kan tolkas så att högskolans huvuduppgift är att förmedla kristen tro. Ett exempel: ‘Johannelund ska i sin verksamhet stimulera till ett genomreflekterat kristet engagemang lokalt och globalt i dialog med aktuella samhällsfrågor samt till den egna utvecklingen som människa och kristen i ett livslångt lärande.’”

Redan 1996 fick denna skola behålla examensrätten, efter bl.a. “krav på att stryka formuleringar i utvecklingsmålen för högskolans utbildning som gjorde gällande att ‘utbildningen inte är förutsättningslös utan genomförs i kritik av gängse vetenskapligt synsätt’.” “Enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina ska utbildningen vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund och på beprövad erfarenhet samt bedrivas så att den i övrigt uppfyller kraven som ställs på utbildning i 1 kap. högskolelagen.” Detta betyder att en skola inte bör få examensrätt om den huvudsakligen vilar på religiös grund eller om konfession ligger till grund vid antagandet av studenter eller tillsättandet av lärare. Men trots kritiken finns fortfarande hos ÖTH “en del mycket problematiska formuleringar som inte hör hemma i en akademisk miljö. Ett exempel är: ‘Utgångspunkten för tjänster inom församling och mission är tron på Jesus Kristus och en förankring i den kristna kyrkan. Den teologiska utbildningens sammanhang och mål – att vara ett vittnesbörd om Guds rike – sammanfaller därför med den kristna kyrkans.’” Hsv säger också att “Här sker en sammanblandning av akademisk och pastoral läsning, som för präst- och pastorsutbildningen säkert är relevant men ur akademisk synpunkt sett är problematisk.” Dessutom kan man i teologin tillgodoräkna sig utbildningar utan examensrätt, t.ex. från Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium, vilka därmed i praktiken blir en del av ÖTHs egen utbildning med examensrätt. Kursen Kristen spiritualitet har som kursmål att “Ha utvecklat både insikt i och färdighet i praktiker som är formerande till ett integrerat och fokuserat kristet liv för tjänst i församling och samhälle idag.” Man både förutsätter och har alltså som syfte en kristen tro hos studenterna. Men vad som är än mer allvarligt är att ÖTH också utbildar gymnasielärare som ska undervisa i religionskunskap med extrem övervikt av kristendom “22,5 högskolepoäng bibelvetenskap och kristendom och endast 7,5 högskolepoäng om världsreligioner.” Mycket riktigt anges att utbildningens målgrupp är människor som vill “...tjäna Gud i kyrka/församling och samhälle i olika uppgifter och samtidigt ha ämnesmässig kompetens för att undervisa i religionskunskap i den allmänna skolan”. Ska skollärarna utöva mission?

“Vidare kan inte Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium betecknas som en akademisk miljö i nuläget. Man gör ansträngningar för att de teoretiska kurserna ska kunna lösgöras från rent konfessionella inslag, men detta arbete är inte färdigt.”

“Utbildningen har två syften:
1. att utbilda för tjänst i Pingströrelsen och närstående samfunds församlingar
2. att ge utbildning till dem som vill komplettera sina teologiska studier med teologi med ‘pentekostal inriktning’. [...] En definition som ges i studiehandboken är ‘praktisk teologi av klassisk pingstväckelsekaraktär: t.ex. synen på hela Bibeln som Guds Ord; den Helige Andes inspiration vid läsning och tolkning av Bibelordet; de andliga nådegåvornas betydelse och funktion; en karismatisk och bibeltrogen förkunnelse, andedopets viktiga roll i sökandet efter andliga erfarenheter; andeuppfyllelse, bön för sjuka, helgelse och andligt mognande; det allmänna prästadömet och ett kollektivt ledarskap i församlingen’.”

Man ryser. En “högskola” som utbildar fundamentalistiska missionärer!

“I studiehandboken skriver rektor: ‘om vi inte är en del av församlingen så har PTS inget existensberättigande.’”

