In english

MUSIK ÄR INGENTING

Johannes Bergmark

Min artikel i Nutida Musik nummer 1 2004 "Musik är ett verb! Christopher Small och den musikaliska ritualens framtid" hade två syften: att göra Christopher Smalls synsätt på musik mer känt och att utifrån detta resa ett antal kritiska frågor för självreflektion bland oss i det nutida musiklivet. Artikeln var inget manifest, även om en del personliga åsikter redovisades. Jag hade förstås hoppats på debatt men fick vänta på en reaktion tills nummer 3-4 och Thomas Millroths "Istället för kritik: musik är i första hand positiv energi".

Det är tråkigt när en debatt inte handlar om väsentliga frågor utan om hur man missuppfattas och vantolkas av sin opponent. Till viss del känner jag mig som en väderkvarn då Millroth inte kommenterar Smalls idéer vilka ju var utgångspunkten för mina reflektioner, utan lägger sina kommentarer i kontrast mot enstaka lösryckta åsikter som är mig främmande (dock säger han faktiskt inte uttryckligen att jag står för dem!):
- att vara emot hjältar, individualism och personlighet men "för kollektivet" (vilket kollektiv?);
- att vara emot att använda massmedia;
- att vara emot virtuositet;
- att tycka att stöd till musiker självklart för in dem i en repressiv toleranskultur;
- att vara emot lågmäldhet i musiken, (något jag för övrigt inte berör i min artikel)

Det är tröttsamt att svara på misstänkta vantolkningar, så jag försöker hålla mig kort och ska försöka undvika fällan själv. Faktiskt kommer Millroth i sin polemik mot mig (eller vem han nu tänker på) fram till en del åsikter jag också omfattar.

Jag är inte emot hjältemod, individualitet eller personlighet. Däremot tror jag att kommersialiseringen av dessa egenskaper, i massmediahetsen efter något att skriva om som kan säljas, leder till falska eller ofullständiga presentationer av dessa. Detta i sin tur återverkar till ytterligare lansering av ytliga, snabbproducerade och lättförståeliga sådana för snabbast möjliga vinst av pengar eller berömmelse. Personlighetsmarknadens ekonomi är en parallell till den övriga marknadsekonomin. Jag efterlyser medvetenhet om detta och därmed misstänksamhet mot media, inte fundamentalt förnekande. Annars skulle jag inte själv skriva artiklar. Jag skrev att personligheten dyrkas i massmedia, vår tids religion. Det tror jag är sant, men personligheten (där den överhuvudtaget kommer fram) förenklas och förvanskas av förmedlingens kommersiella funktionssätt och därmed förtvinar och förnekas den på samma gång. Detta är paradoxen. Sanna personligheter och revoltörer utnyttjas så fort tillfälle ges, om inte annat så när de är döda.

Jag är inte emot virtuositet men är misstänksam mot hur den utnyttjas (enligt ovanstående) och därmed definieras.

Jag är inte emot statligt stöd till musiker men jag anser att stöden i sig är en del av en repressiv toleranspolitik, det vill säga den moderna borgerliga (socialdemokratiska) demokratins kulturpolitik som innebär att ge plats åt alla inom samma glada familj av subventionerad fri konkurrens. Hur stödet utnyttjas och tolkas är dock upp till den enskilde musikerns förståelse och moral.

Jag är inte emot "lågmäldhet". Alla uttryck i musiken måste kunna vara tillgängliga men ljudstrukturerna är inte de enda viktiga utan det totala sammanhanget där innebörden skapas. Att lyssna på en skiva är en sorts ritual, att höra en konsert med "samma musik" en annan, att dansa till den en tredje, och innebörden skapas i ögonblicket och på plats.

Det utopiska elementet återfinns i varje ritual, det ser jag som svårt att förneka, men en konstnärlig ritual är samtidigt ett förverkligande av något ideal, eller identitet inom konstens ramar. Det är alltså något aktuellt, inte bara en hänvisning till en framtid. Det här är ett synsätt på konst, inte i sig någon ideologi eller "föreskrift" om hur den bör vara eller tolkas. Jag tror alltså att all konstutövning har detta utopiska och även ideologiska element, däremot skiljer sig utopins innehåll åt från fall till fall, och det är oftast ett naturligt uttryck som inte alls behöver vara medvetet hos utövarna. Jag håller inte med om att de musiker Millroth nämner med nödvändighet saboterar någon ideologi, oavsett vad de själva anser. Musik finns både i det närvarande och i önskningar, förhoppningar och farhågor, inte antingen eller. Konsten använder sig av mytisk tid för att skapa distans till det närvarande men också för att nå ett absolut nu.

Att musik "i första hand är positiv energi" är en extremt allmän, på gränsen till intetsägande, och på samma gång för snäv definition. Jag har svårt att förstå vad den skulle betyda. Musik är en mänsklig aktivitet där det estetiska objektet ("själva musiken" skulle vissa säga) bara är en osjälvständig del. Ljudstrukturerna är delar av en mycket större struktur och otillräckliga för att ensamma forma ett uttryck eller innebörd. Musik eller rättare sagt aktiviteten, Christopher Smalls "musikande" (musicking), kan skapa eller frigöra energier i alla möjliga riktningar. Vad som är positivt, negativt, konstruktivt eller destruktivt beror på ens utgångspunkt och är inget absolut. Kraften uppstår i mötet mellan ljudens och människans olika strukturer och dessas olika riktningar. Konsten (musiken) kan bekräfta, utveckla, undersöka och medvetandegöra de deltagandes känsla av identiteter och inbördes relationer då detta möte uppstår.

Denna aspekt har fortfarande ingen (i tryck) kommenterat vad jag sett hittills.

Johannes Bergmark