Jag är Fylkingens ordförande och jag heter Johannes Bergmark.

Fylkingen är en förening som ska "främja det radikala och experimentella konstnärliga arbetet samt medlemmarnas intressen, såväl konstnärliga som sociala och ekonomiska". Det senare är en inställning föreningen har gemensamt med andra liknande föreningar. Men vad innebär det förra?

Att vara radikal och experimentell har inte i första hand med tekniska, estetiska eller stilmässiga egenskaper att göra, utan är en attityd. Kanske kan man formulera det med Adorno, en annan jubilar, 100 år i år. Han säger "... genuin musikalitet, den spontana relationen till objektet, bottnar i förmågan att göra erfarenheter. [...] Möjligheten till erfarenheter och förmågan att tillgodogöra sig det nya, är identiska. Om begreppet naivitet fortfarande hade en legitim innebörd, vore det denna förmåga." (Musiksociologi s. 190)

Det kan också gälla vårt begrepp "det radikala och experimentella konstnärliga arbetet".

Inget formellt program eller estetiskt recept kan sammanfatta viljan att göra erfarenheter, att överträda de rådande fördomarna och tillstånden.

Viljan att göra något av drömmen, frustrationen och längtan, aningen att livet har potential att erbjuda långt rikare erfarenheter än vad det gör, att det i själva verket borde ha utmaningar och uppfinningar som huvudingrediens.

Jag ser det som att det Fylkingens medlemmar försöker göra, är att leta efter svar och frågor som deras konst är frågor och svar på ... att göra verk som lämnar en kliande tåt efter sig, att verket inte är och aldrig kan bli fulländat utan att någon drar i den där tåten, kanske man själv nästa gång, men att man med glädje eller ilska vill skapa oro eller impulser som leder till nya frågor och svar, och andra världar där frågorna och svaren förhåller sig till varandra på andra vis.

Jag hoppas att ni inte ska gå nöjda härifrån, utan uppeldade och med myror i huvet.

Fylkingen kräver en öppenhet i uttrycket som gör att den aldrig kan bli en institution, en som axlar ett kulturpolitiskt mål. Vi måste fortsätta att ilsket hävda vår självklara nödvändighet gentemot det offentliga och privata, med en otvivelaktig självständighet gentemot dessa.

Vi är fruktansvärt stolta över vår förening och kommer att fira detta jubileum med hejdlös entusiasm och hängivenhet. Stoltheten kommer inte av de positioner eller framgångar vi uppnått, utan av att vi oberoende av yttre villkor eller omdömen fortsatt att hävda vår radikalitet och experimentalism som är vår konsts proteiner.

Välkomna till Jibbolii!