Konst, politik och pengar.

Hur förhåller sig en icke-kommersiell ljudkonstnär till pengar? Det är en i lika delar praktisk, moralisk och politisk fråga.

Låt oss först tänka efter varifrån pengarna kan komma till en frilansmusiker i Sverige: från staten eller liknande institutioner och fonder (bidrag och stipendier), från kapitalet (reklamuppdrag, sponsring, fest- och vissa klubbarrangemang), från publik (entré och barinkomster) och ideella organisationers resurser (som härrör från medlemsavgifter och bidrag). Dessutom kommer en stor del av de pengar en "kulturarbetare" försörjer sig på från indirekta medel som a-kassor, socialbidrag och "överskott" från deltids- och ströjobb.

Jag är inte bara "icke-kommersiell" (om man med detta menar kulturell aktivitet utan ekonomiskt överskott) utan anti-kommersiell. Med det menar jag att jag fullt inser att inga pengar är mindre "smutsiga" än andra. Hela det kommersiella systemet är ett system där staten och kapitalet intimt samarbetar för att bibehålla sin (ofta sammansmälta) makt. Precis som alla klass-samhällen har och har haft (och på olika sätt behövt!) sina luffare, rövare och parasiter, har det funnits "konstnärer" av olika former som försökt finna sina vägar att överleva och tillfredsställa inte bara egna, utan mångas, behov.

Låt oss inte inbilla oss att konstnärerna är varken mer eller mindre "behövda" eller "parasiter" för att sverige har en internationellt sett "frikostig" kulturpolitik. Bidragen och de uppmuntrande orden är inte annat än den repressiva tolerans som skall få oss att bekräfta en positiv inställning till statens makt och system. Och det fungerar. Vi står med mössan i hand och ömsom fjäskar och vädjar till politikerna, söker våra bidrag i konkurrens med varandra och bekräftar vår roll som reklammakare för vårt privata konst-företag!

Att gentemot detta försöka låtsasproletarisera sig under beteckningen "kulturarbetare" är bara en eftergift gentemot resterna av den i reformistiska (socialdemokratiska och stalinistiska) kretsar förhärskande arbetarromantiken. "Vi står på arbetarnas sida för att de har högre moral, de gör ett nyttigt/hederligt arbete."

Nej! Vi ska stå på arbetarnas sida för att vi solidariserar oss med deras intressen, vilket är att störta kapitalets makt och avskaffa sig som klass.

Våra intressen får sitt fulla uttryck bara i passionerat arbete, ett arbete i fri poetisk besatthet, ett som inte har någon relation till överväganden om kostnader och intäkter.

Därför är prissättningen av konst lika hycklande vare sig man anpassar sig till marknadens möjligheter eller har ett "proletariserat" timpris, det är att beteckna arbetet som alienerat, en produkt skild från mänskliga relationer, med fristående kvaliteter. Det är en vanlig syn!

Betalningen har ingenting med de mänskliga värden att göra, vilka uppstår i en musikalisk situation. Pengahanteringen är en överlevnadsfråga och måste avgöras från gång till gång, för att inte vara till hinder (vilket den kan vara) för mötet mellan lyssnare och musiker.

Jag önskar att en konsertsituation ska präglas av en hög intensitet i detta möte. Detta underlättas av en känsla av solidaritet, samhörighet mellan alla deltagare. Det kräver största möjliga generositet mellan alla parter. Ingen får känna sig utnyttjad, ingen får hålla tillbaka eller snåla. Detta är mycket svårt, men vi måste försöka.

Det bekymrar mig inte att en stor del av de jag spelar för är kollegor, som ofta betalat och sitter tysta. Kommunikationen är en växelverkan som inte begränsar sig till min konsert. Samvaron fortsätter före och efter, och nästa gång är jag "deras" publik. Men detta fungerar bara så länge öppenheten och generositeten är konstanter i musikhanterandet.

Så till försörjningen. Om vi har möjlighet att vara med i en a-kassa, fungerar det så här: Vi måste ha jobbat i ett halvår för att kunna stämpla i ett och ett halvt år. Sen måste vi jobba igen. Annars är det socialen som gäller, eller att bara jobba hela tiden.

Detta går att anpassa sig till. Men det är slitsamt, osäkert och kommer troligen att bli värre.

Om myndigheterna skulle förhålla sig ärligt till vår verksamhet, skulle de ge oss betalt för det vi gör, inte låtsas att vi är arbetslösa eller socialfall. Varför inte ge oss eller t.o.m. alla människor en grundlön och låta oss vara ifred? De flesta av oss kommer ju ändå att fortsätta göra det vi gör och duger oftast inte till mycket annat! Det skulle innebära en enorm besparing både för oss och för samhället i kontrollresuser, oro, arbete och tid.

Men detta är otänkbart för ett samhälle som bygger på kontroll, hierarki, underordning, straff, belöning, mer makt åt de som har mest makt och mer pengar åt de som har mest pengar.

Johannes Bergmark

Stockholm 000605