THÉODORE E LIBÈR: "RENDEZ-VOUS 1963"

Karl-Erik Welin ger sin sista pianoafton 7 mars 1964.

Johannes Bergmark ger sin sista pianoafton 14 december 2001.

 

Fredag den 6 mars 1964 kl 19.30, när jag var drygt tre månader gammal, gav Karl-Erik Welin på Moderna Museet i Fylkingens regi sin berömda "sista pianoafton" som avslutades med en attack på ett piano med bl.a. motorsåg (nr 281 i Fylkingens jubileumsbok). När Welin sågade sig i benet av misstag, blev det rubriker i hela världen, och en myt föddes.
  Jag har alltid fascinerats av historien, långt innan jag hade tanke på att bli vare sig musiker eller pianotekniker. Jag är nu ingen konsertpianist men dock musiker och "f.d. pianospelare", ibland nära musikteater-genren - och har nu gesällbrev som piano- och cembalobyggare. Då jag på sistone samlat på mig fler renoveringsobjekt än jag har plats och tid med, uppkom idén att jag skulle offra ett av mina pianon för ändamålet att genomföra en rekonstruktion av händelsen (dock, om möjligt, utan blodspillan, jag ska försöka "spela rätt").
  Det finns ju dessutom ytterst lite dokumentation av konserten - ingen inspelning, ingen film, jag har bara hittat ett anonymt foto, trots att den, pga ryktet om Welin och något om vad som väntade, drog fullt hus.

  När jag tog kontakt med den anonyme komponisten (sedermera bekant att det var Fylkingens dåvarande och inflytelserike ordförande Knut Wiggen, nu bosatt i Fredrikstad, Norge) för att höra om Rendez-vous och om hans åsikt att uppföra det igen, var han av naturliga skäl skeptisk. Jag argumenterade för att stycket fortfarande har relevans idag, och han svarade med att komponera en moderniserad version vilken han föreslog mig i första hand. Jag ska inte avslöja innehållet i den, om den senare kommer att uppföras, så att inte överraskningsaspekten går förlorad. Däremot tyckte jag att det ändå fanns skäl att framföra originalet, även om jag naturligtvis är medveten om att mycket har förändrats sedan 1964.
  I Welins självbiografi finns en ganska detaljerad beskrivning av vad som hände - däremot visar det sig att Knut Wiggen, Welin i sin självbiografi, journalister och de andra vittnen jag har hittat, har underligt motstridiga åsikter om hur det gick till. För att inte tala om de som gärna återberättar historien utan ha varit där - med tillagda, överdrivna och missuppfattade detaljer! Welins motorsågsmassaker har blivit avantgardets mest kända anekdot och en modern skröna, och det tycks omöjligt att veta exakt vad som hände - inte minst gillade Welin själv att breda på sina historier med en del överdrifter, och bevisligen en del ommöbleringar i minnet.
  Med den sammanlagda mängden olika vittnesmål har jag nu dock äntligen chansen att genomföra stycket i en ny tolkning. Jag har varit mån om att vara så trogen ursprunget jag har möjlighet att vara - och bara göra avsteg på de punkter där det finns speciella skäl till det - t.ex. säkerhetsmässiga. Som Leo Nilssons ställföreträdare - Welins ursprungliga assistent - har jag noga utvalt min musiker- och pianoteknikerkollega Lise-Lotte Norelius.
  I vår branch finns faktiskt motiv för, och lite av en tradition av pianodemolering. Det finns ju en gräns för när ett piano är värt att renovera och istället bör överlämnas till soptippen - något som ägaren ibland har svårt att acceptera eftersom musikinstrument ofta har en lång och känslofylld historia - men i England blev det en populär sport av att göra sig av med hopplösa instrument. Regeln för en av sporterna var att på kortast tid få hela instrumentet genom ett hål med en decimeters diameter. På detta sätt gjorde man sig av med så många instrument att 1800-talsinstrument nästan börjat bli rariteter. I våra trakter kan man dock i förhållande till efterfrågan nog konstatera att det finns "för många" instrument som sparas på.