Detta kan man hålla med om. Men så länge de är en del av en församling, ska de inte vara en del av högskolan. Om inte sådana utbildningar klart och tydligt skiljs från högkolelivet i övrigt och skiljs från statliga stöd och examineringsrätter, kan man undra om ordet “vetenskaplig” längre har någon rimlig betydelse i kraven på högskoleutbildningar. Lyckligtvis reagerar Hsv enligt denna anda:

“Utgångspunkten ‘att hela Bibeln är Guds ord’, samt att tolkningen är beroende av ‘den Helige Andes inspiration’ är svår att förena med ett akademiskt studium. Vår bedömning är att utbildningen som helhet kräver en kristen tro av studenterna även om det är möjligt att tillhöra ett annat samfund än Pingströrelsen. För antagning krävs ett intyg från församlingsföreståndare eller motsvarande och enligt kursplanerna ingår gemensam bön i undervisningen. En examinationsuppgift på en poänggivande kurs (HI-SY 101, Studiehandboken s, 27) kräver att studenten redogör för sin egen väg till tro. Den tydligt konfessionella miljön är säkert funktionell som pastorsutbildning men för att skolan ska kunna erbjuda en akademisk miljö krävs att studenter kan tas emot oberoende av om de har kristen tro eller inte och att obligatoriska religiösa moment inte ingår i undervisningen. [...] skolan kan inte i nuläget betecknas som en akademisk miljö.”

“I en kurs om 7,5 högskolepoäng studeras andra religioner. För seminariearbetet i denna kurs rekommenderas en bok om kristet perspektiv på andra religioner, men andra religiösa riktningars syn på kristendomen verkar helt saknas. Filosofiska kurser där studenterna också konfronteras med kristendomskritik saknas.”

“Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium framstår som en svag akademisk miljö på ytterligare två sätt. Dels synliggör beroendet av Örebro teologiska högskolas lärarkompetens och kapacitet och bistånd i utformandet av kursplaner att Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium inte har tillräcklig akademisk kompetens. Dels visar seminariet prov på ett oakademiskt förhållningssätt när man väljer samarbetspartners på ideologisk och religiös grund.”

Och han kunde inte annat. Utbildning av ledare för stora religiösa inriktningar inom svenska universitet skulle visserligen tillfredsställa formuleringen “väl etablerad” (om man bortser från den vetenskapliga världen), men definitionen av “god vetenskaplig kvalitet” skulle få tänjas intill meningslöshet.

Leijonborg verkade dock inte vara inne på linjen att försvara de akademiska kraven. Han tyckte fortfarande, trots den negativa rapporten, att imamutbildningen var en god idé: “regeringen är inte beredd att avskriva idén förrän vi har hört vad remissinstanserna tycker”, säger Leijonborg till Svenska Dagbladet.

Borde inte utbildningsministern ha som uppgift att hålla religion och vetenskap åtskilda på universitet och statligt finansierade högskolor?

“Personligen anser jag att den utveckling där teologiska fakulteter avskaffas och ordet teologi läggs i samma korg som alkemi och astrologi (kunskapstraditioner som har bidragit med en del vetande men som i dag är obsoleta på grund av deras bristande vetenskaplighet) är av godo”, skriver Stefan Arvidsson, docent och studierektor i religionsvetenskap vid Växjö universitet, i DN. En relevant formulering. Det finns ingen försvarlig anledning att behålla ämnet teologi eftersom det i praktiken fortfarande först och främst betyder prästutbildning – och därtill enbart en kristen sådan. (Hsv var redan delvis inne på det förra året: “I rapporten Granskning av utbildningarna inom religionsvetenskap och teologi (rapport 2008:41 R) dras slutsatsen att teologi [...] nu måste brytas ner till mindre enheter.”) Ämnet religionsvetenskap, som nu ofta förväxlas med teologi utan klart definierad åtskillnad, borde renodlas som en vetenskaplig, av tro oberoende, gren sorterad under historia, politik, filosofi, mytologi, antropologi, sociologi, psykologi osv. Studiet av tro är en sak, men praktiserandet av tro måste lämnas till de troende istället för att låta fördjupningen av deras syssla näras av institutioner som skattefinansieras i syfte att främja vetenskapen. (Faktum är dessutom att inte alla präster och kristna är oeniga med denna syn.)

