Jag har rannsakat min almanacka där de flesta egna engagemang och de föreställningar jag sett finns. Jag kommer fram till att jag under detta år varit med om ca 50 egna engagemang och besökt ca 35 events där jag inte själv deltagit. De flesta detaljer finns i Fylkingens kalendarium, några viktiga även under festivalerna i Norberg och Sound of Stockholm, samt några utomlands. Det säger sig självt att en framställning blir ganska självbiografisk, vilket kanske inte gör något i detta sammanhang, där många andras framställningar ju bidrar till att komplettera mina privata avvikelser och brister. Begränsningen till 3000 tecken gör också att jag väljer att berätta om de händelser som påverkat mig själv starkast under året, vilket faktiskt är en hel del.
Jag vill smygstarta med Lars-Gunnar Bodins och Sten Hansons föreställning den 11 dec 2009, där jag slogs av vilket fantastiskt stycke Hansons Fnarp(e) är och hur nära Bodins text-ljudkompositioner ligger min egen audiopoetiska fallenhet. Jag hoppas inspirationen att återuppta ljudpoesin kommer leda till egna resultat framöver.
Dagen efter var 2009 års Ljusfest med Hodell-stipendieutdelning, vilket gick till Galleri Tegen 2. Det var som vanligt en lång rad varierande artister som medverkade, och i dagarna hade jag gjort inspelningar med mina kompanjoner. Vi försökte överraska de andra genom att spela bara 5 minuter, placerade mitt i publiken.
I Västerås konserthus återupptogs de fantastiskt inpirerande mötena med musikerna och komponisterna i det Nätverksläger som hade varit på sommaren i Norberg. Flera sådana ägde rum under året, och jag har hört samma lovord, men även liknande typer av konflikter och kreativa konfliktlösningar som vi hade, av senare deltagare. För mig var det ett fantastiskt sätt att på lika villkor lära känna och arbeta med många musiker och tonsättare varav de flesta jag aldrig träffat innan. Det ledde också redan under året till flera varaktiga samarbeten.
Konserten med Sunn O))) går inte att komma ifrån. Även om jag större delen av konserten höll mig utanför spellokalen, tyckte jag mig ha upptäckt en ny genre: akustisk massage! Under konsertens gång förstod jag nödvändigheten av deras extrema krav på extrem basförstärkning. Fylkingen vågade presentera en extrem grupp som andra arrangörer inte vågat ta in. Jag pratade med en entusiast som med blödande öron beklagade att hans öron var för känsliga för att han skulle klara av att stanna hela konserten ut. Bara Zbigniew Karkowski påminner om denna effekt, men med helt annan estetik och image än dessa munkkåpedronare i den tjockaste rök Fylkingen någonsin haft.
Ett helt annat uttryck hade föreställningen Att söka en öppning, en “Poetiskpolitisk utlevelse” med Inger Arvidsson video, Katarina Eriksson dans, Lise-Lotte Norelius live-elektronik och Marie Selander röst. Av alla dessa fantastiska konstnärer har jag kanske mest längtat efter Selander, vars pionjärskap i improviserad röst alltför sällan hörs. Av hennes många uttryck är det hennes skrovligaste jag fastnar för.
Att åka till Massimo Zanasis lilla performancescen Arka Space var en drömtur men på ett iskallt Sardinien blev jag både frusen och magsjuk efter en fantastisk havsmatmiddag, men det var spännande att se en sen många år aktiv impro- och performancescen i en liten ort bortom allfarvägarna! Han och Boris Nieslony i Köln är levande bevis på ett släktskap mellan improvisationsmusik och performancekonst.
Fylkingen deltog med en hörlurskonsert och ett bås i konstmässan Supermarket. Ypperlig musik för privata öron. Tyvärr förstod inte besökare i biblioteket riktigt vad som hände.
En liknande privatkonsert deltog jag själv i, en stafettkonsert via Skype till ett radioprogram i Berlin.