  Man kan med goda skäl undra varför stycket kom till den gången, och varför jag vill genomföra det nu.
  Det är uppenbart att kreativa musiker vid denna tid på flera plan befann sig i uppror mot den traditionalistiska klassiska musiken som de var skolade till. Däremot var det inte alltid tunga teorier bakom, utan lika gärna en glad lekfullhet i upprorsandan (vissa inom t.ex. Pistolteatern ansåg att man inte skulle fråga "varför, bara hur") - vilket jag tycker inte minskar dess poetiska och implicit politiska värde. Welin hade själv deltagit i den allra första Fluxus-festivalen i Tyskland, och i dessa kretsar hade man redan förstört klassiska instrument, varav vissa också pianon, t.ex. på en konsert av Nam June Paik i Fylkingens regi på Liljewalchs konsthall 1961 (konsert nr 250). Wiggen hade 1963 också komponerat ett stycke instrumental teater för Welin, då under pseudonymen Olav Martin Freed (konsert 266). Även denna gång var Leo Nilsson, som ibland registrerade Welin vid orgelspel, assistent.
  Olyckan var inte så uppenbar, de flesta i publiken märkte nog inte något förrän en kvinna började skrika, och en av Welins vänner gråtande sprang ut och ropade att han "sågat av sig benet"! Fylkingenmedlemmen och läkaren Folke Hähnel som satt beredd med förstahjälpslåda, bandagerade Welin till hans stora förtjusning. Det var nog en omskakande konsert redan innan skadan avslöjades och ambulanssirenerna hördes. Vissa anklagade omedelbart komponisten - under pseudonymen Théodore E. Libèr, i programmet presenterad som fransman - för att ha varit destruktiv. Karl Birger Blomdahl, som kanske anade vem som låg bakom, sa att han, om han bara kunde få tag i honom, ville ge honom "en omgång" - en ganska destruktiv reaktion!?) men vad han och andra menade är kanske att det är en naiv förolämpning mot de som vill fullfölja den "stora traditionen" av komponerande genier från klassicismen.
  Fylkingen befann (och befinner) sig i en halvofficiell sits som säkert var konfliktfull. Å ena hade man ansvar gentemot den musikaliska modernism som utgör fortsättningen på det komponerade tonspråket från den klassiska musiken, å andra sidan gynnade man alltmer den interpretlösa elektronmusiken och den gränsöverskridande happeningen, konkret poesi och vad som skulle bli text-ljud-komposition och intermediakonst. Dessa genrer sågs säkert som ett direkt hot mot instrumentalmusiken, och delvis förklarade de sig själva som sådana.
  Upproret skedde dock med viss försiktighet eftersom det var nödvändigt att upprätthålla förbindelserna med de institutioner Fylkingen och elektronmusiken kunde ha nytta av, t.ex. radion. Även om happeningen, den "instrumentala teatern" och intermediakonsten i många fall var extremt provocerande, fanns det också ett utbrett intresse för den, och det var nog de spektakulära sidorna hos Welin som lockade publiken.
  Jag ser själv inte stycket som destruktivt, även om jag förstår varför företrädare för konservativa genrer kan göra det. Welins massaker gjordes med så mycket större pondus eftersom han själv var en professionell och erkänd musiker och tonsättare. Jag tycker detta är en tydlig markering av styckets humor, spänning, utmanande kraft och skönhet. Den provokation och rysning som nog varje åskådare kände, känner man än idag.
  När det nu genomförs igen, ser jag det som en motsvarande poäng att det är av två professionella pianotekniker som också är skapande musiker, vilka också intresserar sig för det sceniska.
  Den attack och provokation det var mot klassicismen denna gång, är det fortfarande. Den klassiska musiken, såsom den används idag, är det medel de välbärgade generellt använder för att spegla illusionerna om sig själv och sina ideal om världen. Dessa vill jag gärna rucka på, ifrågasätta - och göra det med en symbolisk handling som visar att vissa värden fortfarande har lämnats i orubbat bo, och samtidigt en handling som förenar aggression med poesi: jag vill återge alla föremål deras lika poetiska värde, ta ner de klassiska instrumenten från sin piedestal och jämställa dem med andra föremål - instrument eller inte, skräp eller tillverkat, fabriksgjort eller hemmagjort. Även en handling av förstörelse kan vara vacker, kan vara poesi - eller musik.
  När man gör något på scen inför publik, visar man att man är beredd att stå för saker som ett föredöme. Åskådaren betraktar inte bara, utan deltar. Skratt och skräck är ofta tecken på tvivel och ifrågasättande av livets ordning. Det har både destruktiva och konstruktiva konsekvenser, och det är ibland bara en fråga om perspektiv att se vad som är vad (stycket är ju också ur en aspekt ren ljudkonst!). I presskonferensen antydde Welin att polis och annan ordningsmakt står i vägen för det fullständiga fria uttrycket. Av läsar- och journalistreaktioner kan man ana en rysning och kanske facsination inför det som detta uppror mot konventionen kan inspirera till på andra plan i livet, utanför konsten ...
  Johannes Bergmark, Ljusfesten, Fylkingen 14 december 2001.

Knut Wiggen om Rendez-vous idag:
Mitt bidrag till denna presentation av instrumental teater skulle jag nog inte ha skrivit i dag. Jag var även emot ett framförande, men lät mig övertalas av Johannes som försäkrade mig om att ett framförande år 2001 är något helt annat än på sextiotalet och att framförande inte skulle bli lika brutalt som det som gjorde Karl-Erik Welin till en världstjärna i den lilla kretsen av sextiotalets performing artists.
  Några facts kring komponerandet. Jag var den gången ansvarig för Fylkingens konserter. Karl-Erik Welin var vår stjärna, begåvad, intelligent, stark utstrålning och framför allt vacker. Men han var även utrustad med ett rätt så dåligt omdöme vart gränsen gick för vad som kunde framföras - även på Fylkingens konserter. Hans förslag till slutkläm på den stundande konserten, var att stiga upp ur flygeln som varande Jesus Kristus. Jag kunde med någon tvekan acceptera idén även om Karl-Erik som Jesus var en mycket privat tanke, en hälsning til den privata kretsen, så kunde jag för det första inte begripa hur detta rent praktiskt skulle kunna låta sig göras, och för det andra skulle Karl-Erik av hänförelse över mottagandet, och med det konstnärliga fältet fritt framför sig, kunna improvisera ett alldeles nytt "Fader Vår" eller något annat som kunde bli rena katastrofen.
  Jag sade nej till förslaget, något som betydde att jag snabbt måste komma upp med en egen idé.
  Fylkingen hade nyss flyttat ur Konserthusets lilla sal, Sveriges Radios musikavdelning hade börjat arrangera egna konserter med nyskriven kammarmusik, och eftersom Fylkingens policy var att inte producera något som någon annan redan producerade, så hade vi flyttat till Moderna Museet där vi arrangerade alla konserterna som Hultén nu för tiden får äran för. Fylkingen hade lämnat den instrumentala musiken till fördel för elektronmusiken, men med rätt många undantag för udda företeelser. Allt detta, plus att en av mina pianoelever hade ett gammalt piano som hon ville donera till kulturen, att jag hade skickat tillbaka hyresflygeln efter att ha insett att jag måste sluta spela Beethoven om jag skulle hinna bygga EMS, ledde fram till idén att offentligen säga ett nej till en ständigt mer urvattnad kammarmusik. Och vem skulle bättre gå i clinch med just denna typ av virtuell död än Fylkingens egen ängel?
  Till slut. Som alltid vid Karl-Eriks konserter, hade vi en läkare med bandagelådan i knäet bland publiken. Karl-Erik sågade inte av sig benet, men fick en rispa tack vare stress som följd av att han glömde att skruva på bensinflödet till motorsågen. Ingen såg något under framförandet, men det rann lite blod nedför benet då han efteråt tackade publiken. Att han trots detta vistades i sin säng i 14 lyckliga dagar, hade sin bakgrund dels i att han tog sig bra ut i sängen, och dels att det fanns en till synes ändlös kö av beundrare av båda könen som fyllde hans rum med blommor. Det var ett vackert Nachspiel, tyckte jag. Karl-Erik är någon att sakna.

