To English version
(gjord på ett residens på VICC 2009, fri nerladdning här, mp3, 7'58, 11.5 MB)
Reklamradio med "gamla favoriter" (den förmodade majoritetssmaken) fyller hjärnan med gift så fort man går utomhus, på kaféer, i butiker och bussar för att blockera den fria tanken. Långt efter att musiken förklingat, studsar den runt i huvudet genom tjatets och det ofrivilliga igenkännandets tyrrani.I en episod i barnprogrammet Sesam som jag såg på tv som barn, har Ernie och Bert ett bullerkrig med varandra. Den ene skramlar med kastruller, den andre blir irriterad och sätter på elvispen, sen åker diskmaskinen, tvättmaskinen och dammsugaren på en efter en för att överrösta det tidigare bullret. Till slut går proppen och de kan båda njuta av den sköna tystnaden. [När jag hittade klippet på youtube här till höger verkar jag ha överdivit saken i minnet, eller så såg jag en annan version.]Manifest av en Surrealistgrupp 2008
Att denna episod kanske gjort ett omedvetet intryck på mig kom jag på först när detta ljudstycke var gjort. Kanske det också var denna som gav den amerikanska militären idén till den ljudtortyr av fångarna på Guantánamo som nyligen avslöjats. Att just signaturmelodin till Sesam var en av låtarna som användes, på hög volym, timmar i sträck, ger ju också ett indicium ... Nyligen har också ljudet som vapen (kallat LRAD) införts i kravallbekämpning vid toppmöten i usa. (Se klipp till vänster.)
I vardagen består dock ljudets tyranni till allra största delen av “vänliga” attacker. Kommersiellt och därmed socialt motiverad bakgrundsmusik pumpas ut så mycket att ingen plats ges för kritiskt eller ens någon form av klart tänkande. Omgivna av detta störande ljudflimmer blir det offentliga rummet, där vi ju vill vistas och ströva fritt, ett fängelse bestående av de mentala associationer som förstör den fria tanken. Ingen frågar oss om lov när de spelar sin förmodat “populära”, dvs av majoriteten igenkända, musik. Flera undersökningar har ändå visat att det är fler som i tystnad plågat underkastar sig den offentligt utpumpade musiken än det är som gillar den. De tiger, för att de tror att de flesta andra vill ha den! Kommersialism är likriktning, trots vad libertarianska ideologer hävdar, eftersom det är den mest profitabla majoritetens lätt-tvättade hjärnor som ska reproducera det populära, en tautologi för att fördumma massan.
Ge dem vad de beräknas vilja ha, så att de vet att de får vad de förmodas vilja ha. Åtminstone känner de fort igen vad de förmodas gilla, köpa och spela för andra så fort de får kontroll över en radio eller musikspelare.
Att vara störd och plågad av buller hör inte bara till vår tid. Schopenhauer trissar upp sig rejält och menar att hatet mot buller hänger samman med intelligens.
Man får god lust att starta en kampanj likt “The Rectifier” som slår sönder bilar med alarm i filmen Noise från 2007. Det finns dock även organiserat motstånd i verkligheten, t.ex. the International Campaign for Freedom from Piped Music,
eller kampanjen “Befria samtalet” som startats av Hörselskadades Riksförbund, “mot dålig ljudmiljö, för ett samtalsvänligt Sverige”.
Vi är inte i en sån liten minoritet som vi ofta tror. Vi borde börja ta för vana att protestera och helt enkelt säga åt de ansvariga att stänga av oljudet, eller åtminstone fråga dem om det är absolut nödvändigt av någon speciell orsak. Men det är inte alltid vi känner för eller orkar vara så direkta eller fräcka – och inte minst är det inte alltid vi möts med respekt för våra önskemål.
Ett exempel. I en simhall för inte länge sen protesterade jag mot att det spelades bakgrundsmusik. Den förvirrade badvakten stängde av den, och jag simmade några längder i lugn och ro. Sen kom den på igen utan varning. Varför? Jo för att några hade bett om den. Det är alltså de som ber om skvalet som har övertaget och uppfattas som majoriteten, trots att ingen riktig enkät har gjorts. Det är en grov missuppfattning av vad demokrati är. Demokratin bör ta speciell hänsyn till en minoritet som hotas av övergrepp från majoriteten (eller den uppfattade majoriteten). Det borde räcka med att en person klagar för att stänga av, eftersom man inte frivilligt kan stänga ute ljud man inte vill ha. Åtminstone bör det tydligt annonseras att man ska utsättas för skval innan man betalar entré.
Länge kände jag mig försvarslös mot skvalet. I en Hasse&Tage-revy var det någon som lyckades blunda med öronen. Trots träning har jag inte lyckats med det, så jag prövade med öronproppar. Men problemet är inte alltid att ljudet är för högt. Bara om man är döv kan man undslippa det yttre ljudet helt, förutom starka basfrekvenser som känns i hela kroppen. Men det inre ljudet består, och det är det som är haken. Problemet med skvalet är att det är så repetitivt att man så ofta känner igen musiken. Det är ju som sagt ofta “de populäraste låtarna”, “den bästa musiken just nu”, “de största hitarna” som spelas och förmodas få en glad när man kan tralla med. Det är en ockupation av hjärnan av en främmande makt.