Även om Hsv nu uttalar denna inställning, är deras beslut bara en rekommendation till regeringen. Vilken färg kommer denna att bekänna?

Hur ska man rimligen tolka den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (protokoll om tillägg 1952, artikel 2): “staten [skall] respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Innebär det att staten ska försvara denna rätt i den obligatoriska skolan genom dessa religiösa friskolor, eller respektera föräldrars “rätt” att tvinga sina barn att gå i söndagsskola eller konfirmationsundervisning? Och hur rimmar det med FN:s konvention om barnets rättigheter (1989) artikel 14.1, som säger att “Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” – vilket rimligtvis borde innebära frihet från (inte till) religiös indoktrinering. Enligt Fjelkner “finns alltså en målkonflikt i konventionstexterna, där föräldrars rätt står mot barnens. Då barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten, men inte kan föras upp till någon internationell domstol, är det av extra vikt att den tolkas så att frihet från religiös och politisk indoktrinering garanteras.” Fjelkner menar att detta innebär att religiösa friskolor därför, tyvärr, inte kan förbjudas, men att man åtminstone bör ta bort formuleringen om “kristen värdegrund” för den offentliga grundskolan. Men jag undrar om det är nödvändigt att ge upp på förhand på denna punkt, och när det gäller detta är jag enig med Humanisterna. Måste det tolkas som att det gäller den obligatoriska skolan? Det är nog svårt att genom lagar eller ordningar kräva att föräldrar inte sprider några systematiska trosläror och villfarelser till sina barn, i organiserad eller spontan form, men hur kan man hävda att man ska sätta barnets rätt först, om man inte tillförsäkrar barnet medel att kritiskt granska verkligheten och föreställningar om den framför föräldrars rätt att sätta dem i en miljö där dogmer och tro råder? Om skolan ska fostra barn till självständiga och kritiska individer, kan den inte vara en förlängd arm för föräldrars allehanda fördomar och vidskepelser.

Europarådet talar i texten om barnets “rätt att utöva religion”, men inte om rätten att slippa påtvingas religion från föräldrarna. FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), artikel 18, tar också bara upp föräldrars rätt att indoktrinera: “Var och en har rätt till [...] religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att [...] utöva sin religion [...] genom undervisning.” Bara Richard Dawkins har så vitt jag vet påtalat det övergrepp det innebär redan att påstå att barn “tillhör” en religion och därmed förutsätta deras föräldrars rätt att tvinga den på dem.

Första och sista kravet på en skola betald av skattemedel – och än mer den obligatoriska grundskolan – bör vara att främja kritiskt tänkande och ifrågasättande granskning av auktoriteter och deras makt, en förutsättning för att förstå världen och kunna ta makten över sitt liv. Först därefter kan normer och ideologi skapas – som resultat av kritisk diskussion där utgången är öppen genom goda argument, inte sluten av (respekten för) övernaturliga fantasier eller uråldriga dogmer och traditioner baserade på t.ex. en enda bok av både fördemokratiskt och förvetenskapligt ursprung som argument. Skolor som är propagandaapparater måste stoppas.

Johannes Bergmark är musiker, pianotekniker, surrealist och medlem i vof.
bergmark.org

Citerade referenser:
Besluten med Reg.nr 643-3060-07 m.fl. finns på Hsvs hemsida.
SOU 2009:52 "Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi" finns på regeringen.se
Svenska Kyrkans utredningar 2007:2 finns hos svenskakyrkan.se
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
FN:s konvention om barnets rättigheter
FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
DN debatt, Aftonbladet, Ekot, Dagen, Universiteten i Lund och Uppsala, pastoralinstituten i Lund och Uppsala, div. bloggar mm