Karl-Erik Welin:
På våren 1964 var det min tur att ge en konsert med bland annat den beryktade motorsågen.
 "Karl-Erik Welin ger sin sista pianoafton" var den något patetiska rubriken på konserten. Den höll också på att bli min sista.
 Inför ett fullsatt Moderna Museum och med stora dukar av Sam Francis som dekor inledde jag konserten med Pour Clavier av Sylvano Bussotti. (Så långt som jag vet är det bara Bruno Canino, Maurizio Pollini och Frederic Rzewski som utöver mig studerat och spelat detta komplicerade verk.) Jag betraktar Pour Clavier (1959) som ett av de viktigaste i den nya pianolitteraturen bredvid pianosonaterna av Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausens pianoverk. När jag tolkade Bussotti var jag utstyrd i elegant frack. Bengt Emil Johnson, Mats G. Bengtsson och Lars-Gunnar Bodin hade fabricerat nya kompositioner speciellt för denna afton. Jag framförde dem i olika kostymeringar. Plötsligt hade jag förvandlats till något av en skådespelare, en roll som passade mig.
 Olav Marty Freed, alias Knut Wiggen, ville utnyttja hela mitt register i föreställningens sista verk, och jag gjorde det sannerligen med besked.
 Jag var klädd i vit polotröja, svarta jeans och loafers. I dämpad rosa belysning gjorde jag min entré. Publiken var redan försatt i spänning och det rådde fullkomlig tystnad. Mitt på golvet stod ett svart, ihopfällt piano. Jag besteg instrumentet som en ryttare sin häst och sträckte ut ena handen mot min assistent Leo Nilsson. Han gav mig en borrsväng. Med den borrade jag ceremoniellt ett 4 centimeter stort hål i övre locket på det arma pianot som inte visste eller förstod vad som höll på att hända. Borra kunde jag, eftersom jag hade lärt mig det i fars träslöjd.
 Leo överräckte nu en bomb av kraftig kaliber, en sån där man använder i det militära för att leka krig. Jag antände stubinen och släppte ner bomben genom borrhålet. Krevaden blev enorm. Jag hade inte räknat med en sådan effekt. Både fram- och bakstycket på pianot blåstes bort och kunde ha skadat någon i publiken. Själv undkom jag och satt förvånad och en smula uppskakad kvar på pianoramen. Min "adjutant" försåg mig nu med järnspett och slägga. Med dessa verktyg gick jag lös på resterna av det forna Malmsjöpianot. Det ingick i kompositionen att jag skulle strippa, och det kändes skönt att få kränga av sig polotröjan. Många damer suckade, och också vissa herrar. Jag kastade mig på rygg och avlossade ett helt magasin löspatroner från en kpist som jag fått låna av en hygglig officer på det regemente, där jag en gång fått lära mig att hantera detta vapen. Jag erövrade silvermärke i kpistskytte och var således inte novis.
 Final: start av motorsåg! Den kom igång med ett fullkomligt öronbedövande vrål. Jag satte in den roterande kedjan i tangenterna för att tillfoga instrumentet ett sista och avgörande hugg. Sågen drev in i en järnbult, slog bakut och fortsatte vidare in i mitt högra ben. Rent instinktivt släppte jag hanen som reglerar motorn, innan den fasansfulla kedjan hade lyckats stympa mig för livet. Jag var nu naken, blodig och chockad men jag kände inte någon smärta. Av Dramaten hade jag fått låna en byst av Beethoven, som jag gravitetiskt förde fram mot publiken, höjde långsamt och sedan stilla satte ner på golvet. Ur Stig Carlsson-högtalare hördes Pavane över en död prinsessa av Ravel. Leo svepte mig i en purpurröd mantel med fem stora vita bokstäver på ryggen. Där stod WELIN. Jag dansade runt som en boxare som erövrat någon titel.
 Medvetslös fördes jag till sjukhus, där jourhavande kirurg hette Schubert!
 Händelsen gav förstasidesrubriker i världspressen.
 I likhet med Per Oscarssons kalsonger i Hylands hörna, har motorsågen fått en plats i historien. Detta påminns jag ofta om och har inte ont av det. Men när jag skriver detta klöser det i benet.
 Någon kritiker menade att jag genom detta uppträdande hade gett den västerländska konstmusiken nådastöten.
 Det har visat sig att han hade fel.
  Karl-Erik Welin: Lögner om sanningen, Norstedts 1992, s 64-66