Ett par dar senare upplevde jag en liknande, åt andra hållet: Origami Boe (Tore Bøe), vilken också visade detaljer av sina instrument i en intervju.
Jag och en kollega spelade partynoise på ett party på ateljéhuset WIP.
Sen var det utländskt gästbesök av amerikanske Johan Nystrom, en fin intimkonsert med bl.a. veteranen och vännen Sören Runolf min nye favorit Henrik Olsson och andra.
Min trio med bl.a. Luc Kerléo spelade också på ateljéhuset WIPs öppna hus, och min duo med en kollega på IDKAs mycket fina festival i Gävle, där de hade gjort en enorm projektion av mina instrument som jag inte själv såg förrän på bilder efteråt. Min kollega försökte gömma sig i ett hörn av scenen.
Sen hade jag förmånen att vara en av de tekniska producenterna på den mycket lyckade (trots en del bärsärk och glaskross bland vissa noiseentusiaster i publiken) iDEALFESTen på Fylkingen. Min personligen stora upplevelse var att äntligen höra skotske Dylan Nyoukis framträda live, en råhet och humor med fördomsfritt användande av rösten som är uppfriskande. Och hans förhållande till objekt och kontaktmikar ligger mig förstås nära om hjärtat.
Förutom den hörbara musiken fick jag också själv chansen att komma ut med ett litet utdrag ur en text om surrealismen och musiken som jag arbetat till och från med i över 20 år ... i den internationella surrealistantologin Hydrolith.
En annan ny god bekanstskap är amerikanske Benjamin Thigpen, som lånade min bostad i ett utbyte mot hans lägenhet i Paris. Jag upptäckte att vi har en del gemensamt, och jag gillar hans musik stort. Jag kunde inte låta bli att göra en spontan medlemsproduktion så att han kunde få spela några av sina flerkanaliga stycken i Fylkingens system. Som han själv skrev: “The music is mostly dense, noisy, violent, gut-level, insistent, obsessive, inarticulate.” Jag kunde skriva samma sak för att förklara varför jag gillar den.
Under mitt Parisbesök visade det sig att Benjamins vindsvåning (där jag slog i huvudet i takbjälkarna varje dag) låg på promenadavstånd från den konsertlokal jag var mest nyfiken på att besöka: Instants Chavirés. Där fick jag höra den excellente Quentin Rollet som spelade solosaxofon med väl kontrollerad feedback, och den bisarre out-countrybanjoisten Eugene Chadbourne. Instants Chavirés var mindre än jag kunde föreställa mig med tanke på de stora namn som passerat under ett par decennier där. Att detta lilla men så viktiga ställe varit ekonomiskt hotat på sistone är skrämmande med tanke på det överdrivet goda rykte fransk kulturpolitik har.
Vid 10minutersföredragfestivalen TEDX på Subtopia i Norsborg fick jag chansen att för första gången prova ut mitt nya headset med en kamera, så att publiken kan se detaljerna av vad jag själv ser när jag spelar på mina ljudobjekt. Jag gjorde dessutom min första powerpointpresentation, en multimediaform som gav mersmak och som jag även använde mycket senare under året.
Och så började jag arbeta med ljudworkshops på dagis, några enkla sätt att skapa effektiva ljudverktyg med billiga material: ballonger, rör, tejp, sax, gummisnoddar, händer och tillgängliga resurser.
Sen gjorde jag en miniturné till Göteborg, inviterad av Fredrik Hagstedt, en nyfiken och egensinnig komponist och poet som resultat av vårt möte under Nätverkslägret. På klubben Arty Fartyg var vi en duo, klubben äger rum på en båt i kanalen där det är fri entré om man kommer tidigt och ser den experimentella kulturen. Kommer man sent till den traditionella klubben får man betala! Ett intressant koncept för att förena och konfrontera olika kulturer och locka publiken att utmana sina konventioner, eller helt enkelt förena olika nöjen under samma kväll. Fredrik var också konstmusikdj under kvällen! Kanske Göteborgs motsvarighet till Sekt?
