BE/AE language flag In english

Originaltext publicerad i Nutida Musik nr 1 2004

Musik är ett verb!

Christopher Small och den musikaliska ritualens framtid.

Johannes Bergmark

Musik är inte bara musik. En sådan reduktion besvarar inga frågor om vad som gör musiken engagerande eller nödvändig. Den nya zeeländske musikern och författaren Christopher Small använder istället begreppen ”musicking” och ”to music”, vilka innefattar hela den musikaliska situationen och dess mänskliga aktivitet. Om vi tar fasta vid Smalls sätt att se på musik som en rad sammanlänkande mänskliga aktiviteter erbjuds ett alternativ till vår tids kommersialism och individualism som råder över musiklivet. Johannes Bergmark presenterar några idéer.

Christopher Small beskriver i sina böcker det musikaliska livet som ingen annan. Musik är inte objekt utan aktiviteter som involverar musiker, lyssnare, dansare eller ”bara” närvarande. Från de objekt som produceras (noter, inspelningar) kan inte musik i sig uppstå utan att en mänsklig aktivitet äger rum. Denna aktivitet uppstår genom att en lång rad relationer upprättas och därmed i olika grad bekräftas, utforskas och hyllas (is celebrated). Relationerna innefattar de sinsemellan musikerna, mellan musiker och publik och eventuella dirigenter, dansare, biljettpriser, arkitektur, och även det övriga samhället, naturen och föreställningarna om olika övernaturliga världar.

Christopher Small
För att tydliggöra att det är relationerna som är essensen i den musikaliska aktiviteten, kallar Small den för en ritual, i den neutrala betydelsen av en aktivitet som är gemensam och angelägen för alla deltagare, även eventuella s.k. ”passiva” sådana. Ritualen har en starkt identitetsskapande sida. Deltagarna formulerar genom detta i handling vad de är och vad de tror och hoppas om sig själva och sin värld – åtminstone för stunden.

Detta är inte en ideologisk påskrivning. Men det är ändå påfallande, och naturligtvis förståeligt, att alla musikkulturer ser på sig själva utifrån sina egna fördomar. En museal, arkivarisk och hierarkisk musikkultur av ”mästerverk”, ”mästare”, professionella musiker, kritiker och musikvetare med ”perfektion” som måttstock har naturligtvis mindre benägenhet att uppskatta föränderlighet i tolkningar, nyheter, oförutsägbarheter och tvetydigheter eller andra störande element eller infallsvinklar, än en kultur där alla deltar på lika villkor och alla förutsätts ha ett musikaliskt sinne och möjlighet att kunna uppfinna värdefulla bidrag till den gemensamma, och i sina detaljer inte strikt fastlagda, musikaliska ritualen. Det är oundvikligt att analys och attityd hänger ihop. Det är inte heller något fel utan en styrka.

Mycket av Smalls kritik, som framför allt återfinns i Musicking: The Meanings of Performing and Listening, innefattar det klassiska ”musikandets” funktionssätt idag, vilket skiljer sig markant från det vid den tid noterna skrevs på. Ta som exempel bara: utrotningen av improvisationen, uppkomsten av konserthusen med biljetter mot betalning, tystandet av publiken, berövandet av dess inflytande på vad som spelas, musikeruniformeringen, professionaliseringen av musiker och komponister, det fysiska avskiljandet av musikerna från publiken och alla de formalistiska ritualerna med de olika gruppernas inträdande i salen och deras gester eller frånvaro av gester mot varandra, en repertoar som prioriterar redan spelade, välkända, gamla och döda komponister vars verk numera anses oantastliga och oföränderliga.

Vissa av dessa utvecklingar kan ses som positiva ur vissa begränsade aspekter men är det tillräckligt? Det är dags att öppet kritisera den nutida-klassiska musikkulturens ideologiska och sociala kärna och störta den från dess refugium av oberörbarhet och överhöghet som den har idag. Den är i sin nuvarande form till för medel- och överklassen – otaliga undersökningar visar detta gång på gång, och den ritual som konserterna utgör speglar dessa klassers ideal och självbild.