Leo Nilsson:
"Pianokonserten -64" har verkligen satt sina spår, den tycks leva vidare som en skröna i musiklivet. Bara det är kanske en anledning till att reda ut hur "massakern" gick till och kanske framförallt hur de bakomliggande estetiska resonemangen utspelade sig. Konserten var faktiskt ett resultat av konstnärliga ställningstaganden som länge hade diskuterats inom Fylkingen.
  Vi ville markera en ny tid, ett annat förhållningssätt till konsten, - till konsertformerna. "Bort från småborgerliga pianoaftnar, - en hyllning till det föränderliga, självförstörande konstverket. Ljudet i centrum!! - pianokonserten var en oerhörd ljudande upplevelse (startade med att ett piano sprängdes, strängarna i flygeln bändes sönder samtidigt med att jag spelade Brahms, och slutade med dånande motorsåg med pedaliserad efterklang och slutligen ambulansens sirener när Karl-Erik bars ut på bår).
  Föreställningen blev ju mycket starkare än vi hade planerat (ryska smällare sammanbuntade och nerstuckna i pianot där Karl-Erik sedan som en toreador hoppade upp och satte sig på locket medan jag tände stubinen mitt under mitt pianospel), - det blev tiodubbel sprängeffekt!!! - Karl-Erik for upp i luften och jag åkte på ryggen utmed museets kokosmatta (det kan jag känna ännu i dag när jag tänker på det).
  Likaså blev ju finalen oavsiktligt grandios då motorsågen fick ett kast och slog till mot Karl-Eriks ben, blodet (publiken trodde det var lingonsaft) rann när han släpade sig fram med Beethovenbysten som symboliskt överlämnades som "kulturarvet" mot publiken.
  Upplägget i föreställningen kan liknas vid en tjurfäktning (tjurfäktning med Konsten). Hela Karl-Eriks utspel var som en toreador på arenan.
  Det är verkligen synd att inte någon filmade konserten, - inte ens en ljudinspelning finns ju. Å andra sidan så kanske detta öppnar för nya tolkningar och fortsatt skapande. (Du har väl sett fotot i Sohlmans lexikon, under rubriken Stockholm?) Så om du vill reprisera eller nytolka ..................
  Jag anar att Knut W. blir lite ställd. Han blev nog helt enkelt lite chockad av skandalsuccén. Vid den tiden arbetade han ju också väldigt konstruktivt för att bygga upp den elektroniska musiken (EMS kunde äventyras).
  Intressant i tiden är emellertid just denna brytning mellan "integration av konstarter, happening etc, - och den renodlade elektroniska musiken".
  Originalet är alltså; ett sprängt piano och en söndersågad flygel. Vi fick tag i utrangerade exemplar (men jag kommer ihåg att vi diskuterade om de inte borde vara i konsertskick för äkthetens skull).
  Så till repetitionerna !!!!!!! - alltså: - lagom med sprängdeg, ordentligt kastskydd på motorsågen, lingonsylt, spett och slägga, pedalkil på både piano och flygel, Stor Beethovenbyst i gips, Brahms på notstället och stubintråden lätt åtkomlig. Dessutom svart kostym, gärna frack, och ett absolut korrekt konsertframförande! - tänk på toreadoren!!
  Lyssna på den "sammantagna ljudande kompositionen" !!! - den är en del av budskapet. Kompositionen är över en timma lång, partiet med Brahms och bändandet i strängarna är ibland "sofistikerat, finstämt".
  Ha gärna en brandsläckare till hands, - pianot kan börja brinna efter explosionen. En sjukvårdare, eller förbandslåda skadar inte.
  Kanske kunde jag medverkat den 15 dec. - men ev. åker jag till Italien över Jul. (Ev. kan jag medverka vid repetitioner.) Dessutom skall aktörerna nog vara unga och alerta. Pianisten skall spela som proffsmusiker, det krävs visst mod och ihärdighet, och aktören skall ha det teatrala utspel korsat med sinne för musikalisk komposition som nästan bara Karl-Erik kunde hantera.

UR PRESSEN:

Stockholms-tidningen 5/3 1964: Radikal Musik i Moderna Museet
Karl-Erik Welin som är internationellt känd som en av den radikala pianomusikens främsta exekutörer (...) Åhöraren - åskådaren får vara beredd på att vad som helst kan hända. Den utommusikaliska rekvisitan lär bli imponerande.

