Hej medlemmar -

då jag har engelska gäster att ta hand om, måste jag nog gå tidigare från höstmötet än att kunna delta i diskussionen om Fylkingens målsättning.

Därför bidrar jag till diskussionen med ett skriftligt inlägg.

Som de flesta vet är Fylkingen en oberoende konstnärsförening för "radikal och experimentell ny musik och intermediakonst". Enligt stadgarna ska detta syfte diskuteras på medlemsmöte varje höst. Jag tycker vår förening, med just detta syfte, är en bra och nödvändig förening. Men jag tycker också att det bör diskuteras på ett medvetet sätt av dess medlemmar, kontinuerligt under verksamheten.

Jag tycker mig märka att intresset för föreningen ökat under varje år, vilket visas i bredden på initiativen, i antalet förslag att lägga föreställningar här och antalet medlemsansökningar. Samtidigt som jag gärna ser att Fylkingens aktivitet växer ur sina ramar (genremässigt, mängdmässigt och v.g. sociala grupper), vilket redan är på god väg att hända, vill jag gärna delta i en diskussion om vilken typ av intresse Fylkingen väcker, och vilken typ av aktivitet som är önskvärd för oss.

Är det så att vi drar till oss unga karriärister som sedan de ev. blivit etablerade, går vidare till mer lönsamma sysslor? Vill folk aktivera sig här bara för att det ger dem chans att exponera sig på ett enkelt och billigt sätt?

Å andra sidan, är den konst vi presenterar på Fylkingen verkligen "radikal och experimentell"? Har vi fastnat i tekniska modernist-trender utan innehåll, såsom konsten ofta gjort efter kriget? Kanske vi t.o.m. anammar en konstsyn som inte är så olik institutionernas, t.ex. Musik-, Konst-, Dans- och Teaterhögskolorna? Hur är det med vårt oberoende av institutionerna, t.ex. de anslagsgivande, och deras krav?

Vårt behov av mer resurser är akut och plågsamt påtagligt. Samtidigt måste vår inriktning bestämmas av våra visioner i första hand, istället för av våra begränsningar.

Som jag ser det, bör Fylkingen fortsätta att profilera sig som en av den institutionella "professionalismen" fullkomligt oberoende förening, för kreativitet, villkorslösa experiment och kollektivt förvaltande av vår ackumulerade kunskap och erfarenhet. Vi sätter våra egna ramar för det acceptabla och det provocerande, vad som kan kommuniceras och vad skönhet är. Detta är naturligtvis klyschor av frihet och oberoende som är lätta att skriva under på, nästan av vem som helst, men jag tror att man kan se en botten i detta som går längre och är kontroversiell, som inte behöver ha något med en uttrycklig politisk målsättning eller något moraliskt budskap att göra, och som kan finnas även i ytterst intuitiva och improviserade uttryck.

Bland de minst intressanta målsättningar jag kan tänka mig, hur nödvändiga de än kan vara, är de att försörja sig som konstnär, eller att försöka förändra konsten.

Ur all frustration, förnedring och förtryck som vi alla drabbas av, uppstår viljor till radikala förändringar av vårt eget liv, såväl i form av vårt levnadssätt som av vår omgivning. Som jag ser det, kan en "radikal och experimentell" konst vara en relevant metod att kämpa tillbaka, att på ett värdigt sätt utforska möjligheterna till alternativa sätt att sätta värdeskalor, både moraliskt och ifråga om skönhet. Det skadar inte att bli medveten om att detta har en poetisk såväl som en politisk sida. Påverkad av att ha läst Christopher Smalls böcker om musik, ser jag ofta en konstnärlig aktivitet bl.a. som en ritual där sociala och andra relationer utforskas, bekräftas och firas ("is celebrated"). Jag tror vi alla bör fundera ibland på hur detta går till, och om vi är eniga med tillvägagångssättet, istället för att rulla på i etablerade vanor utan att tänka efter. Jag tror en scenföreställning kan vara befriande, om den kan skapa en osäker, hisnande effekt på något plan, om den så går genom kroppen, hatet, romantiken, skräcken, överraskningen eller humorn osv. Jag tror också att vi inte ska förringa vikten av att "bekräfta" och "fira" vissa relationer och värden, vilket kan stärka alla deltagare i en attityd av nyfikenhet, utmaning och mod. Men jag tror att vissa ritualer, mer än att vinna respekt, kan bekräfta hierarkiska strukturer eller byråkratiska eller mediemässigt egoistiska behov, och därmed vara allt annat än "radikala och experimentella".

Jag har ingen enskild att anklaga för något, jag anser att Fylkingen-medlemmar har samma plikt som alla andra människor att göra en moralisk självgranskning, och jag tycker att dessa begrepp är viktiga att ha i diskussionen.

För en givande diskussion,

Johannes Bergmark