Dagen efter bjöd han och hans farbror in oss till ett event i deras musikserie Källan i Kinna. Där var också Katarina Widell med. Fredrik regisserade oss lagom mycket i förhållande till våra karaktärer, och kanske var vi lite långrandiga men något gav vi nog sällskapet att tänka på.
EMS hade jubileum med en dundrande fest på Clustret.
EAM-linjen presenterade sig och jag vill minnas flera av dessa, t.ex. Mathias Josefsons stillsamma analoga fläktkomposition som jag tyckte var mycket sympatisk, Helene Hedsunds och Eva Erbenius stycken.
Ship To Gaza återvände till sina hamnar, bl.a. Stockholm efter israels attack mot den fredliga konvojen, och dessa inkluderade vår mångårige medlem Dror Feiler. De inbjöds att hålla en stödfest med bl.a. Fylkingens storband medverkande. Styrelsen var enig om det riktiga i detta.
Själv fick jag plötsligt anledning att göra en politisk protest i mindre skala då jag var inbjuden att föreläsa i Salong Röda Rummet på Berns Salonger. När jag fick reda på att dessa med goda skäl var försatta i blockad flyttade jag i all hast min föreläsning till Fylkingen.
Även kulturpolitiskt medverkade jag därefter i protest mot nedläggningen av COMA i Växjö. En busslast musiker från fr.a. Stockholm och Göteborg möttes för en fantastisk festival på Konstmuseet för att visa vår solidaritet med Hans Parment, Thomas Liljeholm och de andra entusiasterna i Växjö.
Och så årets stora äventyr för min del: Mubil, den elektroakustiska skåpbilen som turnerade till ett stort antal platser i sverige med föreställningar, samarbeten och workshops tillsammans med mina kumpaner. Förutom ett äventyr i utvecklingen av själva projektet var det en möjlighet att träffa nya och halvnya bekantskaper som t.ex. ljudkonstnärerna Anders Dahl, Mattias Rickardsson, Anna Svensdotter, Richard Widerberg i Göteborg, Stefan Östersjö, Mattias Rodrick, Jacob Riis, Leif Holmstrand i Malmö, Amit Sen med sin husvagnsscen, Martin Küchen och konstnären Gunnel Pettersson i Ystad m.fl.
Vid förlaget Styx sommarfestival på Fylkingen, Träskfest, kunde jag återuppta ett samarbete med surrealistpoeten Mattias Forshage, som också använde kostymer och objekt i sin läsning.
Därefter var det dags för Sommarlov!, en liten spontan improfestival mitt i sommaren, arrangerad av Joel Grip och vänner. Förutom dessa var några av mina permanenta Stockholmsfavoriter där: Jörgen Adolfsson, som aldrig upphör att förbluffa mig, fenomenet Niklas Barnö, Lise-Lotte Norelius, Katt Hernandez, Sören Runolf, Lisa Ullén och den genom Joel Grip nya bekantskapen Pierre Borel. Benjamin Thigpen och hans unga dotter Camille var tillbaks i stan och hon imponerade i sin självsäkra diktdeklamation.
Norbergfestival! Detta år var jag inte schemalagd men gjorde lite njutbart ljud i mängden av Syntjuntans workshopdeltagare “Syntkretsen”. Äntligen fick jag chans att vara med i Syntjuntans workshop, och sy min egen synt!
Mitt favoritpaket, förutom Fylkingens, var Geiger presents: Åke Parmerud och Geiger Allstars: Tony Blomdahl, Anna Svensdotter, Sven Rånlund, Richard Widerberg, Axel Rudebeck, Anders Forslund, Mattias Rickardsson och Palle Dahlstedt. Parmerud hade ett visuellt rockigt framträdande med controllers men musikaliskt med sin klassiska svisch-o-klonk-estetik. Den kollektiva blygsamhet Geiger hade bakom den stjärnstatus de slöt upp för att ge nestorn Parmerud imponerade mig. Ingen individuell presentation, inte ens nån paus mellan inslagen. Blomdahl brände ut en stärkare i sitt noisiga stycke med Svensdotter men de tog situationen så smidigt att publiken knappt märkte något fel.