DN 5/3 1964: Slutspel med instrumental teater
Tre unga kompositörer och deras exekutör berättar (...) om (...) konserten (...) då Karl-Erik Welin "ger sin sista pianoafton". (...) Varför sista?
-Att framföra den sortens pianomusik som jag specialiserat mig på - inte minst stycken med instrumental teater - kräver så stora insatser, jag orkar inte arbeta med detta samtidigt som jag måste sköta en tjänst, säger pianisten. Och inte heller räcker tiden om jag skall hinna med två andra uppgifter: att spela orgelmusik och att komponera. Jo, det är klart - om musiklivet erbjuder sådana villkor att jag kan ta ledigt i behövlig omfattning, kunde jag kanske ändra på mitt beslut.
(...) Som avslutning ett stycke instrumental teater med en uppsjö på rekvisita och knalleffekter. "Rendez-vous av Théodore E Liber.
-Om man låter sig ryckas med av det är man rätt förvandlad när det är slut, lovar pianisten, som i övrigt avslöjar att stycket ber om förlåtelse för sig självt i codan.

Svd 6/3 1964: Ung man i avskedskonsert
"Spela och släng" var ett uttryck som då och då upprepades under Fylkingens förhandsinformation inför Karl-Erik Welins pianoafton ikväll, fredag. Det finns konst som inte är till för att avnjutas gång på gång, utan har en medveten engångskaraktär. (...)
Det sista stycket (...) lovar att bli något alldeles extra. Det är den hos oss okända Theodore E. Libérs "Rendez-Vous". Det är noterat helt verbalt och är ett stycke instrumental teater som ger möjligheter till stort dramatiskt utspel. Brandkår och polis står i vägen för ett alldeles korrekt framförande av verket, som ändå kräver en hel del ovanlig rekvisita.
Stycket, som alltså kommer att bli Karl-Erik Welins farväl till publiken, i varje fall i hans egenskap av pianist skall också innebära ett slags programförklaring. Welin lovar att den som lyssnar allvarligt kommer att bli en ganska förändrad människa.

AB eller Expressen? 5 eller 6/3 1964: Två semikolon för piano
(...) Aftonen avslutas med "Rendezvous" av fransmannen Théodore E Libèr, verksam i New York. Det är ett extremt exempel på instrumental teater.

DN 7/3 1964: Klangliga sensationer och teatraliska effekter
Vid en konsert i Fylkingen förra året framträdde Karl-Erik Welin med ett stycke instrumental teater som avslutades med att pianisten kröp in under flygellocket, avled och bars ut höljd i blommor. Welins framträdande i Fylkingens regi på fredagkvällen var något mindre dramatiskt, snarare en smula patetiskt. (...)
Det blev en värdig sorti från arenan, en sorti värdig pianisten och magikern Welin. Han hade sammanställt ett program som rymde både klangliga sensationer och teatraliska effekter av sällan skådat slag. (...)
Som den verkliga pangavslutningen kom så Théodore Libèrs "Rendez-vous", ett stycke i Pajks [sic] anda. "Tolkningen" av detta verk är långtifrån riskfri: handlingen bestod i ett totalt demolerande av pianot med hjälp av bl a järnspett, motorsåg, knallskott och kulsprutepistol. Framförandet vore helt obefogat om det inte gav en speciell accent åt Karl-Erik Welins farväl till pianistkarriären. Destruktiv aktion av detta slag har vi haft nog och övernog av annars.
Det återstår att se vad det kommer att bli av den instrumentala teatern i vårt land efter Karl-Erik Welins "avhopp". Det står var och en fritt att tycka vad han vill om denna konst, men det går inte att komma ifrån att den i Welin haft en genial uttolkare.
Redan nu kan man f ö konstatera att en utveckling skett på detta område sedan de första happening-betonade seanserna. Det blir allt tydligare att de unga tonsättarna i denna falang alltmer fjärmar sig från bisarra upptåg och i stället strävar att sammansmälta de teatraliska momenten med de musikaliska inslagen, att (som i Bodins verk) ge konsten en ny dimension genom att integrera visuella element i musiken.
   Claes M Cnattingius

SvD 7/3 1964: Fylkingen: Pianots död
Jag har upplevt åtskilliga avskedskonserter men ingen så definitiv som Karl-Erik Welins "sista" pianoafton i Fylkingen (Moderna Museet) på fredagskvällen. Han började iklädd frack med en lång konsertavdelning. Han slutade, i vita byxor och tröja, med att borra och mejsla hål i sitt piano (redan de stickor han bör ha fått i fingrarna är säkert en garanti nog mot en come back - om det nu kan trösta någon), stoppade en brinnande dynamitpatron i hålet och satt lugnt som en kamelryttare kvar medan locket med en öronbedövande knall sprängdes bort, fortsatte angreppet med järnspett, borrmaskin och maskingevär och avslutade med en motorsåg som så när hade demolerat inte bara pianot utan även pianisten. Ville han med denna övertydliga symbolik visa att detta var hans absolut enda och sista avskedskonsert så lyckades han. Bäva månde Stockholms kyrkoråd den dag Karl-Erik Welin beslutar att också ge sin sista orgelkonsert.
Denna praktfulla slutkomposition kallades "Rendez-vous 1963" och påstods av programbladet vara komponerad av 42-årige Theodore E. Libér. Pauskonversationerna röde sig kring frågan om monsieur Libér möjligen är en apa. Efter framförandet tvivlar ingen på att den som orkat tänka ut något så djävulskt måste vara en människa.
Welins sorti-nummer var roligt ungefär fram t. o. m. borrmaskinen. Därefter liknade den alltför mycket koreanen Paiks perversa uppvisning på Liljevalchs för ett par år sedan. Då pianot låg där i fragment och Welin med en döendes gestik satte Beethovens byst på golvet och stönande vacklade ut till tonerna av Ravels "Pavane över en död prinsessa" var det få som log, ingen som skrattade och många som föreföll chockade. Welins musikaliska teater, som vi har sett prov på flera gånger förut i Fylkingen, har alltid rymt försonande stänk av mänsklig charm och underfundig humor. Destruktiv har den aldrig varit och det hade varit behagligt att aldrig se den bli det.
Ty jag vidhåller att den mjuke Karl-Erik Welin, sådan han nu framträdde t. ex. i ett par stolliga kompositioner före pausen, är en av vårt lands främsta musikdramatiska begåvningar. Den lek kring musiken, som han har förevisat i sina pianoaftnar, har kanske inte så stort egenvärde - den är mera ett symptom eller ett preludium. Man har kunnat fundera över hur denna sällsamma dramatiska talang bäst skulle kanaliseras i mera rumsrena uttrycksmedel. Han är inte skådespelare och inte operatonsättare. Kanske vore en mera genomarbetad musikalisk teater, i stil med Mauricio Kagels "Sur scene" (som visades av Nutida Musik på Stadsteatern i höstas) hans rätta forum. Det vore en stor förlust om också det teatraliska geniet i Welin skulle begravas efter maskingevärselden i Moderna Museet på fredagskvällen. (...)
   Per-Anders Hellquist