En musikalisk situation (ritual) eller ”musikandet” kan alltså ses som en spegling, eller ett virtuellt realiserande av de deltagandes hopp, fördomar och förväntningar, om man vill deras ideologi eller utopi. Vilka föreställningar ligger bakom den klassiska musikkulturen som den ser ut idag? Jag går inte här in på detaljerna i bevisföringen, men Small visar att det är den borgerligt-”liberala” synen på arbete eller ”företagskultur” som man säger idag som avspeglas i hur en symfoniorkester (extremfallet) drivs och hur dess verksamhet presenteras och genomförs. Musikens melodiska och funktionellt harmoniska ljudstruktur avspeglar, extra tydligt i orkestermusiken, i sin tur föreställningarna om den individuelle hjältens (ofta komponisten själv i mytologiserad gestalt) våldsamma kamp mot seger, understödd av ett stort antal mindervärdiga bifigurer. Allt detta genomförs på ett extremt formalistiskt och musealt sätt, för att understryka att det handlar om en mytisk forntid, en parallell till kapitalismens reella uppkomst och borgarklassens seger, där striderna utkämpades och på vilkas segrar (idag kallade ”demokrati och fri företagsamhet”) de härskande klasserna numera bygger sina imperier och sina illusioner om sin eviga och ovillkorliga förträfflighet. Mycket nogsamt undertrycks allt som kan rubba ordningen eller illusionen av ordning.

Det kan tyckas paradoxalt att denna musikkultur, som avspeglar liberalismens ideal, till stor del är beroende av offentligt stöd. Men staten inlemmar den klassiska musikkulturens ideal med sitt allmänna projekt av repressiv tolerans och gör den till en konservativ propagandaapparat där de sätter den högst, medan de andra understöds i ”lagom” grad.

När detta blir uppenbart tycker jag vi bör gå vidare och kritiskt analysera vår egen plats och insats i musiksamhället. På vilka sätt deltar vi i denna formalistiska och konservativa, kort sagt förtyckande myt och hur kan vi bryta den? (Jag lämnar nu Small, utan att för den skull lämna hans åsikter, och talar i eget namn.)

Vi måste kritisera, utmana och kanske lämna allt i vår lilla musikvärd: musikaliteten, professionalismen, virtuositeten, instrumenten, ljudformerna, konsertformen, individualismen, pengahanteringen, äganderätten, subventionerna. En moralisk förutsättning är att vi har i sikte att verka som fria skapande individer i syfte att inspirera till poetiskt tänkande, befriande rörelser och radikala handlingar som kan bryta ner de förtryckande formerna i och omkring oss.

Musikaliteten: nästan ingen är ”tondöv”, alla barn är födda med ett musikaliskt sinne och deras uttrycksförmåga har lika värde bara de uppmuntras att upptäcka och utveckla den istället för att tryckas ned, vilket skolsystemet lyckas så bra med på alla plan.

Professionalismen: ingen har mer eller bättre saker att säga för att den tjänar pengar på det den säger. Poängsättning, tävlingar, stjärnstatus, jakt på pengar och berömmelse, allt detta dödar inspirationen och hämmar det aktiva deltagandet i ett offentligt musikliv som är en förutsättning för en levande och värdefull musikkultur. Musikern blir en affärsman på den fria marknaden. Men man kan se professionalismen hos ”kulturarbetare” (vilken syn ligger bakom detta hemska ord?) som en försvarsposition också – för att undvika det alienerade löneslaveriet i stället för att anpassa sig till det. Men när blir också en proffsmusiker alienerad löneslav? Här verkar ”taktiken” ofta ha lett till nederlag.

Virtuositeten: övning ger färdighet, och jag är en entusiastisk älskare av akrobatik, men det passionslösa genomförandet av uppvisningsstycken på beställning är ett begränsat nöje som kan skada mer än nytta. Varje musiker måste vara beredd att ta ansvar med hela sin organism för det den gör i varje ögonblick, inte bara med berömmelse, vana, fingrar och kontrakt!