Jag hade innan dess tagit mig rollen av curator och presentatör av Fylkingens paket, och till skillnad från Geiger varit noga med att presentera alla med namn och titel:
MASH (Magnus Alexanderson och Sachiko Hayashi) hade ett vackert set där projektionerna inte kom till sin rätt i det råa dagsljuset som flödade in i Mimerlaven. (De fick senare revanch under Sound of Stockholm-festivalen.)
Adrian Knights fina komposition var ett audiovisuellt samarbete där den visuella delen brakade samman – det var trots detta mycket vackert.
Spiral Cycle: Lars Bröndum och Jamie Fawcus, gjorde ett vackert set som inte minst var en syn med alla apparater på Mimers golv.
Mattias Sköld gjorde ett avslutande njutbart gig med en ösig höjdpunkt.
EMS presenterade som vanligt sitt husband Kathy Hinde och Daniel Skoglund, men stod också för konserten med Jaseem Hindi och Jacob Riis, ett riktigt lyckat samarbete av låg- och högelektroniska verktyg.
YouHero, som använder omprogrammerade Guitar Hero game controllers, med Patrik Karlsson, Katarina Widell and Tony Blomdahl, var både bra och roligt, härligt noise med lekfullt interface.
Strax efteråt bjöd mig plötsligt Butohkonstnären Su-En in till sitt öppna hus på Haglund Skola, med både långtidselever och sommarworkshopdeltagare. Vi gjorde en föreställning för lokala grannar och bekanta. Det var roligt att äntligen återuppta det mångåriga samarbetet med Su-En. De olika koreografierna hade olika materia som utgångspunkt, och det hade jag också, så att det blev olika karaktär på de olika delarna.
Sen var det premiär för den filmmusik jag gjorde till min surrealistkollega den visuella konstnären Kathleen Fox på Freud Museum i London. Strax innan utställningen stängde kunde jag besöka detta museum själv för första gången. Jag har mycket mer distans till Freud nu sen jag engagerade mig i skeptikerrörelsen, och mer intresserad av den vetenskapliga metoden, vilket inte gjorde ett besök i hans sista hem mindre fascinerande, med bl.a. hans berömda schäslong för patienterna.
Raskt över till Aalborgs Kulturnatt, ett solo och duo med en kollega i hamnen i sensommaren. Jag fick njuta av Martin Klapper som dj och Christian Skjødts fina noisesolo.
En annan ny fråga jag engagerat mig i är Tonspråksseminarierna om estetiska läroprocesser i skola och förskola. Att möta och inspirera barn och unga med ny och kreativ musik är något jag vill engagera mig mer i. Jag har under året gjort en del samarbeten med Anders Erkéus och solo i förskolor. Det ska bli spännande att utveckla formen, och fr.a. är det barnen som inpirerar mig med sin uppfinningsrikedom och lekfullhet. På seminarierna har jag också kunnat njuta av bl.a. Pärlor för svin.
Ett utbyte med Skanu Mezs i Riga var också inspirerande. Deras professionalitet och goda publikarbete imponerade mig. Jag hoppas se dem snart hos Fylkingen. Tre mycket olika schweizare var behållningen, förutom Fylkingens utbyte förstås: noisesaxofonisten Antoine Chessex, ståuppnoisaren Sudden Infant och slagverkaren med “elektronisk” estetik Alexander Babel. Rigas egen elektronmusiker Martins Rokis väckte mitt intresse också.
Nästa Kulturnatt blev genom Nya Perspektiv på Västerås Konstmuseum, en duo med en kollega där vi valde att vara extra stillsamma till skillnad från tidigare noisighet. Spännande och lyckat, tror jag!