DN 7/3 1964 Sågpianist skadade ben vid konsert
Pianisten och magikern Karl-Erik Welin skadades på fredagkvällen då han slant med en motorsåg som ingick i rekvisitan. (...)
Konserten var mycket talrikt besökt (bland publiken sågs operachefen Gentele och hans gästdirigent Silvio Varviso, den kände polske tonsättaren Lutoslawski). Den radikalt intresserade publiken vet sedan gammalt att Welins framträdanden bjuder på överraskningar och starka effekter. I hans sista nummer, "Rendez-vous" av den Okände fransmannen Libèr, framställdes vanmakten inför uppgiften att anpassa sin skapardrift efter det konventionella instrumentet - han stack spett i det, han satte sig på locket, mejslade upp det och släppte ned en bomb (ett knallskott) medan han själv satt kvar, han borrade hål i tangentlocket för att nå ned till tangenterna.
Till sist gick han löst på det med en motorsåg. Publiken såg hur det ena byxbenet fastnade i den roterande klingan och slitsades upp. Welin blev skadad men fortsatte stycket som om ingenting hade hänt. En byst av Beethoven bars in av hans medhjälpare och han tycktes plötsligt ångra vad han gjort. "Det var inte meningen!" Men den repliken hörde till stycket.
Där slutade stycket - såvida inte rentrén för applåder skall räknas in i det. Under arbetet med det gamla pianot hade Welin rivit av sig tröjorna. Nu kom han tillbaka i en röd badrock och tackade för bifallet. På ryggen stod det - enligt idrottsstjärnemaner - ditsytt hans namn i vita versaler.
Det visade sig emellertid att han hade fått ett ganska otäckt sår på högra benets framsida. En läkare bland publiken lade första förband, och sedan kördes pianisten till sjukhus, där man sydde ihop en avskuren muskel.
Det var Karl-Erik Welins sista pianoafton, hade han förklarat. Nog blev det ett dramatiskt slut.

ST 8/3 1964: Den rikes piano
(...) I musikens underbara värld har inträffat att en konsertpianist började angripa sitt piano med spett, något som kunde få den oinvigde att befara att musikern förtärt något outspätt, men det skulle så vara: destruktionen fortsatte med dynamit, maskingevär och motorsåg, varpå pianisten visade bysten, närmare bestämt Beethoven.
Detta sätt att spela piano på kan endast en oljeshejk i Texas ha råd med i längden och passar troligen bäst i detta vilda land. För övrigt såg jag något mycket bättre på bio en gång.
Det var en karl som tröttnade på musiken från sin stora radio. Han vred på alla knapar, men radion fortsatte. Då tog han blå i ansiktet en väldig yxa och förvandlade apparaten till kaffeved. Musiken spelade fortfarande. Då började han trampa hårt på småbitarna. Musiken spelade ändå. Till slut stampade han till på en liten bit som hamnat avsides. Då tvärtystnade musiken.
Det var kanske inte så konstnärligt som det exploderande pianot men mycket fyndigare.
   Larz

Expressen 10/3 1964: Namn i dag: Karl-Erik Welin; Pianot avsågat
(...) Men vad betydde demonstrationen annars? Bokbål har vi haft här i världen då och då, skall vi nu berika traditionen med att anordna pianobål? Om man nu som här på Moderna museet i fredags kväll hugger hål i ett gammalt piano, kastar ner en sprängladdning i det (svag), bänder upp det med fyra järnspett och en slägga och till sist sågar i det med en motorsåg, vad är det då pianot representerar?
Svaret är, förmodar jag: pianot representerar Den Konventionella Kulturen. Den Konventionella Kulturen står där som ett gammalt piano, ställt på tvärs över Nyskapandets väg; man kan göra en hel allegori av detta.
Väck med detta piano alltså: enda lösningen. Exekutören vet vad han offrar. Han fäller tårar och ber om förlåtelse och omfamnar en Beethovenbyst. Men han säger som fanatiska kulturradikaler har sagt i alla tider: vi måste gå hårt fram, vi måste gå till roten med det onda.
Vi har sett tillräckligt mycket i genren vid det här laget för att veta att den här sortens problem knappast kan åskådliggöras kortare och enklare och direktare än just med detta som kallas för musikalisk teater. Bara nu under Karl-Erik Welins solokväll fick man metodens effektivitet ypperligt illustrerad. (...)
Det är bara Theodore E Libér som jag tycker har missuppfattat saken (...) Han har, tycker jag, överskattat betydelsen av sitt problem. Att pianot står i vägen för honom angår mig inte riktigt. Han vill ha bort det, all right: han kan komma igen när han visar vad det är han gör sedan.
Jag kan förstå att radikala konstnärer blir förtvivlade ibland och vill starta en konstens rivningsfirma, för luft och ljus och så. Men det är privata skaparproblem. Och konstkonsumenterna kommer aldrig att skriva på några växlar in blanco. Det är det som är gjort som räknas. Om en tonsättare känner sig förhindrad att berika vår livsbild med musik, skall han inte skylla på pianot.
   Alf Thoor

