Nicolas Collins bok är inte bara en pedagogisk introduktion i elektronmusikens DIY och low-tech-möjligheter i vår tid utan förmedlar också den inspirerade lusten att upptäcka och experimentera som inte bara tillhörde ett utdöende avantgarde på 60-talet.
Collins framstår som en ovanligt generös och blygsam person. I en intervju säger han att han ser på sin musik som “anti-mästerverk” som man helst bara ska uppleva som en dröm och sen gärna glömma efteråt. Han verkar få lika mycket tillfredsställelse av att dela med sig av sin kunskap och berätta om andras verk som att framföra sina egna.
Boken är underhållande, inte bara pga Collins ibland underliga humor utan mest pga de aha-upplevelser man får av de ofta enkla trick han visar för att hitta ljud i billiga och tillgängliga saker. Att försöka hålla sig till det enkla, billiga och säkra är ett sympatiskt drag och en anarkistisk motvikt till ambitionen att lära ut elektronmusik “från grunden” genom att bara koncentrera sig på de elektroniska instrumentens utveckling och den estetik som växt fram ur de akademiska studiorna. Vad som är “grunden” på det här området är dessutom mer mångfacetterat – man kan utan problem hoppa mellan kapitlen i boken utan att förlora den linje som fr.a. utgörs av lusten att experimentera.
Efter att ha varit marginell jämfört med elektroakustisk musik på band och digitala medier, har nu liveelektroniken gjort ett återtåg och blivit närmast dominerande, och det är inte bara i form av bättre digitala resurser (laptopmusiker eller IRCAM-typ interface) utan också analogelektroniska hembyggen, alltmer i en fri mix och återkoppling. Här är Collins med sin världsturné av workshops, vilken i januari nådde Stockholm genom EMS och Fylkingen, en pionjär i denna våg och en levande återkoppling till generationerna av David Tudor, Alvin Lucier och Michel Waisvisz, vilka han samarbetat med.
Vad gäller elektroniskt instrumentbygge undrar jag ibland över den åtskillnad som verkar finnas mellan detta och dess akustiska motsvarighet, även om det finns flera musiker i gränslandet, som använder elektronik för att starta akustik och tvärtom (Gregory Büttner, Lionel Marchetti är exempel). Själv tycker jag att det blir lite långtråkigt med mer eller mindre grundläggande syntbyggande, men erkänner att det verkar vara tvärtom för många. Det som tänder mig mest är akustiskt musikinstrumentbygge och dessa hybrider mellan akustik och elektronik (det finns andra fina exempel i boken), men det är förstås en smaksak. Jag är imponerad av de många inspirerande exempel på kreativa konstruktioner och praktiker Collins samlat i mellanspel i texten och på medföljande dvd. Mängden exempel är i sig en av de bästa sakerna med denna bok, och en sympatisk sida hos Collins, som inte bedömer olika estetiker utan är glad att förmedla små som stora exempel från berömda och okända att inspirera till vidare kreativitet. Noggrann att inte förkasta programmeringsmusiker påpekar han dock att dessa aldrig kan simulera den fysiska världens möjligheter totalt, vilket förstås inte bara är en varning som gäller musiken. Huvudbudskapet i denna bok är nog detta: låt dig inte stoppas av något (utom vad som riskerar att skada dig) utan försök! Experimentera! Inspireras!
Några av mina favoriter på dvdn: Phil Archers What's the worst that could happen? (en fontän som droppar direkt på en synts kretskort); Ithai Benjamins och Alejandro Abeus komiska Synthinetic; Florian Kaufmanns Typosynth (en ombyggd skrivmaskin)
Grégoire Lauvins Potatoes Organ; Adachi Tomomis Tomoring II och Eric Leonardsons Springboard (som känns som mina bröder i metod, dvs huvudsakligen baserade på kontaktmikade objekt); Dan Wilsons Worm Cracklebox, den circuit-bendande masken.
Inkluderad på dvdn är också den tidigare upplagans medföljande cd, där man hittar pärlor som Christian Terstegges Ohrenbrennen och Phil Archers Yamaha PSS-380.
Inte minst finns också många fina tutorials av Collins själv på dvdn, så att man kan ha sin egen virtuella workshop hemma om man vill slippa läsa (de flesta av dessa finns också generöst utlagda på Collins youtubesida siliconluthier, som förvånansvärt få verkar ha hittat).
Collins föredrar alltså beteckningen “Hardware hacking” istället för “circuit bending” eller DIY – han citerar någon som anser att “bending” betyder att men inte vet vad man gör, men “hacking” att man vet litegrann vad man gör – i slutet av boken försöker han sammanfatta nutida tendenser inom hackingkulturen, varav en tycks vara en minskad purism, dvs att man glatt prövar allt man har lust med utan att låsa sig vid en metod. Det låter ju enormt positivt, och där utgör Collins bok en knuff i den riktningen. Det är omöjligt att läsa ett enda kapitel av hans bok utan att få massor av idéer till projekt att göra. Hans avslutande ord andas denna anda: “The rest is up to you. Run inside and play.”
Johannes Bergmark