FRIMs konsert med pianisten Agustí Fernández var också inspirerande.
Så till Kinna och Fredrik Hagstedts arrangemang med vår nya trio JoHaHa (där min kompanjon från Fågelpingis Tomas Halling ingår), först på Café med publikförflyttning till Kinna Teater. Vi var sammanslagna med en “allsångare”, vilket kanske är en gångbar form på små orter där den nya musikens publik kanske inte är så stor men folk kan vara positiva bara de råkar ut för den.
Den tredje Kulturnatta denna sensommar var därefter för JoHaHa på Stadsbiblioteket i Göteborg. En ansenlig publik strövade in och även om inte alla stannade tror jag vi satte många myror i huvudet på folk som säkert aldrig hade sett någon liknande blandning av surrealistisk och dadaistisk ljudpoesi, sketcher och improviserad musik.
En tredje konsert gav vi i vevan på Konstmuseet i Göteborg där stämningen var en helt annan trots samma koncept. Kanske var det finkulturens stämning som störde vår utlevelse en smula.
The Sten Hanson Festivals Fylkingenavdelning avnjöt jag återigen med Dylan Nyoukis, Guds Söner & Välfärdsorkestern.
Nästa njutbara nya bekantskap var för mig nyzeeländaren Greg Malcolm som Mother presenterade på Landet i Telefonplan. Hans råhet och uppfinningsrikedom i sitt mycket individuella trakterande av tre preparerade och ombyggda gitarrer samtidigt var uppfriskande. Sånt vill jag se mer av!
Så den fantastiska uppvisningen av ideell jävlaranamma som Stockholms musikliv uppvisade i festivalen Sound of Stockholm, där jag tyvärr missade alltför mycket. Jag ville dock inte missa Sekt på Capitol där Mats Lindström gjorde sitt imponerande solo med lysrör. Det är nästan bara med Sören Runolf han låter lika bra!
The Gothenburg Combo på samma konsert gav en konsert som ingen annan gitarrduo kunde åstadkomma. Gitarrerna, som ofta kan bli tjatiga är definitivt ingen begränsning för dessa uppfinnare!
På Sovsäckskonserten på Fylkingen, som jag och Daniel Eideholm startade för länge sen, och som levt sitt eget liv sen dess, hann jag avnjuta Fredrik Olofssons stillsamma set, Per Magnussons och Jonatan Liljedahls kompositioner och Johan Lindvalls friska humör trots vissa tekniska svårigheter, innan jag gick hem till min egen säng.
Trion Mural såg jag mycket fram emot, med Ingar Zach, Kim Myhr och fabulöse australiern Jim Denley som jag tidigare hört med Relative Band (med en av mina stora inspiratörer, Jon Rose). Dessvärre var det en svårdefinierad relativ besvikelse. Den både i sverige och norge dominerande fjord-impron, om man får kalla den så, där allt det oförsonliga i genren sandpapprats bort, verkar ha etablerat sig i den yngre popinfluerade generationen och exempel som detta ser man nu nästan varje vecka. Den stora klangrikedomen som dessa musiker förfogar över, använder de till att göra enbart njutbar musik där nästan inget sticker ut längre. Musik att göra skivor av. Skivor, visserligen njutbara, men att ha som bakgrund till diskningen.
Sen blev jag tekniskt ansvarig på Fylkingens Intermediaafton. Här föll mig fr.a. Magnus Bunnskogs Stycke för 6 vinylspelare, röst och frigolit i smaken, och som tidigare nämnt, MASH, samt Wolfgang Lehmanns filmer. Jag passade också på att göra en installation av de vackra filmer av Kathleen Fox jag gjort musik till.
Musikcentrum gjorde en fantastisk uppryckning under året och bl.a. presenterade de En inspirerande eftermiddag på Kulturhuset för att få skolor att nappa på det breda utbudet inom MUC, bl.a. Stockholms Saxofonkvartett med ett härligt jobbigt orytmiskt ösigt stycke, och i en helt annan genre, den underbare violinisten Semmy Stahlhammer.