ST 13/3 1964: Mörk tid för kulturen
Hur kan något som detta verkligen få visas inför publik: man ger sig på ett piano med både hammare, såg, stämjärn och, hör och häpna, motorsåg, ja, förlåt mig, jag höll visst på att glömma extrakryddan för dessa galningar: sprängpatronen.
Jo, jo, sånt där håller man på med anno 1964? Detta måste vara den absolut mörkaste tiden vårt kulturliv någonsin befunnit sig i. Nu är tiden inne när något måste göras medan tid är innan det blir för sent, innan vi tvingas säga tack och farväl till allt vad vanlig normal anständighet och sinne för vad som passar och inte passar heter.
Till ansvariga personer för detta slag av mörkkonster vill jag säga: ni borde veta ordentligt hut, det ni håller på med är bottenlarv, småbarnslekar, och ni ska ha klart för er att det finns icke något enda litet gramm [sic] av värde, något konstnärligt i det här spektaklet.
Med andra ord, ni håller på med smörja som inte ens är värt att köra ut till Lövstatippen. Så nu vet ni det. Men vad skall nu göras för att råda bot mot denna mycket allvarliga sjuka? Myndigheterna borde stoppa spektakel av det här slaget. Vad ska barn och ungdom tycka och tänka när dom får se dessa destruktiva krafter sätta i gång vandalisering av grövsta mått, alldeles förträffliga läromästare får man ju säga.
Nej, låt oss innerligen hoppas att det var en, säger en, engångsföreteelse som aldrig kommer tillbaka mer och med pianisten konstaterar: det var inte meningen, det var inte meningen.
I förstörelseutrustningen ingick även tvättsvamp, den borde ni nog använda själva en hel del, tror jag.
   Frigge

En överdängare i pianospel har demonstrerat hur begränsad han var genom att gå löst på ett i övrigt dött instrument genom att spränga, såga, hugga, mejsla och slutligen ge det nådastöten med en ordentlig slägga.
Tänk om en skicklig svarvare, med arbetsstycken i sin maskin till icke ringa pris, efter slutfört arbete skulle slå sönder svarven, som endast nödtorftigt gav honom hans dagliga bröd, för att demonstrera hur fattig maskinen är och hur storvulet allt skulle vara eller bli om han inte varit instängd vid denna maskin ett helt eller halvt liv.
Eller om vi skulle ge oss till att spränga, såga eller riva ner Carolina Rediviva med allt mänskligt och smått, som denna skapelse rymmer - och rent av anse den uppståndelsen otillräcklig.
Vi fick oss till livs att händelsen ägde rum i vår huvudstad, ja, inte rår huvudstaden för den händelsen, men man tar sig åt huvudet. Varför inte gå löst på annat smått i den stan, det är ju så många små arkitekter, som arbetat instängt till dags dato, det kunde ju vara på tiden, att storheten finge bryta sig lös och göra rent hus åt folk med sunda idéer - nu snart.
   Kall och beräknande tekniker.

? 1964: Farliga leksaker
Låt oss säga att det som speglades i Karl-Erik Welins musikaliska teater kring ett piano var tendenser i tiden. Där fanns i ett frätande intensivt nummer, Rendez-vous av fransmannen Liber, en besinningslös destruktionsvilja. (...) Det mest fruktansvärda var publikens reaktioner. Varje förstörelsemoment hälsades av skratt och ovationer. Pöbelinstinkt skrämmer alltid. Men Welin vände på händelseförloppet. När han fullbordat sitt dåd bärs en Beethovenbyst in och enligt "tonsättarens" föreskrifter alluderade artisten en total psykisk kollaps, stammande: "Det var inte meningen." Beklagligt nog ådrog Welin sig en skada. Vi hoppas han snart kryar på sig.
Vi blir tvungna att lämna värderingarna därhän och konstatera att subjektivismen, den expressionistiska utlevelsen aldrig ens hos Richard Wagner varit mer gränslös. Den ena masken prövas efter den andra, attityd läggs till attityd, pose till pose och själbespeglingen upphör inte för ett ögonblick. Trots allt är denna måttlösa subjektivism artikulerad. Det handlar om ett i detalj fixerat och instuderat aktionsprogram - inte om improvisatoriska orgier. Handlingsmönstret kan naturligtvis ses som en provkarta på de mest otänkbara, surrealistiska och som sagt destruktiva beteenden och får för några kanske konstnärligt värde allt efter graden av fantasteri.
Här stöter vi på detta med den konsekventa sceniska exhibitionismens absurditet. Welin menar själv att om inte polis, brandchefer och andra borgerliga påfund existerade, skulle hans konst hunnit en bra bit längre. Var går gränsen? Före eller efter lustmord på scenen? (...)
   Leif Aare