Frustrerad över att inte kunna tänka på annat, började jag göra en hatlista med alla de värsta låtarna som jag drabbades av, utan någon specifik plan på vad jag skulle göra med denna lista. Ibland försökte jag fly till det enda ställe jag känner till som förmodas vara tyst och där man ska få vara ostörd, ett bibliotek. Men där lyckas folk ibland störa lika mycket genom att viska som om de hade skrikit. Deras hänsyn var baserad på formalism, inte på förståelse. Som de som går ut för att röka, men sen drar in stanken genom sina kläder.
Näsan kan man inte heller blunda med. Vad gäller lukt är det bästa att inte alls ha någon. Om man ändå inte kan undgå en dålig lukt, kan man som en nödåtgärd försöka dölja den genom annan lukt, förhoppningsvis en godare.
När man alltså är för trött för att protestera, eller när protesterna inte hjälper, behövs något för att återställa hjärnan till en neutral plats där tanken kan befrias att koncentrera sig på det den vill – framförallt att läsa och skriva har varit det största problemet för mig när jag t.ex. sitter på ett kafé med skval. Det behövs åtminstone ett försvarsvapen.
Nu finns ett, och jag erbjuder det gratis till mänsklighetens fromma.
En ljudparfym. Men hur kan den funka?
Jag bestämde mig för att göra ett stycke baserad på min hatlista, och lägga alla låtar ovanpå varandra tills de blir ett tätt oljud utan några igenkännbara drag. Idén var att det täta överlappandet av alla dessa låtar skulle skapa ett lager av frekvenser och rytmer som skulle blockera i stort sett samma frekvenser och rytmer som är i bakgrundsmusiken i dessa kaféer och köpcenter. Det skulle bli ett oljud som inte irriterar (lika mycket som muzaken i alla fall) men som också inte är alltför attraherande.
Ty, för att vara rak, det största problemet är faktiskt inte hur hemsk musiken är, utan hur igenkännbar den är – vilket får den att kolonisera hjärnan: den “sjunger med” vare sig man gillar det eller inte. Så ärligt talat kan “bra” musik vara lika distraherande som “dålig”. Undersökningar har också visat att risken vid bilkörning inte är själva radiolyssnandet eller mobilpratandet utan hur känslomässigt engagerad man blir av det, vilket man ju blir lika mycket av musik som man gillar som av den man hatar, och hur upprörd, positivt eller negativt, man blir av ämnena i ett telefonsamtal. Trafiksäkerheten är ganska lik möjligheten att läsa och skriva. När jag lyssnar till musik jag tycker om och försöker läsa, i tron att dubblera nöjet, kan jag fastna i att läsa samma mening om och om igen, utan att förstå någonting, timmar i sträck. (Kanske jag skulle jag också göra en version med populär bangrundsmusik jag gillar – oftast inte så mycket för övrigt.)
Även om detta ljud, om man vill, skulle kunna höras som ett noise-stycke, är det alltså skapat som ett försvarsvapen, en antimusik.
Till skillnad från andra stycken jag lagt ut på min hemsida, alla i mp3-format, är detta i sitt originalformat en mp3, så att den kan laddas ner och spelas i en mp3-spelare så snart man behöver slippa störas av den påtvingade bakgrundsmusiken runt omkring.
De enda platser detta inte skulle fungera är musiken i telefonköerna, vanligtvis jävla Vivaldi, Mozart eller Bach, och, det värsta av allt, simhallar, om man inte investerar i dyra vattentäta hörlurar och mp3spelare. Jag har också hört att det ska förekomma bakgrundsmusik på vissa sjukhus, bland massor av försvarslösa människor. Detta är värre än miljöförstöring, det är våldtäkt!
Tillvägagångssätt: eftersom målet var en mp3-fil har också utgångsmaterialet varit mp3-filer nedladdade från nätet. Det är nog säkrast att inte lista ursprungsmaterialen, inte pga mitt brott mot upphovsrätten (hur betraktar man en nedladdning som syftar till att förstöra snarare än att avnjuta det nedladdade materialet?) utan pga att det är den egna hjärnans minne av låtarna som förstör sinnesfriden (på det sättet har det vart en skräckblandad masochistisk kamp att genomföra detta arbete), det räcker att nämna en titel eller artist så kan flera dagar vara förstörda för mig. Men för den som tror sig vara magstark, eller som planerar en audiotortyr på mig liknande den på Guantánamofångarna, så kan ni titta på denna sida.
Healing and Harming Sounds by Karen Stollznow (från eSkeptic, the email newsletter of the Skeptics Society, 7 december 2011)
Big Picture Science podcast: Rend Me Your Ears