Jag blev där också blixtinkallad att delta i en av de konferenser Musikcentrum och Musikcentrum Väst haft sen en tid för att återförena de två centrumbildningarna. Stämningen var mycket positiv, men med två välfungerande men något olika apparater krävs mycket ansträngningar för att nå i hamn!
Ett annat blixtarrangemang var att i trängseln av en barnföreställning på dagtid välkomna två kära utländska gäster till Fylkingen: Adachi Tomomi, som jag på många sätt ser som en japansk tvillingsjäl, och den fine pianisten Thollem McDonas, som spelade solo och genomförde en experimentell gruppkomposition med många av Stockholms finaste improvisatörer. Det är fantastiskt att Fylkingen finns för att kunna ta sådana tillfällen i akt, och att man i generositeten mellan medlemmarna nästan alltid kan finna en lösning för att alla ska få plats!
Efter att notoriskt ha missat serien Club:Ovisation, kunde jag äntligen äntra Kafé Klaver för att se norske tubaisten Peder Simonssen (ännu ett fint exempel på fjord-noise) och den unike Sten Sandell som gjorde fullt och skönt bruk av kaféets minimala piano.
Trots att det var ett “internt” men dock stort arrangemang, hade dock musiken på FSTs Julmiddag på Clustret med den elektriska gitarrkvartetten Krock (som för Tony Blomdahls härliga stycke gärna hade behövt ett större PA) och den fantastiska violinisten Karin Hellqvist.
Henne, bland andra, fick jag snart återse i en av årets definitiva höjdpunkter för mig: den presentation av de rekonstruerade futuristiska instrumenten som Pietro Verardo tillverkat under flera decennier efter omfattande forskning. Att få pröva dem själv var en milstolpe i mitt nördskap för instrumentuppfinningar! Det var många frågor jag hade velat ställa: principen för nästan alla var: En låda, en tratt (båda mest för mystifikationens skull), ett skinnmembran med en sträng fäst i mitten, en vev som sätter igång ett hjul och ett skjutreglage som spänner strängen och ibland flyttar ett stall samtidigt. Det är alltså oftast en kombination av bengaliska baul-instrument och en vevlira! Vevliran är ju ett gammalt etablerat instrument i hela europa, men var de nordindiska instrumenten bekanta för Russolo?
Dagen efter spelades Fabio Cifariello Ciardis stycken för bl.a. dessa Intonarumori, det var medlemmar från KammarensembleN som spelade och Renato Rivolta som dirigerade. Här hände något som legat i bakhuvudet en stund, och som kanske var det avgörande ögonblicket för mig detta år! Stycket Ab (som faktiskt inte innehöll Intonarumori) var så medryckande och engagerande att jag slogs av tanken att “om jag skulle skriva musik, skulle det vara så här den lät!” och jag började seriöst fundera på att börja skriva noter, för första gången sen över 25 år!
Jag har ju under året allt mer lärt känna fantastiska och trevliga musiker som jag i så fall kunde tänka mig att samarbeta med. Det skulle i så fall vara med mycken ödmjukhet: jag har ju ingen musikhögskolebakgrund, om än jag är med i FST, men det är i så fall på mina meriter som improvisatör och eam-komponist. Jag som trodde att det var mig helt främmande. Jag är fortfarande omtumlad och har ingen aning om vart detta ska leda mig!
Avrundningen av detta år blir att återvända till Ljusfesten 2010, där min stora upplevelse var att spela duo med den fenomenala Katt Hernandez, som vi är så lyckliga att ha huserande i Stockholm nuförtiden! Johan Lindvalls duo med David Bremer måste också nämnas fick mig att njuta av hederlig rå frisk noise, samt en kollegas hyperkorta hälsning till Åke Hodell genom hennes Dödens Duvor!