Tiden går
av Lev Rubenstein.
Övers: Lars Kleberg.
Musik och ljudläggning: Johannes Bergmark.
Regi: Magnus Florin.
Tid: 26,25
|
| |
![[Rubinstein och Kleberg]](tiden_gar.gif)
Lev Rubinstein (t h). Här tillsammans med sin svenske översättare Lars Kleberg. |
Lev Rubinstein (f. 1937, Moskva)
[Enkätsvar 00-tals poesifestival nov. 2000]
Motstånd? - Jag är intresserad av det motstånd språket bjuder mot den verklighet som det är satt att tjäna. Varje text av mig föreligger (i original) på en rad separata blad eller kort. I denna form existerar de flesta av mina texter sedan år 1975. Ju längre detta "kortsystem" har existerat, desto fler betydelser och motiv har det kommit att fyllas med.
Det här är en tingslig metafor för min uppfattning om texten som objekt och läsningen som ett seriöst arbete. Varje kort är både ett objekt och en universell rytmisk enhet, motsvarande vilken som helst språklig gest - det kan vara en utvecklad teoretisk sats eller en interjektion, en scenanvisning eller ett fragment av ett telefonsamtal.
En stapel kort är ett föremål, en volym, den är en ICKE-bok, den är ett barn av den språkliga kulturens "utomgutenbergska" tillvaro. Lösningen är ett arbete, en lek och ett skådespel. Jag föreställer mig att den autentiska, d.v.s. "tredimensionella" varianten av en text av mig förhåller sig till den platta varianten ungefär som ett orkesterpartitur till ett arrangemang för ett eller två instrument. Kanske överdriver jag. Men det är önskvärt att man tar med den möjligheten i beräkningen.
Övers. av Lars Kleberg
Om musiken
Den musik jag gjort till Tiden Går har jag delvis försökt göra på liknande sätt som Rubinstein skriver sin litteratur: i form av separata skärvor med olika uttryck, och även den speciella kontrasten mellan komiskt, absurt, vardagligt, detaljerat, tragiskt. Rubinstein är fascinerad av tidens fenomen. För min del är tiden ingenting, icke-existerande, utan dess stoff, det konkreta och materiella, det som har utsträckning, riktning och hastighet. Själ om man så vill, fyllt av motsättningar, förändringar, misslyckanden och oanade, oplanerade triumfer. Därför använder jag lika gärna instrumentljud som ljud från objekt, gestiska ljud och ljud som låter "objektiva" eller "upphittade" trots att de kanske inte är det, som fragment som bläddras fram liksom korten.
Jag har haft roligt, tagit för mig av tillfället och är glad för mötet med Rubinsteins text som jag inte kände till innan Magnus Florin presenterade mig för den. Jag känner mig besläktad med Rubinsteins attityd.