Instrumenten: en fiol och en gummisnodd måste bli jämställda på ljudpoesins plan. Det är sammanhanget de finns i som avgör deras värde som kommunikationsmedel! En fiol har naturligtvis stora möjligheter, men däremot större hämmande förmåga på amatörer i och med att den är dyrare och att det finns så många som kan tala om hur man gör fel på den. Den främjar alltså professionalismens bevarande.

Ljudformerna: avspeglar tankens och kroppens former och rörelser, även kollektivt, om än ibland i sin potential. Det moraliska och poetiska modet och våghalsigheten i dessa har sin motsvarighet i de musikljud man gör, förutom det sätt man gör dem på. Musikens revolution sker samtidigt med den moraliska och poetiska. Gör du uppror mot samhällets och livets former, gör du upprorisk musik. Dina personliga och förhållningsmässiga sidor kan läsas på detta sätt även om du inte försöker vara programmatisk. Om du välkomnar kaos, upp-och-ner-vända världen, oförutsägbarhet, skönhet från de enklaste ting, nära sociala relationer, frikostighet eller problemlösning så syns och hörs det. Om du eftersträvar kontroll, prestige, dominans, monolitism, berömmelse eller pengar så syns och hörs det. Det är bara att välja. Den som behöver ett estetiskt recept bör se sig i spegeln – och se inte bara sig själv utan även sin bakgrund och omgivning. Vem är du, hur förhåller du dig till din tradition och din miljö?

Konsertformen, bara några frågor (och besvara dem själv!): är konserthus eller klubb (t.ex.) bästa stället att utbyta budskap på? Vilket har störst prestige? Var kommer du närmast lyssnarna? Var finns störst möjlighet att få en gemensam upplevelse? Är det bättre att alla tittar åt ett håll och ingen ser, eller märker, något annat som händer än musikerna eller högtalarna som arbetar? Finns det något annat än ljuden och ljudalstrarna som förmedlar en kommunikation – och vad säger den? Är den övriga omgivningen delaktig i ett utbyte där lyssnarnas närvaro uppskattas, eller är den statisk, funktionell, bombastisk, ogenomtänkt, frånstötande eller inspirerande? Bryr sig musikerna om publikens närvaro och på vilket sätt? Får man umgås och på vilket sätt? Får man äta, dricka, dansa och prata – även med musikerna?

Individualismen: aldrig har kulturlivet varit så personfixerat som nu. Stjärnorna glänser, massan ”finns inte”. Bland få undantag är vissa aspekter av klubbkulturen där man gärna delar med sig och skapar anonymt. Den egna vinningens företräde skapar snålhet, intriger och hemlighetsmakeri. Är den värd detta, eller ”säljer du din själ” när du tror att du köper dig ”evigt liv”? Personfixeringen hänger nära samman med mediekulten, vår tids religion tillsammans med pengar och personlighet. Ju fler medier som uppstår idag, desto större blir mediemonopoliseringen och desto större likriktningen och marknadens makt. Att attackera och hoppa av beroendet av denna cirkus kräver det största mod men är en av de viktigaste handlingar vi måste göra. Det mesta av väsentligheter sker utanför media-, penga- och personlighetskulten. Vi måste också kasta överbord all snålhet och samarbeta i egenkonstruerade nätverk, och vara beredda att strunta i originalitetskrav, nyhetshets och idémonopol. Just musik är extra välägnat åt kollektivt skapande och fullt av möjligheter att tappa kontrollen, vilket öppnar oförutsedda möjligheter för fantastiska överraskningar. Improvisation kan finnas i miljontals former. Den skit som ofrånkomligen görs på vägen är inget motargument mot de pärlor som bara kan bildas på detta sätt.