 

*                               *                               *

 

Per-Anders Hellqvist:
Men på 1960-talet bildades motrörelser inom avantgardismen. Happeningvågen var en sådan: den gjorde det oförutsägbara till mål, suddade ut gränser mellan musik, teater och måleri och tippade den ena auktoriteten efter den andra utför löjets ättestupa. Det var inga nya esplanadsystem som byggdes, där man rev för att få luft och ljus; man bara rev. Karl-Erik Welin gav sin "sista pianoafton", under vilken han teatraliskt demolerade pianot med motorsåg och sprängmedel och till slut även råkade såga sig själv i benet, en motorsågsmassaker långt före videovåldets debut. Den föreställningen gavs inte i repris; trots den show som utvecklades blev detta verkligen den lysande pianisten Karl-Erik Welins sista pianoafton. Med uppriktig oro undrade jag i min recension (...) om Welin också tänkte ge en "sista orgelkonsert". Orglar är dyrare än gamla utrangerade pianon.
För undvikande av misstag vill jag påpeka att jag inte hör till dem, som ser med löje på "Welins sista pianoafton". Detta lysande exempel på tidig musikalisk konceptkonst hörde, med all sin blodiga dramatik, till den svenska efterkrigsmodernismens viktigaste händelser.
  Per-Anders Hellqvist: Ton och tystnad, Gidlunds, Stockholm 1992

---

Rekonstruktion av "Rendez-vous 1963" (Johannes Bergmark 2001) Karl-Erik Welin: Vit polo och byxor, loafers. Leo Nilsson: svart kostym, vit skjorta, slips. Svart hopfällt piano med pedalkil står mitt på scen med vänster sida lite snett mot publiken. Dämpad rosa belysning. Entré. Konsertant men elegant allvar. W Bestiger pianot. N räcker fram stämjärn, hammare, såg. W börjar göra ett hål. Borrar också med en svängborr. N räcker fram en kraftig smällare. W tänder på stubin och släpper ner i hålet, sitter lugnt kvar. Explosion. (Framlocket ruckas ur sin plats.) N tar fram borrmaskin, slägga, spett. W hoppar ner och börjar borra flera hål i tangentlocket med borrmaskin. N slår med slägga, W bänder i strängarna med spett. Alla lock och bakstycket förstörs. W kränger av sig tröjan. N gör ren vraket med tvättsvamp. N överräcker kulspruta. W kastar sig ner, rullar runt och skjuter ett helt magasin lösa skott mot pianot. N överräcker motorsåg. W sågar i resterna av pianot, på låg höjd. (Här sker olyckan pga ett kast.) N överräcker byst av Beethoven. Pavane pour une infante défunté av Maurice Ravel hörs i Carlsson-högtalare. W får en "kollaps" och ångrar sig inför åsynen av Beethoven, tar bysten och höjer den långsamt högt upp, säger "förlåt, det var inte meningen!" ett par gånger, sätter sen ner den framför publiken. N sveper W med en purpurröd boxarrock med texten WELIN i stora vita bokstäver på ryggen. Exit. Entré, applådtack med segergest á la boxare. Exit.

Stort tack för hjälp till: Torbjörn Abelli, Basta Arbetskooperativ, Torsten Bergmark, Tommy Björk, Anders Blomqvist, Lars-Gunnar Bodin, Alec Carlberg, Dramaten, Natasha Dumas, Mats Gustafsson, Harald Hult, Alastair Laurence, Thomas Liljenberg, Musikbiblioteket, Musikmuseets arkiv, Nationalmuseums Ljusbildsarkiv, Leo Nilsson, Lise-Lotte Norelius, Folke Rabe, Daniel Rozenhall, Sören Runolf, Hans-Erik Svensson, Kent Tankred, Pär Thörn, Knut Wiggen, Per Åhlund m.fl.
Tack (för god vilja att hjälpa till) även: Mats G Bengtsson, Katarina Eriksson, Ingrid Engarås, Gustav på EMS, Hanna Hartman, Christian Hörgren, Bengt Emil Johnson, Martin Jonsson, Ingrid Lindgren, Miklos Maros, Niklas Nenzén, Leif Nylén, Hans T Sternudd, Lennart Westman, Guido Zeccola m.fl.
Pianot skänkt av ett fritidshem på Mälarhöjden Skola (vilka hade slängt det annars). Diabilder föreställande målningarna Japan Line (1957), Mellanblått (1957) och Blått (Studie för Moby Dick) (1958) av Sam Francis uthyrda av Nationalmuseums Ljusbildsarkiv. Kinapuffar levererade av Per Åhlund. Spett och slägga utlånade av Kent Tankred. Kulsprutepistolen hyrd och instruerad av Lexne Vapen. Motorsåg och skyddsbyxor hyrda av Byggmaskiner ABC. Beethovenbysten levererades av Daniel Rozenhalls föräldrahem. Dräkt specialsydd av Natasha Dumas. Diverse verktyg och kläder tillhörande Johannes Bergmark, Fylkingen, Lise-Lotte Norelius och Sören Runolf.