Den "allmänna meningen" upplevdes vara att all stenkastning som utfördes av demonstranter var oberättigad, däremot polisens dödliga skott fullt förståeliga. De som varit där och försökte berätta om sina upplevelser blev inte trodda. Det som står i tidningen är ju sant. Demonstranterna var terrorister. Vad de egentligen ville eller gjorde, och hur det kom sig att de gjorde det, kom inte fram så länge rubrikerna var stora. Först när ingen bryr sig längre, börjar sanningen komma fram. I takt med att ofta unga och ofta uppenbart oskyldiga nu fortfarande döms till mångåriga fängelsestraff för att ha "hotat demokratin"! Verkligheten kring Göteborgskravallerna är en av de största demokratiskandalerna som inträffat i detta land, och det kommer att bli ihågkommet som ett av den självgoda svenska statens och socialdemokratins tydligaste svek mot den demokrati de gärna skryter med. Ilskan som lyfter stenen är ett försvar för den berättigade ilskan och en påminnelse om att vi inte ska slå oss till ro med våra relativt bekväma positioner i detta falska samhälle. Staten står på samma sida om pengarna även när den ler mot oss. Låt er inte luras en gång till. Ljudkällor: filmerna "Hotet mot demokratin" (Marionettfilm), "Så gör vi i Göteborg" (Independent Media Center), "Tre dagar i Europa", tv-reportage i "Uppdrag Granskning". Realiserad på EMS, Stiftelsen Elektroakustisk Musik i Sverige 2002. Stycket är gjort till stöd för de dömda efter Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet 2001 och uruppfördes under protestföreställningen "Ilskans Rätt - ett Göteborgsjubileum" på Fylkingen 20 juni 2002. En nyputsad, något längre version gjordes till en radiosändning i Radio Yelah den 5 oktober 2002, vilka också hade lagt upp den på sin hemsida tillsammans med en intervju med mig om detta, politik och konst, och om ljudkonst i allmänhet, Fylkingen och EMS. (Nu verkar det som det ska gå att lasta ned här - sök på mitt namn på sidan.) En ytterligare putsad, åttakanalig version av detta stycke spelades på festivalen Elsvets på Fylkingen den 8 november 2002. |