Pengahanteringen: efter att själv ha brottats med den yrkesmässiga attityden att vi ska ha betalt på lika villkor och enligt avtal, har det slagit mig att en sådan attityd inte har något med poetisk passion att göra, och således inte med något väsentligt mänskligt att göra. Låt oss en gång för alla säga det högt: pengar och musikalisk kvalitet har ingenting med varandra att göra! Vad man tar eller får betalt för ett jobb är en överlevnadsfråga. Det är också en prestigefråga. Med betalningskraven ger vi också budskapet att vi säljer en produkt, vilket hör till ideologin att musiken är en handelsvara och att vi själva är företagare. En alltför dyr entrébiljett talar om att vi är värda mer än besökarna vi delar ”musikandet” med. Att neka en ideell arrangör en konsert för att man inte kan få tillräckligt med pengar kan betyda att man inte anser dennas entusiasm och engagemang lika värdefulla som ens eget, vilket åter ökar avståndet i kommunikationen och upprätthåller den hierarki man då eftersträvar. Många av mina värdefullaste konsertupplevelser som musiker har varit mina minst lönsamma, och alla borde närsomhelst i sin karriär åtminstone ge någon konsert gratis eller med fri entré.

Äganderätten: är kanske den hetaste potatisen. Av överlevnadsskäl granskar ju många av oss upphovspersoner STIM-avräkningarna noga och reklamerar vad vi kan. Men vi bör åtminstone ställa oss frågan om det är viktigare att äga än att ge bort. Till vem naturligtvis. Vid ”musikandet” ger musikerna sitt arbete till publiken, som också ger något tillbaks, enligt formerna för ritualen ifråga. Det väsentliga i arbetet eller gåvan är inte så mycket mängden, som dess natur. Är arbetet eller gåvan passionerad, ärlig och icke-alienerad eller är den en fabriksmässig förproducerad standardprodukt? I enlighet med ”musikandets” natur uppstår musik i och med att den äger rum mellan människor, den finns bara i relationsmönstrenas struktur och kan alltså inte ägas i den meningen. Även om nästan samma ljud kan användas en annan gång, är musikandet ett annat. Vi måste alltså vara medvetna om att äganderätten bara omfattar visst användande av vissa fysiska produkter som i en eller annan form kan återspegla vissa ljudstrukturer som vi har uppfunnit. Detta är något annat än att syssla med musik – i värsta fall ren girighet! Musikmakaren Godfried-Willem Raes har med liknande resonemang visat att det vore en god idé för nästan alla utom för musikindustrin och dess megastjärnor att en eventuell betalning för komponerandet bara skulle ges en gång. (1)

Subventionerna: jag säger inte att vi ska sluta söka bidrag och stipendier – jag säger bara att vi ska vara medvetna om att vi då deltar i den repressiva toleransens kultur. Våra argument för att finnas och verka med ”deras” pengar kommer alltid ur ett underläge och vi är utsatta för myndigheters och auktoriteters godtycke och mer eller mindre uttalade villkor. Musik är aldrig meningslöst. Det kan vara livsviktigt, men för detta behövs varken pengar, musiker, instrument, musikvetare eller komponister! Det behövs passionerade, inspirerade och poetiskt sinnade människor.

Johannes Bergmark

[JB är surrealist, musik- och instrumentmakare, huvudsakligen verksam på Fylkingen, EMS och i Surrealistgruppen.]


Music-Society-Education Böcker av Christopher Small:

Music – Society – Education, (University Press of New England, 1977)

Music Of The Common Tongue Music of the Common Tongue: Survival and Celebration in Afro-American Music, (Calder, London, 1987)

MusickingMusicking: The Meanings of Performing and Listening, (Univ. Press of New England, 1998)
Musicking, Chapter 1: A Place for Hearing


Länkar:
Christopher Small obituary, Musicologist and writer with radical views on education
A man to honor, by Greg Sandow
Christopher Small, Cultural Musicologist, Is Dead at 84, by Ben Ratliff
Perfect Sound Forever online music magazine presents... Christopher Small, Interview by Robert Christgau (October 2000)
Musicking: A Ritual in Social Space. A Lecture at the University of Melbourne June 6, 1995


(1) The Absurdity of Copyright, Godfried-Willem Raes.


Denna artikel föranledde en replik från Thomas Millroth. Jag svarade på hans inlägg med följande artikel, Musik är ingenting.


Kontakt
Välkommen-sidan

Denna sida uppdaterad 10 maj 2015.